Bittert har jag ångrat att jag köpte årets julgran av en annan försäljare än den för tre år sedan. Den förra julgranen jag hade såg ut som ny när jag slängde ut den två veckor efter jul! Den här tog jag i och för sig in någon vecka tidigare, men den har också varit stendöd sedan innan Lucia. Jag började knacka på vattenmätaren – den som ska sjunka i takt med att granen slurpar i sig vattnet. Bara det att vattenmätaren stod stilla, och det berodde helt enkelt på att den här granen inte slurpade längre. It is no more. It has ceased to be.

Den har bara varit så vänlig att stå kvar och inte tappa alla barr på en gång och därmed hållit uppe skenet av att vara en levande, slurpande julgran precis över julen.

Så i morgon, den 27:e december, åker den ut. Åh, vad jag inte ser fram emot att klä av julbelysning och alla dekorationer medan barren rasar ner på golvet.

– med råge.

Jag fick verkligen flyt i läsandet i år, och bortsett från juli månad så har (låne)böckerna legat uppradade och bara väntat på sin tur att bli lästa.

Målet för i år var att läsa 2 böcker i månaden – i snitt, för några av dem skriver jag anteckningar till, och det tar givetvis lite längre tid. Hur som helst har jag kommit upp i 30 böcker, eventuellt blir det en till innan året är slut. Och blir det inte det, så är det ändå helt okej. Höstens läsprojekt är inte heller helt klart – det är också okej.

Putins krets (slutet) (jan)
Rysslands historia, Martin Kragh (jan)
Det fallna imperiet, Martin Kragh (jan)
Tsaren, Bill Browder (feb)
The Gates of Europe, Serhii Plokhi (feb)
Out of this world (Muse), Mark Beaumont
Varför har ingen berättat det här för mig? Julie Smith (maj)
Jag lämnar ekorrhjulet, Åsa Axelsson (maj)
Olyckliga i paradiset, Christian Rück(maj)
Nödrop (roman), Grethe Bøe(maj)
Alla mina ryska vänner, Johanna Melén (maj)
Närheten (roman), Katie Kitamura (juni)
Det är något som inte stämmer(roman), Martina Haag (juni)
Separationen(roman), Katie Kitamura (juni)
Hotet från Ryssland, Oscar Jonsson (aug)
The war came to us, Christopher Miller (aug)
När hjärnan sviker, Hedvig Söderlund (aug)
Geriatrisk omvårdnad (sept-okt)
Det förlorade året i New York, Per Bjurman (okt)
Underground to everywhere, Stephen Halliday (okt)
Fjollornas fest(roman), Jonas Gardell (okt)
Familjen,JohannaBäckström Lerneby (okt)
Mammorna, Alexandra Pascalidou (okt)
Var är papporna? A. Pascalidou (okt)
Gangsterparadiset, Lasse Wierup (nov)
Sorl (roman), Petter Sundkvist (nov)
Svensk gangsterrap, Emil Arvidsson(nov)
Ett ord för blod, Faysa Idle (nov)
Tills alla dör,  Diamant Salihu (nov)
När ingen lyssnar, Diamant Salihu (dec)
Metropolis, Ben Wilson (dec)

Tror det var två år sedan som jag satte målet på 15000 steg om dagen – som jag når upp till långt ifrån varje dag. Så det duger fortfarande gott som mål. Vad jag däremot kommer upp till på månads- och oftast även på veckobasis är tillräckligt många steg för att med gott samvete kunna påstå att vi – hundarna och jag – snittar en mil om dagen.

Ända sedan jag började hålla koll på stegen har jag varit noga med att det är promenad-steg som gäller. Inte städning eller shopping (även om den senare nog kommer med i viss mån). Så aktivitetsklocka har varit helt ointressant. Det lustiga var att häromdagen skulle jag göra ett undantag, tänkte jag. Jag hade kommit upp i 14950 steg under dagens promenader, så jag greppade telefonen och tänkte faktiskt gå 50 steg i mitt enorma hus (hehe). Men!? Stegräknaren rörde sig icke – den verkar alltså bara vilja räkna steg som tas utomhus. Bra där! Och fy skäms på mig.

Nu är det mörkt på fälten framför huset, så jäkla synd att all snö försvann i ett nafs. Men vi fick i alla fall tre goda veckor med en eller ett par decimeter snö här uppe på åsen i Tjottahejti där jag bor. Hundarna och jag har snittat en mil om dagen, vilket med lite snö och backar känns riktigt gött i ben och rumpa – och även bålen – på mig. Ännu mer så de senaste två dagarna då det varit lite slaskigt och halt på vår skogsväg.

