Det där är en slogan jag såg i någon reklam gör några år sedan (så det är inte särskilt nytt längre…) och jag gillade den skarpt. För vem vill vara smal utan att vara stark? Inte jag i alla fall.

Och det är mitt mål med träningen; att få bort onödigt fett, absolut, men framför allt bli stark så att jag kan göra saker, gärna sådant jag inte kunnat innan. Så var det med löpningen. Och de där armhävningarna, som jag nu med nöd och näppe klarar att göra på tårna, men om jag gör dem på knäna kan jag göra dem riktigt djupa, flera stycken utan något problem. Nu vill jag kunna göra tricepsarmhävningar också – det är en bit kvar dit…

Under sommaren har jag fortsatt att prova olika gruppass på gymmet – har även testat och fastnat för ett skitkul och skitjobbigt pass på ett helt annat gym – och jag känner mig starkare.

Såpass att jag – efter drygt tre månader – ville testa att springa igen. Jag har ju tränat både bål, ben och rumpa i gruppträningen, konditionen likaså, tekniken har jag med mig från tidigare- frågan är om jag fortfarande hade ”pannben” nog.

Valde min ”vanliga” 6 km-runda, men gjorde det klassiska felet att gå ut för hårt från början, och kroknade snart. Jag förvånades över hur svag jag kände mig – hade gymmet inte gett någonting!? Dessutom saknade jag ”pannben” och jag gick säkert en kilometer av det där passet, dvs. inte bara i de långa uppförsbackarna…

Efter två vilodagar – höll mig borta från gymmet – ville jag prova igen. Nu gick jag inte ut så hårt, klarade att lufsa uppför den första långa uppförsbacken och gick 50 steg i den andra, men joggade annars hela 6 km-rundan. Nu känner jag mig stark!

Jag har blivit starkare i bålen, rumpan och benen, kondisen är hyfsad, tekniken funkar – och jo, jag har faktiskt pannben också.

Den kommer jag att minnas för den otroligt korta badsäsongen. Vi fick ett par veckor i juni, men en av dem hade Femma sitt operationssår, så det var Delfi som fick följa med matte och simma långt och länge. Sedan tog det stopp pga regn och kyla – och det blev inget mer badande (för mig) förrän i september igen!

Istället blev det regn. Mycket regn – och mycket att skörda i naturen. Massor med skogshallon även i år. Sedan kom Karljohansvampen, otroliga mängder. Jag fick sluta plocka när frysen var full (i alla fall den hylla jag kunde avsätta för bara Karljohan) och jag ätit mig ”mätt” på svamp för den här gången.

Därefter var det dags att plocka blåbär, lingon och kråkbär. Blåbären blev sylt och lingonen fryser jag in för att göra rårörda lingon efterhand. Kråkbären blev också sylt – och en variant var att blanda dem med lingon, en riktigt lyckad kombination.

Tack vare vädret har det också avverkats böcker. För första gången på länge slank det ner några romaner, men även annat. Jag njuter av att kunna koncentrera mig tillräckligt för att kunna beta av böcker i ett hyfsat tempo – även om jag fortfarande måste googla alla platser m.m. som nämns…

Samtliga böcker ovan kan jag rekommendera främst de som inte är romaner – och allra mest de med Ryssland/Ukraina-tema. Galet bra, allihop.

I slutet av sommaren stod också alla stjärnor rätt; jag kände mig trygg med att pappa hade det bra på boendet, jag hade två friska hundar, jag tyckte mig kunna kosta på mig, och vädret skulle bli vackert, men inte för varmt (för hundarna). Och då reste vi till Skåne i några dagar – det blir ett eget inlägg om den lilla resan.

Det var så jag såg på det: jag skulle gå och se och höra Mando Diao live. Men egentligen var både The Sounds och The Hives också där. Dem fick jag på köpet…

Det hade varit skruttigt väder i flera veckor – så var ju juli i år – men just den här fredagen i början av augusti var det perfekt sommarväder, när jag med många andra gick över den nya Hisingsbron för första gången och tog trapporna ner till Bananpiren. Där åkte man bara förbi när man var liten, och visst var det där bananerna anlände till Göteborg- det stod Chiquita på alla de blekgula skjulen. Men kul att de gör något bra av dessa områden. Konsertområde, ja varför inte!?

