Igår avvecklade jag årets salladsodling – jag har som mest haft 10 krukor med 2-3 sallader i varje – och har eftersått efter hand, så jag har kunnat äta hemodlad plocksallat och isbergssallad på daglig basis den här sommaren. Mycket nöjd!

Sötärterna odlade jag även i år, men de är i ärlighetens namn roligare att odla än att äta.

Bonusodlingen med vitlök har jag gett upp, i och med att hönorna demolerade allt som stack upp ovan jord… Men jag kanske skulle ta en kik. Måste bara samla mod först.

Nytt för i år var odlingarna i stora baljor/kar som jag fick ta över från en granne. Jag vet inte riktigt vad det är för baljor, hörde bara att de kom från Saab innan jag tydligen slutade lyssna. Käcka är de, i alla fall! De är inte så tillgängliga för sniglar – och ruttnar inte så lätt…

Där satte jag omedelbums en efterlängtad rabarberplanta som jag fick av R, och sådde purjolök (lärde mig först senare att man nog ska förså purjo för att lyckas med den på våra breddgrader, så allt blir bonus där) samt vintermorötter som jag har större hopp om att få skörda. Drog upp en liten testmorot nu – och ja, de får nog stå fram till i vinter…

Basilika-odlingen frodas i vardagsrumsfönstren och kommer förmodligen att fortsätta att göra det in i oktober. Bara igår gjorde jag 12 portioner pesto som åkte in i frysen – än så länge har jag några portioner kvar från förra säsongen att äta först…

Bara 4,5 månader efter förra löpet började Delfi igen, och nu börjar jag se samma beteenden som jag noterade lite diffust i början av förra löpet. Stor skillnad nu när jag är medveten om det och skriver ner hur det yttrar sig  dag för dag.

Men det är verkligen lurigt, för ena dagen vill hon vara gå ytterst korta promenader, andra dagen går hon med oss runt sjön och badar och simmar glatt. Tredje dagen vill hon inte ens gå ner till sjön när vi är halvvägs där…! Sedan badade hon i och för sig gärna när vi väl var där. Men det där att hon inte vill gp ner till sjön… inte konstigt att jag trodde hon var dödssjuk i våras! Och någon ”vanlig skendräktighet” är det ju verkligen inte heller, eftersom det börjar bara några få dagar in i löpet.

Men nu ska jag dokumentera det här ordentligt, så jag har mer info till veterinären nästa gång vi ses.

Med betoning på lite – det är vad det blivit hittills den här sommaren. I snitt knappt en gång i veckan, och att det blivit såpass är enbart för att alternativet vore att lägga ner löpningen helt, och det vill jag inte.

Så för att inte nästa löprunda ska bli helt outhärdligt tung så blir det som sagt en löpning i veckan. Knappt. Om det inte regnar, eller om jag inte har vrickat foten, som hindrade mig de senaste 10 dagarna, men den foten vrickade jag inte under löpning, utan på gymmet.

En gång i veckan, det är väl precis sådär att man kan påstå sig löpträna regelbundet. Men det är inte tillräckligt för att komma upp i en nivå där det känns njutbart att springa, oh nej.

Det är för det första rena viljemätningen att ge mig ut och springa, och sedan känns det sällan lätt, inte efter den första kilometern i alla fall.

Dessutom måste jag springa 6 km för att det ska räknas i min värld. Många är jättenöjda med 3 km, och jag önskar verkligen att jag kunde vara det också, för då skulle väl chansen vara större att det kunde bli två pass i veckan, eller tre!? Men 3 km ser jag (förlåt!) lite som uppvärmning och nedvarvning.

Det jag ändå är nöjd med är att bålstyrkan är bättre än säsongerna 2022 och 2023. Det är benen som känns tunga…

Nu på sommaren får jag ändå bästa belöningen efter löpningen, och det är att gå till sjön och bada.

Jag hade redan märkt att jag inte passade som hönsägare, av flera skäl. Jag är ett kontrollfreak och blev stressad av att  hönorna inte höll sig nära huset utan gick på upptäcktsfärder bl.a. uppe på berget bakom detsamma. Skaffa hönsgård, då? Well, det ingick inte i min plan, och dessutom hör man alltför ofta hur hönor blir tagna en efter en när ett rovdjur tagit sig in och hönsgården då blir till rena dödsfällan.

Så jag gick och nojjade en hel del när tuppen och hönorna var utom synhåll, men rätt vad det var satt de i sitt favoritträd igen, där jag kunde se dem från mitt sovrumsfönster. Det bästa jag visste var när jag gick ut med något gott till dem, och de kom springandes från under någon buske. Puh, de är hemma!

