Vid frukosten i morse stod en granne utanför dörren – hans hund, en gråhund som han jagar älg med, hade sprungit bort. Den hade velat gå ut under de tidigaste morgontimmarna, och smet ut genom dörren innan husse hann få på koppel.

Denna granne har inte internet, så jag hjälpte honom att få ut en efterlysning i en lokal FB-grupp, och lovade att gå ut och leta med hundarna efter frukost. Det var då jag fick veta att hunden inte bara kallas Bosse Bus – han heter så.

Jag har förvisso lovat mig själv att inte ge mig ut och leta efter alla möjliga hundar som springer bort – då skulle man kunna ha att göra på heltid och jag mår bara dåligt under tiden… Dessutom känns det å ena sidan hopplöst att leta i dessa enorma skogar och å andra sidan verkar bortsprungna hundar hittas hyfsat nära den plats där de försvann. Bättre än att leta vitt och brett är att hålla sig i närheten av den platsen och finnas där när hunden dyker upp.

Men det här var ju en god grannes hund och mina hundar ska ändå ut. Plus – viktigt! – att jag visste att denna hundägare verkligen oroade sig och själv var ute och letade. Risken fanns – det hade visst hänt förr – att hunden fått närkontakt med vildsvin, och då fanns det minst sagt skäl att leta.

Hussen åkte iväg med bilen och hade varit ute ett tag innan jag gick över Ranneberget och upp i skogen bakom hans hus. Hundarna var lösa och hittade mycket viltdoft i markerna. Det dröjde inte så hemskt länge innan jag hörde Bosse Bus skalla, och ägaren ringde – han befann sig ett par kilometer bort men kom från motsatta hållet och hörde också sin hund skalla. Hunden verkade vara någonstans emellan oss, så frågan var åt vilket håll hunden var på väg.

Jag gick vidare med hundarna i den riktning som jag hört skallet komma från, och efter ett tag stod han plötsligt där, Bosse Bus, och tittade på oss på avstånd.

Medan jag fipplade fram extrakoppel, köttbullar och telefon för att ringa ägaren, så kom Bosse Bus fram till mig. Jag satt på huk och han tryckte sig mot mig – han verkade må prima och var inte särskilt trött (märkte jag på vägen tillbaka…). Inte ville han ha några köttbullar, men gosa ville han. Och så upptäckte han att Delfi luktade väldigt gott…

Hon var inte så intresserad av honom, men Piaf hälsade ordentligt.

Sedan drog Bosse Bus mig hem till sig… Han hade ”bara” varit ute i skogen i 8 timmar……

Och så blev det en kopp kaffe hemma hos en lättad husse – och jag fick en massa bra tips på nya rundor att gå!