Men det lär vara slut på snöpromenaderna från i morgon, och jag skulle tro att musklerna kommer att sakna en extra ansträngningen.

När det var som kallast förra vintern skrev jag ett inlägg på Fejjan om att mina hundar valt att stå över promenad (det var runt -10) och någon skulle käcka sig om att det väl ändå är hundar och inga bebisar… Och så är det. De är hundar – och egna individer som ibland har ont i leder, tenderar att få kramp i tassarna vid sträng kyla – eller bara allmänt dåligt pälsad och frusen av sig.

När det var så där kallt såg man hur tydligt som helst att exv. Femma gärna sprang ut för att göra ifrån sig – men sedan sprang hon också väldigt glatt till dörren för att bli insläppt igen. Man kan ju inte blunda när hunden så tydligt talar om vad hon vill. Eller jag kan inte det i alla fall. Så om jag då ändå vill gå mina promenader i kylan, då får jag väl gå själv, då.

Eller när det är som varmast på sommaren, då uppskattar särskilt Delfi att gå i närheten av vatten så hon kan svalka sig. Plus att vi då går våra lummigaste rundor, såklart. Jag har svårt att tänka mig att hon skulle uppskatta några längre promenader på het asfalt, om nu någon enda hund uppskattar det…

Hittills den här vintern har vi inte haft så kalla dagar att hundarna inte kunnat/velat gå med på mina promenader – vissa dagar har jag iofs lagt den första/enda promenaden lite senare på dagen. Delfi har också gått i snön utan i några större problem med vare sig leder eller isklumpar, både i lös snö och kramsnö. Men idag var det stopp. Skare, nej tack! sade den bruna skönheten så tydligt att hon hade inte kunnat skrika det tydligare. Så hon fick stå över, och Femma och jag gick själva. Femma verkar inte vara det minsta ömtassad, så vi knatar på.

Men! Så upptäckte jag att så fort vi kom till vår upptrampade stig uppe i skogen var det ingen skare – så efter promenaden tog Delfi och jag bilen upp till skogen och gick en egen sväng – alla nöjda och glada!

Så för att återknyta: hundar är hundar och de kan prata – om vi öppnar ögonen och lyssnar.

Den gångna hösten har inneburit några trevliga nyheter i mitt liv, framför allt lite nya vänner. Vänner som inte tillhör hundvärlden, men som ändå gillar hundpromenader och att göra andra trevliga saker tillsammans. Som att gå på julmarknad.

Förra helgen bestämde A-K och jag oss i sista stund för att gå hundpromenad i Floda i stället för att besöka någon julmarknad, men idag blev det av att vi tog tåget in till stan och gick på julmarknaden i Haga. Det var vi inte ensamma om; det var riktigt smockat med folk – men det var också väldigt juligt och hög trivselfaktor med försäljning av hantverk och rykande matstånd samt öppna butiker och fikaställen.

Och Haga är ju alltid Haga, vår lilla pärla i Göteborg. Vilken ”tur” att åtminstone den gamla stadsdelen fått stå kvar om inte orörd, så i alla fall tillräckligt bevarad för att ge en (uppsnyggad) bild av hur det sett ut en gång. Vi följde uppmaningen ”Välkommen in på vår bakgård!” och hittade en jättemysig bar, men framför allt var det verkligen en sådan riktig bakgård där alla hus runtom var av den riktiga gamla sorten.

När vi kände oss lite smått nöjda med besöket på julmarknaden satte vi oss på ett café. Hade jag inte haft sällskap hade jag inte gjort det, och om jag nu hade tänkt tanken hade jag tappat tålamodet så fort det blev lite väntetid i kassan – då hade jag skippat fikat och rusat vidare… Men jag har ju lärt mig ett och annat om mig själv det gångna året, så jag säger väl att tja, sån är jag, men jättebra att jag får anpassa mig efter någon annan, någon som faktiskt vill ha det där fikat! Gott och jättetrevligt, och för ovanlighetens skull höll konditoribiten, den väl tilltagna biskvitårtbiten, vad den lovade och det gjorde även A-Ks morotskaka, som i sanning var den godaste morotskaka jag någonsin smakat! Och väldigt goa samtal, som alltid med A-K.