Sedan fanns det många andra skäl att jag inte trivdes som hönsägare, men det var främst detta: att det hela tiden fanns en liten stress över risken att de skulle tas av räv, av rovfåglar, av mink… Jag ville ständigt gå ut och se hur hönorna hade det, ge dem något gott att äta för att de skulle föredra att hålla sig hemma… Jag läste knappt några böcker under den perioden  – eller jo två: om höns!

I två månader levde Posh, Polly, Mellan och Blondy det bästa hönslivet. Sedan togs Blondy av räven tio meter utanför min inhägnade tomt. Det blev droppen för mitt hönsägande och jag kontaktade en avlägsen granne som har höns sedan länge och som fick ta över de tre hönorna. Jag var bara glad att de överlevde de två dagarna det tog innan grannen kom och hämtade dem. Under de dagarna fick de ”plötsligt” lov att hänga med oss på altanen, vilket både de och jag gillade.

Nu lever de inhägnat, men i alla fall fortfarande tillsammans, de tre systrarna.

Det var länge sedan jag lade ut den här typen av bilder – vilket inte är konstigt, eftersom det var länge sedan vi var ute och tränade ordentligt, för att inte tala om hur länge sedan det var som båda hundarna var med – aktivt – på sådan träning, med sök, markeringar och blinds. Träningsglädje!

Nog för att vi haft gott om svamp varje år de senaste åren – jag har i alla fall kunnat plocka all svamp jag önskat, ätit och fryst in, gjort soppa osv.

Men när man slår sig ner för att plocka ett helt gäng fina gula kantareller på ett ställe, och man i ögonvrån ser något gult i ögonvrån och upptäcker nästa ställe med minst lika mycket gula kantareller till… Om man då reagerar med att tänka åhnej, ännu mer… Då är det ett riktigt bra svamp-år.

Efter att vi var hos veterinären i våras blev Delfi mycket riktigt allt bättre – så det verkar som att det stämde att hon dragits med något hormonellt – om det var ont i magen eller något annat. Att en hund inte vill följa med på promenader ser ju jag som ett riktigt dåligt tecken, samtidigt som att jag inte tyckte allmäntillståndet verkade försämrat. Baserat på hennes tidigare, mycket korta och lätta skendräktigheter drog jag inte parallellen till hennes senaste löp – inte förrän veterinären frågade när det var, och jag hörde mig själv säga: Det var ungefär då allt det här startade… Min nästa tanke var: Vad fan gör jag här? Men-men, som sagt: Delfi fick en ordentlig undersökning och det verkar som att veterinären hade rätt och nu är Delfi pigg och alert, en härlig flattetant som gapar och studsar och tar för sig.

Studsar gör hon som vilken ung flatte som helst, och det tackar jag hennes nya kosttillskott för. Jag slutade med de svindyra tabletterna och började ge glukosamin-pulver istället. Så mycket bättre. Det märks att hon blivit mer aktiv – jag behöver inte ens hålla igen på maten längre, och hon är ändå i sitt livs form – fortfarande ingen ”snygg flatte”, men ta mig tusan den vackraste hund jag vet.

Min kärlek till denna hund bara växer.

Uppdatering av uppdateringen: Delfi hänger numera även med på långa Kroksjörundan, dvs. nästan en mil när vi går ända hemifrån.

Semestertiderna har ännu inte börjat på allvar, men det har däremot sommaren. Varma, sköna dagar – och vem kan njuta av det, så här en helt vanlig tisdag i juni? Jo, jag.

Slog upp mina blå och klockan som reflekteras i taket visar lite över åtta. M-hm. Jag har fortfarande inte vant mig vid att jag blivit en sådan sju(åtta)sovare, men jag är samtidigt inte helt missnöjd med att jag sover så himla gott sedan några veckor tillbaka. Annat var det tidigare i våras, när jag låg och grubblade över oerhört frustrerande diskussioner som jag var tvungen att föra med personal och chefer på pappas boende. Då vaknade jag för ingenting och hade jättesvårt att somna om – så irriterande. Men nu…! Nu sover jag mina åtta timmar – lätt!

Morgonmys med hundarna är ett måste, men sedan ger vi oss ut på en snabb rastning, följt av att jag går och öppnar för hönorna. De har fått anpassa sig efter mina nya sovrutiner, men det är också säkrare för dem att inte vara ute tidigt på morgonen – enligt vad jag hört är vissa rovdjur extra aktiva då.

