Sedan ett par år följer jag Huddinge-polisens FB-sida (Polisen Huddinge) eftersom inspektör Reine Berglund skriver så bra om polisyrket (visste ni att det är mitt egentliga drömyrke!?) och informerar om ditt och datt som är bra att veta. Folkbildande, definitivt.
Och när han skriver ”Slipp Lille Skutt-tårar!”, så visst ser man det framför sig; hur stora tårar trillar nerför kinden på den som åkt fast för fortkörning och kanske till och med blir av med körkortet. Eller så minns man känslan…
Jag bodde i Luxemburg, men under sommaren hyrde jag stuga på Ingarö. Flera sköna veckor hade jag spenderat där den sommaren, och den sista veckan kom min luxemburgska pojkvän på besök.
På vägen till och från sommarstugan åkte man förbi en skola, med hastighetsbegränsning på 30 km, som det brukar vara vid skolor. Jag minns inte om detta bara gällde när det var skola – eller om ”man” bara fick det intrycket, och slarvade när det ändå var sommarlov…
Men plötsligt var sommarlovet slut (vilket jag inte hade koll på), pojkvännen och jag var väl engagerade i någon diskussion, 30-skylten passerades… och polisen gjorde hastighetskontroll. Vink-vink in till sidan.
Jag vet inte om man kan ha större respekt för polisen än vad jag har – så redan där började nog läppen darra. När sedan den supertrevliga poliskvinnan berättar att jag kört så mycket för fort att jag kommer att fråntas körkortet, ja då trillar de såklart, Lille Skutt-tårarna.
Nu blev det ju lite extra bökigt, alltihop, i och med att jag bodde utomlands – hade luxemburgskt körkort – och skulle lämna Sverige några dagar senare. Poliserna var supertrevliga från början till slut, de har all min beundran för det. De lämnade mig flera gånger för att gå iväg och kolla än det ena, än det andra för den här lite speciella situationen.
Ett tag var det tal om att de skulle ta mitt körkort och skicka ner det till svensk-danska gränsen, där jag kunde hämta upp det när jag lämnade landet några dagar senare. Jag såg framför mig några mycket bökiga dagar i Sverige utan att få köra bil (pojkvännen skulle åka nästa dag). Jag hade både hund och en enorm packning för några veckors semester. Helt jäkla hopplöst – och jag hade bara mig själv att skylla. Så jobbigt. Fler tårar.
Efter ett tag kom polisen fram och berättade att de kommit fram till att detta blev för bökigt även för dem. De kunde inte garantera att körkortet skulle hinna ner till gränsen i tid. Jag fick alltså behålla lappen – fick självklart också en annan: inbetalningskortet för böterna, men dem betalade jag så gärna.
Vad ville jag ha sagt med detta? Jo, för mig blev detta något jag – uppenbarligen – sent ska glömma. Det ovan beskrivna hände för drygt 20 år sedan, och jag har faktiskt inte åkt dit för fortkörning en enda gång sedan dess. Ja, observera formuleringen – jag är inte heller något helgon och jag har absolut haft tur en och annan gång – men för det allra mesta, när jag tänker till lite, så kommer jag fram till att det är inte värt att ta risken att köra för fort – även om man skulle ha bråttom och även om man ibland kan tycka att hastighetsbegränsningen är för lågt satt osv.
Särskilt när man är så ohyggligt beroende av bilen som många är idag – inte minst om man bor på landet, som jag. Då måste man fråga sig om det verkligen är värt att chansa?
PS. En sak till: Hastighetsgränsen är inte heller en nedre gräns, utan man får köra saktare – exv. i kurvor, vid halt väglag eller av vilken anledning som helst, faktiskt. Hälsningar från en tant.
my flatcoats 