Så har då även jag varit där, på Pilane.

Sedan var vi på Tjörns pärla, Klädesholmen, där jag faktiskt inte heller varit förut. Det var rätt mycket turister – en buss med japaner lämnade när vi kom och och en buss med amerikaner var där samtidigt med oss. Men det var bara trevligt, tyckte jag.

Till sist drog vi till mitt tidigare smultronställe i Skärhamn; utanför Akvarellmuseet ligger en ö med fin utsikt över båtleden om man klättrar upp till högsta punkten.

tenderar jag att i tanken kalla det som egentligen heter Prins Bertils stig. Där var vi även i år, i början av sommaren.

Sedan avslutade vi på Skrea(s) Strand:

– och är faktiskt riktigt nöjd, vilket inte är så ofta man kan vara med det här barret…! Mina lockar gör sig mycket bättre i kort upplaga, skulle det visa sig.

Helt plötsligt var den där, bakom Femmas högra skuldra, inte ytligt utan en bit in. Den kändes inte som någon ofarlig fettknöl (som jag lärt mig känna igen då Piaf hade sådana), utan som något annat. Jag fick snabbt tid hos en klinik som är mindre- och närmare- än Blå Stjärnan men tillräckligt stor för att kunna genomföra operationer och inte skicka vidare till Blå Stjärnan så fort det blir något lite större ingrepp.

Veterinären gjorde samma bedömning som jag och vi beslutade att ta bort knölen snarast – vilket faktiskt innebar att jag kunde lämna Femma där på studs, då en veterinär fanns där som kunde operera genast. Ja, det var inget att spara på!

Några timmar senare hämtade jag en nyopererad Femma med ett igensytt sår. Självklart ordinerades hon koppelpromenader och inga bad ett tag framöver.

Såret såg ut att läka bra, och en vecka senare tog vi stygnen, enligt plan. Däremot hade Femma fått en ful infektion – liknande hotspot – i huden, som jag höll mer koll på än själva operationssåret. Därför fotograferade jag området varje morgon och kväll för att verkligen kunna se att det läkte, vilket det gjorde, sakta men säkert.

En dryg vecka efter att vi tagit stygnen tittade en liten bit tråd fram ur operationssåret, och den klippte jag bort enligt vets anvisning. Av vana tog jag ett foto av området efter att jag klippt tråden, och så gick Femma iväg i trädgården och tuggade ben. Jag softade på en solsäng, vilade inför kvällens Coldplay-konsert, som var ett fåtal timmar bort…

Eftersom jag tog den där bilden vet jag att det var tjugo minuter senare som Femna kom till mig – med ett operationssår som spruckit upp, uppifrån och ner, dvs. även där som det tidigaremsett helt läkt ut!

Jag fick mindre panik. Å ena sidan såg såret ”fint” ut, å andra sidan var det ju öppet och det stack ut en lång tråd ur det, som jag nu verkligen inte vågade klippa bort…! Å ena sidan skulle en tur in till Blå Stjärnan – det var lördag, givetvis… – betyda att jag högst sannolikt skulle missa kvällens konsert – å andra sidan skulle jag ändå inte kunna lämna Femma hemma med det här öppna såret utan att få veta att det var okej.

Så det bar iväg in till Blå Stjärnan, vilket kändes helt rätt, det var bara att bita i det sura äpplet helt enkelt. Vi behövde inte vänta särskilt länge, och under tiden fick jag mig en underbar mugg med kaffe från kaffemaskinen (i stället för den där vilan på solsängen).

På Blå Stjärnan fick vi träffa underbar personal som gav oss grönt ljus att åka hem utan någon åtgärd; såret såg även i deras ögon fint ut och det skulle bli sekundärläkning (nytt ord för mig).