Det enda vi shoppade var ett par saker till julgranen. Just i år ska jag ha julgran, och just den morgonen hade jag plockat in min gran från garaget – den skulle bara stå till sig lite över dagen innan jag började klä den. Ovanligt tidigt är det även för mig, men jag säger som så många andra: man kan behöva det där lilla extra som lyser upp när världen därute ser ut som den gör…

Så det blev till att klä granen när jag kom hem. Jag har inte haft julgran på två eller tre år, men det är alltid så mysigt att få återse souvenirerna från julmarknader i Luxemburg, Metz, Heidelberg, Paris. Och Haga!

Om jag finge bestämma skulle ”välekiperad” betyda att man har rätt, välanpassad klädsel, inte att den nödvändigtvis är så himla fin. Men så får jag ju inte bestämma. Och ”välutrustad” känns lite hmmm upptaget, så… Äh. Jag får väl säga vad jag vill ha sagt, helt enkelt.

Är så himla nöjd med min vinterklädsel! Det är ull – merino längst in – från topp till tå, men utanpå 2-3 lager av ulltröjor har jag från och med denna säsong en riktigt käck, vindtät väst från Pinewood med många fickor, även en ryggficka. Jag blev kär när jag såg den och har verkligen inte ångrat mig – den skyddar bålen mot vinden när det behövs men är fortfarande luftig när man blivit varm…

Nytt för i år är också att jag går i tights! Yes, jag fick för mig att beställa ett par från Bergans, och nu finns det ingen återvändo, för gudars så skönt det är att gå i tights. Inget skärp, stretchigare går inte, och det bara känns härligt sportigt. Så fort jag hade börjat gå i dem beställde jag ett par till, precis likadana.

Var lite orolig att jag inte skulle kunna ha dem när det blev kallare, men det går ju – med ett par tunna merino-tights under. Älska ull!

Nu när det har kommit alldeles lagom med snö gör vi våra stigar i snön igen, och då åker de gamla snökängorna fram – finns absolut inget bättre när man ska pulsa fram i snö. Med ett par tjocka ullsockar (givetvis) innanför kan man inte frysa, oavsett hur snöig man blir.

Förra säsongen köpte jag ett par nya damasker, eller gaiters, om man inte vill associera alltför mycket till Kalla Anka. De har en rem som ska ligga under skon, vilket fick mig att tveka länge innan jag köpte dem, men de stör faktiskt inte alls – och har inte gått sönder som jag trodde de skulle. De passar extra bra nu, över tightsen som går ner i kängorna och riskerar att släppa in en massa snö annars, men inte med mina gaiters!

Så nu hoppas jag att den här vintern fortsätter som den börjat, med några få perfekta minusgrader och precis lagom med snö.

Det är inte många viner som får mig att välja bort mitt favoritvin Les Fumées Blanches (Sauvignon Blanc, finns även på box hos Systembolaget). Jag fick tipset att prova GW:s vita, men blev besviken.

Men efter tips på Cornucopia.se var jag självklart tvungen att prova det ukrainska vita vinet Koblevo Chardonnay, inte minst som det beskrevs som torrt. Jag är – surprise, surprise… – ingen vinkännare, men ETT vet jag, och det är att mina vita viner ska vara torra. (Och TVÅ: att mina röda ska kryddiga – det ska vara peppar, ekfat, svarta vinbär, smörkola etc.).

Så jag har beställt hem en flaska Koblevo Chardonnay inte bara en utan två gånger, och det kommer att bli fler. Någon beskrivning ska jag inte ge mig på, utan snor en från Munskänkarna.se, som säger:

Frisk doft av gröna äpplen, citronzest, krusbär och mineral. Frisk smak med pigg fruktsyra i lite smörig kropp. Och de ger vinet omdömet ”mer än prisvärt”.

I Systembolagets beställningssortiment kostar en flaska 140:-.

Oliver Ingrosso har kommit ut med en kokbok som heter Quanto basta, vilket betyder ungefär ”så mycket som du tycker passar”. Jag hörde ganska nyligen ett inslag på någon radiopodd där de pratade om en annan kokbok, Amanda Nordlöws Den sista kokboken – tolv metoder i matlagning att variera i oändlighet, som verkade vara inne på typ samma spår som den förstnämnda. Båda hamnar lätt på min måste läsa-lista.

Jag är nämligen en av norra Europas sämsta matlagare. Jag skojar inte. Eller vad sägs om: Femti bast och har svårt att få till en vettig pannkaka. Det är jag, det. Jag har gett upp och köper numera Kungsörnens utmärkta, frysta pannkakor (som jag upptäckte när jag letade lättlagad men god mat till pappa).

