(Se där, ännu en boktitel som kunde handla om mig… fniss.)

Min favoritfågel här hemma är sädesärlorna, de är så himla sociala och verkar komma och visa sig och hänga i trädgården när man kommer ut. Visst hänger de där även när man kommer hem, men de flyger ju inte heller all världens väg när man kommer in genom grinden. Sötisar.

Inte är de särskilt rädda för hundarna, heller…

Hela sommaren samsas vi om gräsmattan, som jag håller extra kort för att passa deras små ben. Under några veckor, när de har sina nyutflugna ungar, är jag nervös över bilarna som kör förbi – sädesärlorna verkar nämligen tycka det är en bra idé att parkera sina ungar på grusvägen medan de hämtar mat. Dålig idé, visar det sig tyvärr ibland.

Men nu har sädesärlorna flyttat söderut för i år, och då brukar det bli så tomt… Men nu har jag fått upp ögonen för talgoxarna – och även ett par rödhakar som har hållit till här ett par år. Men talgoxarna har man ju mest tagit för givet; de är så många och finns överallt.

Men de är ju också sociala. Hör jag ett krafsande ljud på fönsterbläcket är det ofta en talgoxe som sitter där. När jag häromdagen hörde ljudet och tittade efter stod en planta i vägen mellan talgoxen och mig… och då flög den först högre upp och satte sig på spröjsen, men även där skymdes vi av plantan, och då flög den istället ut och satte sig i busken ett par meter från fönstret – och DÄR kunde vi ha ögonkontakt. Hur gulligt!?

Eller när jag satt och läste häromdagen   och i ögonvrån såg en – två – TRE talgoxar hålla på utanför min ytterdörr och sätta sig på min dörrkrans, de passade riktigt bra som dekoration…

Då gjorde jag slag i saken och lånade hem boken som jag såg på Bokmässan förra året, men som inte prioriterats – förrän nu.

En riktigt fin och lagom bok om både myter och vetenskap kring dessa charmiga – och smarta – fåglar. En riktig ögonöppnare.

Och jag skojar inte, men när vi går vår vanliga skogsjö-runda upptäcker jag ofta (numera) att någon fågel – ofta talgoxar – följer efter oss en bit, på lagom avstånd uppe i träden, såklart.

Däremot provade jag att gå ut med lite ost i handen för att försöka få talgoxarna i trädgården att komma fram och äta ur handen (står om det i boken att de gärna gör) – men det sket sig. Jag tröttnade iofs ganska snabbt och lade osten på ett fat istället – och där ligger den än. Så mycket för att vara Snövit som kommunicerar med fåglarna…

Trots vackert väder fick det bli ett besök på Bokmässan idag.

Det var så lång kö utanför att jag kanske hade åkt hem igen om jag inte hade köpt biljett redan… Men man avancerade så snabbt i kön att jag ändå bara missade ett par minuter av dagens första – och viktigaste – punkt på schemat.

Hurra, förresten, för Bokmässans hemsida där man kunde plocka ihop och spara sitt eget dagsschema med föredrag – önskar mig dock möjlighet att kunna filtrera bland de ”miljontals” programpunkter man måste skrolla igenom för att hitta go’bitarna. Exempelvis att kunna filtrera bort seminarie-punkterna om man ändå inte tänker lägga 2000:- på ett seminariekort… Eller filtrera bort punkter som  riktar sig till barn. Bara för att ta ett par exempel. Annars: toppen! Förra året gjorde jag mitt eget schema med klipp-och-klistra-metoden, så det här var ett klart lyft.

Historieprofessor Harrison beskrev fascismens huvuddrag; Manlig, personkult, eftersträvar de svagas (kvinnors, minoriteters etc.) underkastelse, handlingskraftig, populistisk, inte nödvändigtvis rasistisk utan man anpassar sig efter publiken, anti-demokratisk, söker konflikt med yttre fiender…

Enligt Harrison är Putin inte så fascistisk som man skulle tro. Totalitär? Ja. Diktator? Ja. Men inte fascist. (Är jag förvånad? Ja.)

Trump, däremot: definitivt fascist.

Jag stötte även på Dick Harrison senare på mässan, och bytte några ord. Och vi var heeelt överens. Sedan kom ett par tonårskillar och ville ta en selfie med Harrison. Gott så!

Några fler böcker som jag blev sugen på:

Sedan susade jag hem till det här:

För att inte tala om antalet visningar på Youtube

så länge han får vara kvar… Leta, titta och tryck gilla!

The Late Show with Stephen Colbert

Se Jimmy Kimmel Live på Youtube.

Och glöm för allt i världen inte vad han sa den 6 november 2024:

”It was a terrible night for women, for children, for the hundreds of thousands of hardworking immigrants who make this country going, for health care, for our climate, for science, for journalism, for justice, for free speech.”

