Ranneberg

Bosse Bus

Vid frukosten i morse stod en granne utanför dörren – hans hund, en gråhund som han jagar älg med, hade sprungit bort. Den hade velat gå ut under de tidigaste morgontimmarna, och smet ut genom dörren innan husse hann få på koppel.

Denna granne har inte internet, så jag hjälpte honom att få ut en efterlysning i en lokal FB-grupp, och lovade att gå ut och leta med hundarna efter frukost. Det var då jag fick veta att hunden inte bara kallas Bosse Bus – han heter så.

Jag har förvisso lovat mig själv att inte ge mig ut och leta efter alla möjliga hundar som springer bort – då skulle man kunna ha att göra på heltid och jag mår bara dåligt under tiden… Dessutom känns det å ena sidan hopplöst att leta i dessa enorma skogar och å andra sidan verkar bortsprungna hundar hittas hyfsat nära den plats där de försvann. Bättre än att leta vitt och brett är att hålla sig i närheten av den platsen och finnas där när hunden dyker upp.

Men det här var ju en god grannes hund och mina hundar ska ändå ut. Plus – viktigt! – att jag visste att denna hundägare verkligen oroade sig och själv var ute och letade. Risken fanns – det hade visst hänt förr – att hunden fått närkontakt med vildsvin, och då fanns det minst sagt skäl att leta.

Hussen åkte iväg med bilen och hade varit ute ett tag innan jag gick över Ranneberget och upp i skogen bakom hans hus. Hundarna var lösa och hittade mycket viltdoft i markerna. Det dröjde inte så hemskt länge innan jag hörde Bosse Bus skalla, och ägaren ringde – han befann sig ett par kilometer bort men kom från motsatta hållet och hörde också sin hund skalla. Hunden verkade vara någonstans emellan oss, så frågan var åt vilket håll hunden var på väg.

Jag gick vidare med hundarna i den riktning som jag hört skallet komma från, och efter ett tag stod han plötsligt där, Bosse Bus, och tittade på oss på avstånd.

Medan jag fipplade fram extrakoppel, köttbullar och telefon för att ringa ägaren, så kom Bosse Bus fram till mig. Jag satt på huk och han tryckte sig mot mig – han verkade må prima och var inte särskilt trött (märkte jag på vägen tillbaka…). Inte ville han ha några köttbullar, men gosa ville han. Och så upptäckte han att Delfi luktade väldigt gott…

Hon var inte så intresserad av honom, men Piaf hälsade ordentligt.

20170113_111133

Sedan drog Bosse Bus mig hem till sig… Han hade ”bara” varit ute i skogen i 8 timmar……

20170113_112757

Och så blev det en kopp kaffe hemma hos en lättad husse – och jag fick en massa bra tips på nya rundor att gå!

 

Tinnsjön runt

För ett par-tre månader sedan upptäckte jag en helt perfekt skogsrunda här hemma; ca en timme mestadels genom väldigt fin barrskog med mossklädd mark. Här och där en liten mosse perfekt för att kasta markeringar eller lägga ett sök åt hundarna.

För någon vecka sedan såg det ut så här:

20161230_101907

Jag förstår verkligen att skogsbruk också innebär avverkning, men fy vad det kändes tungt att se denna skog bara försvinna (de höll på att avverka när vi kom). När jag kommer till hyggen kan jag annars tycka att de är lite mäktiga- bra träningsmark etc.  Men den här skogen uppskattade jag verkligen att gå i och nu förstår jag vissa av mina grannar som berättar om den fina skog som stod där det idag ligger ett hygge. Förut har jag väl tänkt att ”men det är.väl ett jättefint hygge…!”. Men som sagt… Jag är ändå lite glad att jag inte upptäckte den fina rundan tidigare. Om jag redan hade upplevt årets fyra årstider i den skogen hade det nog känts ännu tyngre att förlora den.

Nu har jag ju flera fina rundor i skogarna här i Kollanda, men jag har också satsat lite extra på att hitta nya rundor. I den andan gjorde jag äntligen slag i saken och gick runt vår stora sjö, Tinnsjön. När jag pratat om min lust att gå runt den har någon granne varit lite skeptisk: ”det tar nog en halv dag”. Men jag ger mig inte så lätt!

Och nu, med två friska ben och två friska hundar var det dags! Bitvis gick vi omvägar – på riktiga skogsvägar -, bitvis gick vi intill sjön i oländigare terräng. På ett par ställen är det lite kritiskt med våtmark som man svårligen tar sig över utan att bli blöt om fötterna. Med rediga stövlar redde det sig.