Men! Även en blind höna finner korn… och jag tänkte faktiskt dela med mig av ett hemsnickrat recept – och kommer det från mig vet man att det blir superenkelt. Super-duperenkelt. Och enligt mig jäkligt gott!

Det är ju svamptider nu, dvs. dags att äta av den svamp man frös in under den gångna säsongen. Vilken otrolig lyx! Särskilt som svampen jag frusit in i år till 100% är Karljohansvamp. Kanske går det lika bra med champinjoner, ja, varför inte?

Nu en kommentar angående ”risotto”. För jag lagar ingen riktig risotto – det vet ju alla hur krångligt det är; det ska vara särskilt ris och det ska koka jättlänge och måste röras om precis hela tiden och bli krämigt, annars…! Och så ska det vara vin och parmesanost och vips blev det en ganska dyr middag.

Jag kokar två portioner ris, och kör numera bara med fullkornsris. Alltid. Dels för att det är nyttigare, men numera främst för att jag tycker det är så mycket godare! Lite längre koktid än vanligt ris, men det sköter ju sig själv medan jag fixar till resten.

Jag börjar med gul lök. För en sats tar jag typ 1-2 stora lökar. Jag gillar lök och tar gärna mycket – särskilt om den är billig… – men den får inte heller dominera helt över svampen. Skär löken ganska smått och steker den i smör+olja ganska länge och tar sedan i lite socker, så att den blir karamelliserad. Gott!

Vill jag piffa rätten med bacon, så steker jag det nu, ett paket som jag skurit i små bitar.

Spara löken (och baconet) i en skål bredvid och häll istället i den skivade (och ev. förvällda) svampen. När vätskan är nästan helt ute ur svampen häller jag på rapsolja och steker på ganska hårt.

Sedan sänker jag värmen lite och har jag egen persilja tar jag i den och sedan i med löken (och baconet) och en burk majskorn (eller två, om du gillar majs och/eller köper den billigt…) och sedan är det bara att blanda i riset när det är klart, och salta och peppra så mycket som du tycker. Fääärdigt!

En extra piff till den här rätten blir det med soltorkade tomater skurna i småbitar. Nu senast åt jag rätten – och tyckte den var jättegod – men kom sedan på att jag glömt tomaterna, och den får verkligen ett lyft med dem.

Sedan – om det är helg eller fest, eller man bara inte behöver tänka på kalorier överhuvudtaget – så är det självklart också jättegott att hälla på grädde och låta stå och puttra en liten stund. Hur mycket grädde? Quanto basta!

Det är ett drygt år sedan jag bestämde mig för att sluta med, eller i alla fall dra ner ordentligt på, mitt godisätande. Det har gått bra! Eller i alla fall: jag är nöjd med hur det har gått. Några gånger har jag köpt smågodis, men det har gått flera veckor/månader mellan gångerna, vilket är en klar förbättring mot tidigare då jag nästan tvångsmässigt måste ha godis hemma, åtminstone varje helg…! Karamellerna jag har i bilen räcker länge, och jag skulle nog egentligen kunna plocka bort dem.

Häromdagen fick jag en stor chokladkaka av en kompis. 200 gram. En sådan som jag bukade köpa flera av typ varje gång det var extrapris – och det var det ofta… Sedan kunde jag ju ha dem liggandes ett tag, tills allt det riktigt goda godiset var slut. Nu har jag inte köpt någon sådan chokladkaka på drygt ett år. När jag fick den här chokladkakan försökte jag först tacka nej, men tänkte sedan att den kan jag ju ge till pappa, eller så.

Eller så äter jag den själv. Helt själv. 200 gram. Borta.

Så heter ett pass jag börjat ta på fredagar, i stället för styrketräningspasset som de nu tagit bort. ”Synd”, då unnar jag mig istället detta lugna yogapass med lite lagom utmanande stretch- och styrkepositioner – och även ren avkoppling – i en liten sal som är uppvärmd till 38 grader. När man blundar känns det som en riktigt varm sommardag.

När jag testade yoga i Luxemburg för några år sedan höll jag på att krypa ur skinnet, så jobbigt var det att hålla sig så lugn, andas på rätt sätt osv. – även om jag säkert behövde det som allra mest just då. Istället höll jag mig borta från yoga ända till för några veckor sedan.

Nu är det fredag, det är 5 grader och blåser halv storm ute. Perfekt för ett pass Hot power yoga.