Allt hade allt gått väldigt snabbt och smidigt, och jag insåg att konserten inte var helt rökt. Jag kollade tågtabellen och satsade. Så…

15:50 klippte jag tråden och tog foto

16:10 kom Femma till mig med öppet sår

17:45 var vi på Blå Stjärnan

18:20 fick vi visa upp såret för personal

19:10 hemma och lämnar Femma och hämtar konsertbiljett

19:40 sitter jag på tåget in till stan, och en dryg halvtimme senare sitter jag på Ullevi och ser det andra förbandet innan Coldplay börjar spela… Gissa hur nöjd jag är då!

Efter den här obehagliga incidenten läkte i alla fall såret riktigt fint, och efter någon vecka var ärret helt slutet.

Givetvis skickades den borttagna knölen på analys, och den visade sig vara ett sarkom som på den tre-gradiga skalan bedömdes vara av grad 1 (den minst farliga graden). Om det inte kommer tillbaka, för då var det grad 2…

Jag såg dem live för första gången 2017, och det var fantastiskt. Nu fick jag se dem igen – och det var magiskt. Coldplays konserter är en upplevelse som helt enkelt inte liknar någon annan.

Jag var där den första av de fyra – fyra! – kvällar som Coldplay skulle spela i Göteborg. Vädret var perfekt – och det var ljummet även mitt i natten. Kvällen blev också smått (musik)historisk, då Coldplay kopplade upp sig på direktlinje till Elton Johns allra sista konsert, som hölls i Stockholm, och Chris Martin gav Sir Elton ett fint och hjärtligt tack-tal, som avslutades med ett stort jubel från hela Ullevi. Ännu en upplevelse!

Coldplay hyllar Elton John (inte filmat av mig)

Jag satt på läktaren – i alla fall satt jag fram till de första ackorden på den första låten hördes, för då kastade sig alla upp från sätena, och så stod/dansade vi resten av konserten. Den sortens publik gillar jag!

Och lättroad som jag är skrattar jag läppen av mig när Chris lurar publiken i A sky full of stars… Jag erkänner: jag blev grundlurad och befann mig mitt i ett hopp rakt upp i luften när musiken stannade – och det trots att jag hade sett hela konserten – med samma lureri – på youtube… då visste jag ju inte att de gjorde den grejen under varje konsert *försvarar jag mig med*. Eftersom vi blev ombedda att inte filma under resten av låten, så gjorde jag naturligtvis inte det – och det bär mig egentligen emot att ens lägga ut länken… Men det är ju så himla kul: ”Wait, wait, I have an idea…” Fnissar varje gång – lättroad, som sagt.

A Sky Full of Stars

Annars bestod upplevelsen i Coldplays catchiga musik i kombination med de blinkande armbanden och inte minst Chris Martins härliga samspel med publiken.

Viva la vida (slutet)

Fix you

Så jag fick inte nog av en kväll, utan åkte in till Ullevi även kvällen därpå och satt utanför och diggade. Det var riktigt trevligt, det med! Typiskt nog kom jag inte i samspråk med någon svensk… men däremot med ett äkta par från Alicante som kommit till Göteborg enkom för Coldplay – de hade också varit inne på Ullevi kvällen innan och kramade ut det sista av upplevelsen. De var minst lika stora Coldplay-fans som jag och vi sitt-dansade loss där utanför Ullevi.

Även denna kväll var det fantastiskt väder och ljummet. Värre var det nästa konsertkväll, som var två kvällar senare. Jag hade bokat en biljett, denna gång ute på plan, för att kunna dansa mer. Men ”säljaren kunde inte leverera” – eller ville inte, är min gissning, då priset gått upp till det dubbla på säljsajten… Så jag fick biljetter uppe på läktaren igen, men när den dagen kom gjorde det inget – för det regnade nästan hela kvällen, och uppe på läktaren satt vi under tak. Nananana…

Med den mörkare himlen gjorde sig ljus-showen inklusive de blinkande armbanden ännu bättre.

I övrigt var det ännu en fantastisk konsert-kväll, men medan jag gick iväg mot Centralstationen till tonerna av Biutiful och sedan ljudet av det stora fyrverkeriet som avslutar varje konsert, kände jag mig ändå nöjd för den här gången.