Bilder från rundan:

20170102_112727

Tinnsjön från östsidan

20170102_114940

Svinaviken

20170102_120144

Göpås

20170102_141222

Det var i måndags! Idag, trettondagsafton, gick vi rundan igen och då såg det ut så här:

20170106_132812

20170106_141557

20170106_141058

Ett av många grisbök

20170106_142210

Tinnsjön från öster

20170106_152010

Abborresjön

screenshot_20170106-160450

Jubel!

Ytterligare ett jubel kände jag idag, när vi tog den längsta av våra favoritrundor här hemma, runt Kroksjön. Nu på vintern kan man inte ”fuska” och köra upp till sjön, utan man får antingen köra fram till vägbommen ca 10 minuter därifrån, eller så gör man som vi gjorde idag: gå ända hemifrån genom skogen.

Det blir lite drygt 1,5 timme, mestadels på knöggliga, slingriga skogsstigar och nu är de dessutom snöiga/isiga…

20161107_122927

Och nu, några timmar senare, har jag facit: Piafs tass klarade även detta. Inte minsta tecken på haltning, och det gör mig så glad, så glad. Piaf får hänga med på allt!

Rally

I flera månader har jag lurat lite på om rallylydnad skulle kunna vara något för oss, men en del av mitt hjärta bultar ju alltjämt för tävlingslydnaden. Jag minns så väl känslan av att köra framför allt Ella i lydnad  och senare även Saga. Men så fick jag se en film från en rallylydnadstävling och jag insåg en sak…

Min första flatte Ella och jag fick träna på egen hand i flera år innan jag hittade en hundklubb där vi kunde hoppa över den förhatliga vardagslydnadskursen.  Det funkade lite annorlunda i Frankrike: hundklubbarna var endast öppna under vissa tider och ville man träna där – vilket krävdes för att få tävla – skulle det ske under ledning av en av klubbens tränare, men först skulle man gå klubbens valp- och lydnadskurser… Och på vardagslydnadskurserna såg man så mycket idioti vad gäller hundträning, så det var helt enkelt outhärdligt.

Därför var jag överlycklig när vi faktiskt fick gå in och visa ett par tränare vad vi kunde och då fick börja träna tävlingslydnad direkt. Lördagseftermiddagar och/eller söndagsmornar. Men innan dess hade vi alltså tränat själva. Många gånger tränade vi på upplysta butiksparkeringar tidiga mornar innan jag skulle jobba, eller så var vi i parker bland lekande barn och hundar. Jag visste ju inte riktigt hur momenten såg ut, men hade snappat upp olika beståndsdelar, så vi körde Fritt följ – Ellas paradgren – och rätt vad det var blev det ett ställande under gång, sedan ett fjärrdirr-sättande, återgång till hund, fotgående, ett sättande under gång, inkallning, fot osv. Det var väldigt roliga träningar vi hade, Ella och jag, på våra upplysta parkeringar och gräsmattor.

Sedan började vi tävla…

image

och sedan tränades det minsann inte så där spontant längre. Neeejdå, då skulle det tränas på de riktiga momenten och deras små beståndsdelar (till förbannelse, höll jag på att säga). Där någonstans blev tävlingslydnaden tjatig.

Vad jag insåg när jag såg filmen från en rallytävling var att det där faktiskt liknade de där fotgåendena ”inklusive allt” som jag körde med Ella. De roliga träningarna! Ett fotgående med ett sättande, en snurr, en vändning, ett slalomgående… Yes. Jag tror det kan vara något för oss.

image

Så nu kör vi rally! Varvat med jaktträningen, givetvis. Men vi tycker att även rallyn är riktigt kul. I onsdags var vi på Lerum bk och tittade på en tävling i nybörjarklass, det blev jättebra för hundarna att bara chilla bland alla hundar som var där. Och man fick se mycket fint. Inte i den flashiga bemärkelsen, som man kanske snarare ser på tävlingslydnadstävlingarna. Men fint i det att det var så mycket glädje och uppmuntran och så lite perfektion och allvar och nerver. I morgon ska vi åka till Stenungsund och se på distriktsmästerskapet, så att jag får se även de högre klasserna. Hoppas de har goda kakor till försäljning också. Ja, ni hör ju: seriöst värre 😜

 

Hurra för hästbajs

Vi har ett par hästar här i Ranneberg som rids på grusvägarna häromkring. Jag har kommit att se deras högar som en tillgång – det ger mig otaliga tillfällen att se hur jag bäst får hundarna att låta bli bajset utan att jag behöver använda aversiver (nej, släpp, stampa i marken etc.). Vi är inte där än, men vi har blivit bättre och har som sagt gott om tillfällen att träna… 😏