Av mina tre senaste hundar – kanske av alla fem !- är Femma den som faktiskt uppskattar en koppel- och stadspromenad. Och jag kan ju också sakna stan ibland, så nu åkte vi in till stan, Femma och jag.

Hon är ju den absolut smidigaste hunden att ha med sig; låter inget, är snäll och lugn, men om någon kommer och vill hälsa blir hon glad, vilket gör dem glada. Win-win.

Hundar åker dessutom gratis på Västtrafik-tågen – schysst!

Jag hade också ett ärende in på Naturkompaniet, där hundar får följa med in – och Femma var A-barn även där.

Sedan stegade vi iväg mot Linnéstaden m.m. där jag fick utlopp för mitt ytliga intresse för arkitektur/fasader. Vädret var vackert, sällskapet utsökt och det blev en fin promenad och stadsutflykt.

Precis innan vi skulle ta tåget hem hände något rätt kul. Jag var inom Naturkompaniet igen och tittade på en liten väska när ett par närmade sig och kvinnan sa till sin man att just en sådan väska som jag höll i ville hon titta på. Jag kommenterade att man vill ju gärna ha en av varje färg… Och hon visade sin som hon redan hade hängd över bröstet.

Nu hörde jag att kvinnan hade en liten, liten amerikansk accent plus att jag faktiskt tyckte mig känna igen henne, så jag chansade och frågade om hon heter Laura. Och det gjorde hon! Detta var alltså den grymt duktiga aerobics-instruktör som jag började träna för efter skolan på gymnasiet och för första gången tyckte jag det var kul med någon fysisk aktivitet. Och jag älskar det ju fortfarande!

Det är så många nivåer av otroligt, men faktum är ju att jag nu stötte på Laura bara ett kvarter bort från NK där jag tränade för henne – för sisådär 40 år sedan…!

Men kul. Precis vad jag behöver dessa dagar.