För några veckor sedan drog jag på mig ett par gamla promenadkängor som jag inte använt på ett bra tag, gick en lång promenad med dem – och fick skoskav från helv—t, rent ut sagt. Tror aldrig jag haft ett så stort och djup skoskav någonsin, och ändå kunde jag ”såklart” inte avstå mina dagliga promenader, utan klistrade på compeed och fortsatte som ingenting (bortsett från smärtan, då). Det blev det inte bättre av. Så det fick bli mindre promenader, lite simning istället – och sandaler, dvs. slip-ins för de korta promenader som ändå blev av fram till hyfsad läkning.

Det var inte bara hud som skulle läka, utan även nerver som blivit hyperkänsliga för tryck. Usch, hur kunde jag misshandla mina fötter så? Ett sketet skoskav gav mig en inblick i att vara rörelsehindrad, inte kul.

En sak blev väldigt tydlig under den perioden, ca 10 dagar, som all träning med skor bara var att fet-glömma. Jag var inte det minsta ledsen över att inte kunna springa mina löprundor här hemma. Nu Hade jag snarare en giltig ursäkta att ens slippa fundera på om jag skulle, eller inte. Men jag var skitsur över att inte kunna delta på gruppträningen på gymmet. Jag missade först mitt absoluta favoritpass, sedan ett par andra roliga pass, sedan favoritpasset igen… Och jag hade varit ännu surare om jag hade vetat det jag fick veta när jag väl kunde börja delta igen: Att det då var sista tillfället före sommaruppehållet för just detta och flera andra av mina bästa pass. Grrrrr!

Så gick det till när jag insåg att den träning jag verkligen vill hålla på med, det är den på gymmet. Jag träffar trevliga människor där, folk som är glada och som frågar om man kommer nästa gång. Jag gillar att röra kroppen till musik och det får mig att ta i lite extra – men ändå har jag kul hela tiden.

Så nu utnyttjar jag sommaruppehållet för mina vanliga pass – till att utforska andra träningsformer på gymmet. För första gången har jag provat på ett styrkepass där vi bl.a. lyfter skivstänger, och för första gången har jag varit med på ett spinningpass – eller kort och gott ”cykel”, som det heter hos Nordic Wellness. Tanken var att kunna gå på virtuella cykelpass, men jag började med att gå ett pass med instruktör, vilket var väldig bra för att få tips på inställningar på cykeln och annat som är bra att veta. Skulle också tro att jag tar ut mig mer på ett pass med instruktör, så det blir nog fler sådana pass också. Men de virtuella passen är bra att ha som reserv.

Kanske ger jag mig ut på ett löp-pass igen, men nu när regnet står som spön i backen känns det riktigt bra att jag hittat en helt annan motionsform, som jag inte heller kommer att behöva lägga ner när vintern kommer. En motionsform som jag verkligen gillar och ser fram emot att utöva, och som inte bara känns bra efteråt.

När Springsteen senast var i Göteborg, 2016, var jag också där och såg honom på Ullevi. Pappa bodde hemma – utan hemtjänst – och skjutsade mig in till centrala stan och hämtade mig även efteråt. Han var alltid grym på att köra och hitta inne i stan, och drog sig aldrig för att köra. Han var alltid den som ställde upp och körde ”alla” hit och dit. Så även den gången, även mitt i natten. Bara ett exempel på hur snäll han var – och fortfarande är.

Han förtjänar verkligen att få bli väl omhändertagen, vilket han blir där han bor nu. Äntligen! Han får tre mål mat om dagen, fika, får sina kläder bytta och tvättade dagligen, omges av personal som har förståelse för hans demens och har som grädde på moset sällskap och spelar kort med en nyfunnen vän hela dagarna.

Pappa har också mycket färre olika personal omkring sig, vilket ger honom väldigt mycket större trygghet. Jag ser på hela honom att han är gladare och att han mår bra nu. Eller i alla fall bättre än ”hyfsat”, som han alltid svarat när man frågat hur han mår.

Inom kommun- och omvårdnadsverksamhet pratas det mycket om att anhörigperspektivet alltid ska beaktas. Hittills har jag fnyst åt det. Vilket skämt! Men nu, däremot, nu kan vi snacka anhörigperspektiv.