-och det gör jag. Svampsäsongen kom igång lite halvhjärtat i somras, men kom sedan av sig totalt pga torka. Jag hade faktiskt gett upp hoppet om att få plocka mer svamp i år; gick här och tänkte att jaja, det är väl inte så noga, egentligen, hur kul är det att smyga runt i skogen, krypa under granar, få barr överallt osv. för att inte tala om att stå vid spisen och ta hand om all plockad svamp sedan.

En fördel med att bo i en populär svampskog är att man ser när folk börjar vallfärda hit med sina svampkorgar i högsta hugg… då vet man att det är dags att börja kolla av sina ställen.

Och attans, vad lätt man går igång på den där ”jakten” på svamp – dopaminkickarna det ger är inte att leka med…

Och jag har hittat så mycket karljohansvamp – som jag förväller – och kantareller – som blir till kantarellsoppa – så nu fick jag starta den lilla extra-frysen i garaget igen. Same procedure every year.

Men det bästa av allt är att Delfi följer med oss på svampletarrundorna i år.

– Det nya Rysslands surrealistiska själ.

Jag fastnade för bokens titel, då något av det mest frustrerande jag vet är när folk vet – eller borde veta – att de lyssnar på lögner och verkar välja att tro på dem för att de vill att det ska vara sant. Men det kanske inte är så enkelt…?

Boken råkade vara från 2015, men titeln känns mer aktuell än någonsin. Och inte bara vad gäller Ryssland – vi har ju några wannabes också. Hade boken varit betydligt färskare hade den ju dessutom  kunnat syfta på hela AI-grejen: ”Ingenting är sant och allting är möjligt”…

Peter Pomerantsev är brittisk journalist,  född i Kyiv, och arbetade på en rysk tv-kanal i Moskva under 00-talet.

Pomerantsev berättar om de ryska lögnerna, deras skapare och deras offer.

Han berättar om TV-kanalen Ostankino som ljuger skamlöst, hyr in statister som ”ögonvittnen” som berättar vad ”fascisterna” i Ukraina gör med ryska barn osv. Även Pomerantsev tycker till slut att det är svårt att ständigt påminna sig att de ljuger; de ljuger så skamlöst att man börjar nästan tro dem.

DN:s recension (från 2016) ”Peter Pomperantsev ger många absurda inblickar i den ryska verkligheten. De bästa avsnitten gäller just medier och makt, men slutsatsen är inte nödvändigtvis den gamla vanliga, att propagandan alltid syftar till att övertyga och trumma in budskap, snarare är taktiken att förvirra och beslöja, att skapa intrycket att sanningen är mångtydig och förhandlingsbar.”

Recension på literature connoisseur (från 2017) ”Allt och alla framstår som spelpjäser i handen på makten, där en pjäs kan flyttas fram när det passar och offras när det passar, ackompanjerat till en foglig media som vinklar nyheter och fakta efter behag.”

Min enkla åsikt är att det är en läsvärd bok, definitivt! Minuspoäng för 10 år gammal bok, men ändå. Och nu vill jag även läsa Pomerantsevs andra bok, från 2020: Det här är inte propaganda.

PS. Ett par ord om översättningen av Helena Hansson och Djordje Zarkovic, som är så bra att det känns som att jag läser ett svenskt original. Texten bara flyter, och inte en enda gång stannar jag upp och undrar vad det stod i originalet, egentligen.

Brian Tyler Cohen

Före showen fördrev jag några minuter vid Götaplatsen:

Sedan blev det ögon- och örongodis på Lorensbergsteatern:

Det blev en känslosam föreställning. Mycket tårar för min del. Linus tog upp sin pappa Hans som gick bort förra året, något jag gripits av flera gånger redan – dels när hans sjukdom skildrades i Wahlgrens värld, dels när han gick bort – sedan en gång till när han gick bort i Wahlgrens värld. Han verkade vara en så fin, rolig och snäll människa, den gode Hans. Och nu fällde jag tårar över honom ännu en gång, medan Linus sjöng Tomorrow från musikalen Annie, som Linus växte upp med, från kulisserna, medan Pernilla och Hans stod på scen.

Viktor tog upp sin barndomskamrat Kristian Gidlund, som gick bort i cancer för tolv år sedan. Även hans bortgång berörde mig mer än de flesta kändisars, och även om det var ett tag sedan det rörde mig till tårar, så blev det kört igen, medan Viktor sjöng Guldet blev till sand.

Linus och Viktor krånglar inte till det, utan förmedlar mycket känsla. Som extranummer sjöng de dessutom en av de vackraste låtarna från min älsklingsmusikal Les Misérables, fast på svenska: Led hans väg (Bring him home).

Showen var självklart inte bara sorglig, utan innehöll också skratt och bra musik. Men ändå: oväntat mycket tårar.