Uncategorized

4th of July

Anne Applebaum har skrivit böcker som Autokrati AB – diktatorerna som vill styra världen (2024), Demokratins skymning (2020) och Gulag – de sovjetiska lägrens historia (2003), och har idag, the 4th of July, publicerat en artikel på The Atlantic: The U.S. is switching sides.

”The American president wrote, ‘Vladimir, STOP!’ on his Truth Social account in April, but the Russian president did not halt his offensive in eastern Ukraine. The Ukrainian president called for an unconditional cease-fire in May, but the Russians did not agree to stop attacking Ukrainian civilians from the air. Donald Trump repeatedly promised, during his campaign, that he would end the war ‘in one day,’ but the war is not over. He spoke to Vladimir Putin yesterday, and Putin responded with more drones and missiles than ever before. This morning, parts of Kyiv are burning.

[…]

Putin sees what everyone else sees: Slowly, the U.S. is switching sides.”

Läs hela!

Och, såklart: Happy Independence Day.

Målar lite till

De första färgburkarna tog som sagt slut. Och jag var så nöjd med hur fina de målade ytorna blivit.

Men så fick jag höra att det där med att inte måla efter midsommar gäller möjligen om man målar med linoljefärg – det gör inte jag.

Och visst fanns det väggar kvar som skulle behöva lite förbättring.

Så jag köpte lite mer färg. Ja, inte så lite.

Här målas det och blir så fint!

Imperiehunger

Nu har jag varit ute och rest igen. Eller ja, (bloggläsaren vet:) så känns det i alla fall.

Nu har jag nämligen läst Johanna Meléns bok Imperiehunger (2024), där hon gör nedslag i flera av de före detta sovjetrepublikerna, bl.a. Georgien, Moldavien, Kazakstan, Tadzjikistan, Armenien. Flera länder vars huvudstäder jag inte kan namnet på. Länder som man sällan ser några reportage eller turistbilder från.

Även nu tog jag Google Earth till hjälp för att få ett litet hum om hur det ser ut därborta i ”Långtbortistan”… Vissa platser ser minst lika ångestframkallande ut som de verkar, andra är så sjukt vackra, vissa förvånansvärt gammalmodiga, andra lika förvånansvärt moderna.

Melén berättar om konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan 2020-2023, som ledde till att Nagorno-Karabach togs över av Azerbajdzjan efter att armenierna drivits ut.

Hon berättar att i Moldavien och Transnistrien är det lätt att få ryskt pass (=medborgarskap), vilket bl.a. är ett sätt för Ryssland att förse den ryska styrkan i Transnistrien med ”ryska” soldater.

De georgiska regionerna Sydossetien och Abchazien ockuperas av Ryssland, på liknande sätt som man ockuperar östra Ukraina.

Vi fortsätter till Centralasien, som består av Kazakstan, Tadzjikistan, Uzbekistan (med staden Samarkand, som i alla fall i mina öron låter vansinnigt exotiskt), Turkmenistan och Kirgizistan.

Kazakstan vill inte riskera att kallas nationalister eller nazister på samma sätt som ukrainarna utpekas som sådana av Putin. Så fort man ville stärka kazakiska språkets ställning varnade Lavrov för främlingsfientlighet gentemot ryssarna i landet – och landets existensberättigande ifrågasätts av Kreml.

Kazakstans gamla huvudstad heter Almaty och ligger i södra Kazakstan, medan den nya huvudstaden Astana ligger mycket närmare den ryska gränsen i norr och liknar Dubai, med sina skyskrapor och glaspalats (tack vare oljeintäkter).

Tadzjikistan är Centralasiens minsta och fattigaste land, men huvudstaden Dusjanbe har skyskrapor och moderna palats. Auktoritärt styre, presidenten (sedan 1994) framställs som gudagestalt. Språket är persiskt, medan övriga centralasiatiska språk är turkiska.

Belarus. Misstag att på 1990-talet ta populisten Lukasjenka för en clown, en obildad demagog som folket nog skulle se igenom. Han är en sovjetisk människa. Inte för att hans världsbild grundas i någon ideologi alls, utan i hur han ser på sin makt och på folket som sina undersåtar. Han lanserade sig i presidentvalet 1994 som folkets kandidat, en realist som förstod vad folket behövde. Valkampanjens devis var ”Rädda folket undan avgrunden.” Efter Lukasjenkas valseger monterades demokratin ner snabbt och metodiskt. (Nota bene!)

Sammanfattningsvis ännu en mycket givande bok från Johanna Melén, liksom ”Mina ryska vänner” (2021). Rekommenderas starkt, då läsningen enligt mig är väl spenderad tid.

Recension i DN.