Jag behöver inte längre hålla koll på att han får mat (…) och får sina kläder bytta och tvättade ens en gång i veckan. Behöver inte göra veckoinköp, laga mat och skriva veckomenyer. Behöver inte skriva lappar till personalen… alla dessa lappar! Behöver inte ringa någon oengagerad enhetschef om att smutsiga kläder hängts upp i torkskåpet (istället för att tvätta dem först), att kateterpåsar fulla med urin slängts i soporna, att pappa inte fått kaffe på flera dagar, att han inte ens fått den dagliga medicinska omvårdnad som delegerats till hemtjänstpersonalen (trots signeringslistor). Jag behöver inte förklara för personal vad demens innebär; att det exv. inte är lämpligt att begära att den personen ska fatta en massa beslut åt dig, att det inte är en rolig lek att se om en dement person kommer ihåg ditt namn – och gärna då när du har ansiktsmask på dig! Behöver inte förklara för Hemsjukvården att pappa givetvis ska ha covidspruta trots att han tackat nej, då han högst troligt inte vare sig hört (på telefon!) eller förstått vad de frågade om. Jag behöver inte upptäcka stora blaffor av vätskande, obehandlad hudexem och sedan vara den som ringer och påminner sjuksköterskan om att sätta in behandling och följa upp. Som sagt, NU kan vi börja tala om anhörigperspektiv.

Huvudsaken är i alla fall att pappa har det bra nu, som sig bör, och det är så fint att se honom vara upptagen med kortspel så gott som varje gång jag kommer dit – och varje gång jag går… om det nu inte är dags för mat eller fika.

Dessutom – och tänk om det vore så att personer som arbetar med demens och äldrevård kunde se detta – så har allt kortspelande, och säkert det sociala samspelet som pappa får på köpet, gett tydligt resultat på inte bara hans mående, utan även hans mentala kapacitet. Och hur vet en liten dotter det? Jo, därför att vi utöver att spela UNO även har lagt patiens, och jag har kunnat följa utvecklingen från den tiden då han satt vid köksbordet därhemma och lade patiens helt själv, till perioder då han helt glömt hur man gör och jag har fått lägga upp korten och ge honom massor med ledtrådar, till att han nu igen lägger sin egen patiens (dock bara när jag är med och kan stötta) och behöver väldigt lite ledtrådar. Jag märker också skillnad på hur uppmärksam han är och hur snabbt han ser lösningar. Ett tag kunde han exv. inte se en svart sexa och lista ut att det ligger en röd sjua under, eller se bara en liten bit av ett kort och veta vad det är – det gör han däremot i stor utsträckning nu. Och han har lite bättre koll på de olika kört han nyss sett på bordet.

Jag vet att detta inte påverkar hans demens, den har sin gång ändå, men jag är samtidigt övertygad om att detta är ett tecken på hans mentala kapacitet – och det ger honom självförtroende att klara av att lägga patiensen. Det är härligt att se dels glädjen när patiensen går ut, dels jävlar-anamman när den inte gör det och vi börjar om på en ny.

Till saken hör också att vi egentligen inte varit en kortspelande familj. Pappa satt däremot mycket vid sin dator och började på det sättet spela Harpan, som ju är detsamma som virtuell patiens. När han inte längre klarade av att hantera datorn köpte min syster en kortlek, och på den vägen är det. När hans syn blev sämre köpte jag kortlekar med större symboler – det finns även kort som är dubbelt så stora. För att hitta dessa på nätet googlar man på hjälpmedel. Det intressanta är att ju piggare han är mentalt, desto lättare ”ser” han också korten – jag antar att han får lättare att associera det lilla han ser med vilket kort det är.

En demenssjuksköterska som jag har varit i kontakt med (bland annat när jag ville fråga henne om det där med att gissa namn och begära beslut) vet jag har börjat sprida pappas kortspelande exempel bland sina kolleger, vilket gläder mig.

När jag vid gårdagens besök hos pappa frågade hur han mår svarade han: Jättebra!