Uncategorized

Rally-SM i Kollanda!

Det händer då och då att en av Rally-SM:s delsträckor går alldeles i närheten av där jag bor – så även i år. Det är så nära att motorljudet hörs hem till mig, men tidigare har det aldrig blivit av att jag tagit mig ut till själva rally-vägen för att se något, då informationen inte nått mig om hur och när de skulle köra, så jag har antagit att det skulle vara över innan jag hann ut ändå.

Men i år chansade jag, och hundarnas morgonpromenad gick ut till vägen, varifrån jag i alla fall fick se när bilarna bromsade in efter mål… Och där jag satt körde de förbi på väg till nästa delsträcka, och några vinkade eller tutade när de körde förbi, och det var ju kul! Men jag ville ju se mer – och det fick jag.

För det visade sig att de skulle komma tillbaka efter någon timme och köra samma sträcka igen – och nu blev det fart på mig. Jag pilade hem med hundarna, packade lite fika och pumpade cykeldäcken – sedan cyklade jag ut till vägen och in en bit på själva rallyvägen, där de faktiskt hade förberett för publik att stå.

Och det var verkligen häftigt att se (och höra…) bilarna komma körandes i dessa farter på grusvägen. Jag fick veta av funkisarna att de kör 1 mil på ca 6 minuter, dvs i snitt 100 km/h, men uppåt 150 km/h på rakorna… Häftigt!

Mestadels stod jag i tant-säkerhet bakom träd och lada… Provade också att stå och titta lite i en kurva, men jag är inte förtjust i vare sig grus i munnen eller att leva farligt, så gick tillbaka till mitt säkra ställe. Man såg tillräckligt bra där med.

Och där tog sommaren slut

Vi har gått här och gottat oss, vi som kan, och hurrat över det fantastiska sensommarvädret med sol i hur många dagar som helst och runt 20 grader – om än kallt om nätterna. Badtemperaturen var däremot inget att hurra över, men visst gick det att bada även för oss som inte är vinterbadare. Svalkande blev det, i alla fall, och jag tog årets sista bad så sent som den 22 september. Därmed sätter jag punkt för årets badsäsong, och det rekord-sent, med nästan en månads marginal.

Men härligt var det! Kommer att klara mig gott på all D-vitamin jag tankat den här sommaren. För att inte tala om all karljohansvamp och kantarellsoppa, all pesto, allt äpplemos samt alla äppleklyftor och bär som fyller frysen – plus alla glasburkar med blåbärssylt.

Hösten kan komma nu; veden är staplad och böcker ligger och väntar på att bli lästa!

Största möjliga tyssstnad

Ännu en fantastisk septemberdag med strålande solsken. Delfi som är inne i sin knepiga period stod över förmiddagspromenaden, så Femma och jag gick Kroksjörundan ändå hemifrån – det var ett bra tag sedan, men det är en riktigt skön bensträckare.

På väg till sjön träffade jag ett par trevliga retrievermänniskor och vi stod ett bra tag och diskuterade olika erfarenheter – som vi delade – från hundvärlden. Tystnadskulturen, inte minst.

På eftermiddagen verkade Delfi piggare, så vi tog bilen till sjön och gick runt, alla tre. Som det ska vara. Och vilken fantastisk eftermiddag! Vindstilla, soligt, nästan klarblå himmel. Ytterst få människor vid sjön.

Vi satte oss på vår favoritklippa och blev sittande ett bra tag. Hundarna valde att bada lite. Jag tittade på ett stim småfiskar. Det slog mig efter ett tag att det var alldeles knäpptyst.

Det är faktiskt inte så himla ofta det är helt tyst, inte ens här ute i Tjottahejti, inte ens vid en sjö långt inne i skogen. Att man inte hör ett enda motorljud, inget flygplan, ingen människa, ingen fågel, ingen vind… Alldeles ljuvligt. Jag tror inte jag vet något mer magiskt än total tystnad.

Det första jag lade märke till var ett plask från en väldigt liten fisk som bröt vattenytan. Sedan en fluga som flög förbi mitt öra. Sedan började en nötskrika skräna, en annan svarade, och tystnaden var bruten.

Oh, what a night

Vilken inledning på september vi fick! Eller avslutning på sommaren. För nu är det väl ändå slut, skulle jag tro.

Jag fick i alla fall både plockat en massa Karljohansvamp – som älskade de fuktiga nätterna och värmen om dagarna – och badat flera gånger… I september! Jaja, tjatigt, men ändå: september! Mitt tidigare rekord låg på runt den 25 augusti för två-tre år sedan, nu blev det den 8 september.

Mest har jag kanske ändå älskat kvällarna de allra senaste dagarna, då vi nästan hade två tropiska nätter med i alla fall 18 grader som ”kallast”. Och att sitta på altanen i det ljumma kvällsmörkret och titta på stjärnhimlen och kanske höra några hjortar smyga förbi utanför tomten – några av de yngre gör lustiga ljud när de leker… det var bara helt ljuvligt. Synd att man är så kvällstrött och gärna vill komma upp i hygglig tid på morgonen – men jag njöt så länge jag kunde hålla ögonen öppna. Kramade ut det allra sista goa av den här sommaren.