Så dags en så här vacker dag är det redan varmt så det får bli frukost ute, såklart. Den vanliga mannagrynsgröten fick jag vara utan, eftersom jag glömde köpa mjölk senast, och vägrar att åka extra ner till samhället (17 km) för att handla. Nej, det fick bli knäckebrödsmackor (wasa runda) och te.

Kompostgallren står öppna så hundarna kan gå ut på gräsmattan. Deras gräsmatta. Skulle hönorna komma in på altanen får jag lätt ut dem igen – inte genom att schasa, utan genom att locka iväg dem med ett ljud som utlovar belöning.

Medan hundarna softade på frukosten surfade jag och såg att någon från Indonesien lagt upp ett demo-klipp där hon dansar min senaste dans, så kul!

Istället för att gå ända hemifrån tar vi bilen en liten bit, innan vi går vår favoritrunda runt fiskesjön. Då blir promenaden ca sex km lång, vilket är alldeles lagom för oss, och i synnerhet för Delfi. Den större delen av promenaden går verkligen över stock och sten, upp och ner för klipporna runt sjön.

Idag hade jag för första gången den här säsongen med mig badkläder på just den här rundan – och för ovanlighetens skull (händer typ aldrig) hade jag med mig kaffetermos också.

Jag har nämligen blivit världens kaffemoster igen! Jag som inte gillar att vara beroende av något och var så gott som kaffefri under tre år – jag har verkligen trillat dit igen. Och så får det vara, för åh, vad fint det sitter med en kopp efter – eller som idag: under – förmiddagspromenaden. Och why not, liksom?

Efter lite mer än halva rundan blev det bad för oss alla tre. Fortfarande lite småkallt i vattnet, men ändå helt underbart att simma tillsammans, alla tre. Och så en kopp kaffe på det. Inte fel. Och så några vattenmarkeringar åt hundarna och ett dopp till för oss alla tre innan vi gick vidare.

När vi kom hem tog jag lunch: pasta med min hemmagjorda pesto. Jag tycks aldrig tröttna och nu står basilikaplantorna på rad igen för detta årets pesto-produktion.

Därefter dags att göra lite nytta i trädgården och idag var det dags att röja i en stor och lång häck. Svettigt värre.

Efter det var det gött att dra ner till den närmaste sjön med hundarna – det blir en liten promenad, det med, om man inte stannar vid den allra första badklippan, och riktigt avskilt och skönt. På landet, på riktigt.

På väg hem brukar jag kasta några markeringar åt hundarna – och ja, även Delfi får lov att kuta efter landmarkeringar! Så stabil känns hon! Häromddagen råkade Femma stöta upp en hare nör hon sprang mot en markering. Femma vände sig bara efter haren, som sprang snett mot Delfi och mig, sedan fortsatte hon söka och Delfi bara följde henne med blicken – haren som sprang förbi oss med 15 meters marginal var totalt ointressant jämfört med Femmas sökande efter dummyn. Det sämsta med allt detta var att ingen mer än jag såg.

Men idag blev det inga landmarkeringar, det är för varmt. (Så himla skönt, förresten, att inte behöva stå på öppna fält i gassande sol för någon trökig kurs som man anmälde sig till ett halvår i förväg…)

Väl hemma igen väntade gräsklipparen. Hönsen satte sig uppe i ett träd, så de var ur vägen, medan flatten…

Efter gräsklippningen var jag ju genomsvettig igen, men jag kände att hundarna nog var rätt nöjda med dagen, så jag tog cykeln ner till badklippan – den närmaste, den här gången. Det är inte ofta jag använder den där cykeln, och ibland funderar jag på att sälja den. Men ibland är den ändå rätt käck att ha.

På tal om att ha, så har jag de senaste dagarna sett några riktigt fina husvagnar till salu, till ett helt överkomligt pris, dessutom. Vill ha! Men när jag tänker ett varv till undrar jag varför. När jag bor som jag gör, vad ska jag med husbil till? Det låg jag och tänkte på medan jag flöt på rygg i vattnet och solen precis höll på att försvinna bakom de närmaste trädtopparna runt sjön.

Hemma satte jag mig ute en stund innan Allsång på Skansen började. Kvällsmat i form av egenodlad plocksallat och wasa runda igen – de med kanelsmak denna gång – och philadelphiaost. Så gott.

Hönorna verkar mycket nöjda med den nyklippta gräsmattan, Delfi ligger i stolen mittemot och Femma ligger i en bia-bädd som får flytta ut under sommaren. Livet, ändå, va. Det fria livet.