Kaffemoster

Jag är varken mamma eller mormor/farmor, men jag är faktiskt moster. Och numera är jag dessutom en riktig kaffemoster. Hur länge var det jag gjorde uppehåll med kaffedrickandet? Tre år, tror jag. Men det gör jag (nog) inte om, för nu vill jag verkligen ha mitt kaffe, gärna flera koppar om dagen – och det finns knappt något som sitter bättre än dagens första kopp, antingen efter eller varför inte under dagens första promenad med hundarna. För ändamålet har jag skaffat mitt livs första termosmugg, så smidig att ha med ut i skogen och gå och smutta på – eller så slår vi oss ner på favoritklippan och intar kaffet där. Det ska va gött att leva.

Femton pass

I august har jag gjort femton gruppträningspass (+ ett eget pass i gymmet), vilket speglar att det är gruppträningen som känns roligast nu. Rolig träning => träning som blir av.

Stämningen är riktigt bra, och vi är en liten grupp 50+”tjejer” som gillar att hänga lite före och/eller efter träning. God stämning som lägger till ännu mer positiv energi än den som själva träningen ger.

För det är konstigt. Med tanke på hur tung jag känner mig när jag tänker på att ge mig ut på en löprunda, så är känslan under ett gruppträningspass snarare att jag är en duracellkanin! Eller jag kör i alla fall hårt, hårt! så länge låten varar, sedan kreverar jag, dricker lite vatten – och är strax redo att köra igen: hårt, hårt! Musiken är viktig, speglarna gör sitt, alla andra som också kämpar är superpeppande.

Ibland kör jag två pass på raken, det går jättebra om det exv. är ett konditionspass följt av ett styrkepass. Ett par gånger avslutade jag med ett danspass, men det ser jag mest som en utdragen nedvarvning eller stretching.

Men jag tror detta är vad jag kommer att satsa på i höst/vinter. Inte löpning, inte ens linedance! Femton pass i månaden, det räcker.

Efter loppis

Så var loppisdebuten avklarad, och jag är väl ganska nöjd med resultatet. Helst hade jag ju velat att jag fick sålt allt jag hade med mig, men jag hade nog med mig hälften hem igen. Men det var verkligen en stor loppmarknad på Backamo, och stor konkurrens om besökarnas slantar.

Men jag sålde lite av varje; tavlor, kängor, keen-sandaler, en spegel, ett par halsband, lite hundprylar m.m. Minst poppis var böcker, cd-skivor och dvd, men några få av dem gick ändå åt.

Mycket riktigt prutades det duktigt, och de gånger jag stod på mig i fråga om ett lite högre pris (dvs inte fullkomligt galet tokbilligt), så förblev varan osåld… Ja, det är väl bara att välja, för mig, alltså; sälja eller inte sälja. Och ta mig en funderare om jag kan få sålt vissa saker på annat sätt – eller hur gärna jag vill bli av med sakerna, egentligen.

För nu står resten av sakerna – plus ett gäng andra som inte fick plats första gången – redo att lastas in i bilen till nästa loppis.

Inför loppis

I morgon ska jag göra något som verkligen ligger utanför min comfort-zone, och det är att stå på loppis och sälja mina saker. Jag ska skiljas från prylar som jag en gång i tiden lagt mina surt förvärvade slantar på och som jag länge har uppskattat – alldeles för mycket, faktiskt. Men de senaste tio åren, typ, har jag bara känt mindre och mindre för dessa prylar. Många av dem har stått nerpackade ända sedan jag flyttade hit från Luxemburg. Så mycket har jag saknat dem. Inte, nej.

En del har redan gått iväg till ”bytesboden” på återvinningscentralen, men nu när jag gjort en ordentlig utrensning tyckte jag ändå att det fick vara nog med att skänka bort alla mina ägodelar.

När jag flyttade från lägenheten i Lux fick Röda korset komma och hämta i princip hela möblemanget, som jag – bortsett från soffan – i och för sig hade haft i 15+ år, men var i gott skick. Shit, vad ångest jag hade haft inför vad jag skulle göra med den stora bokhyllan, men Röda korset skickade käcka killar som skruvade isär och tog med sig rubbet, wow alltså! Samma sak med den gigantiska 1.60-sängen. De fixade allt. De svepte in och svepte med sig möblemanget på väg ut… och borta var det. Otroligt smidigt.

Samma sak var det ju när pappa flyttade från sitt hus för ett par år sedan, och lilla jag skulle ha hand om hela flytten, såklart. Ångest igen. Men det finns ju jättebra företag som gärna tömmer huset åt dig, efter att de (under)värderat det som går att sälja och drar av det värdet på tömningen. Jag säger undervärdera, för det kan man ju räkna ut med lilltån att de gör sig en bra vinst på denna deal, men det är priset man får betala för bekvämligheten. Samma princip som när Röda korset kom. Men alla var nöjda, det är huvudsaken.

Men som sagt, den här gången kände jag att det fick räcka med att kasta iväg allt gratis, och det har ju blivit så himla poppis med loppis… hela sommaren har jag fått upp annonser för olika loppisar, och jag har lockats in i det allt mer. Men inte för att köpa då, utan sälja.

Så nu är bilen packad till bredden. Allt som jag rensat ut fick inte plats, men det allra mesta klämde jag in ändå. För gudarna vet om jag kommer att vilja göra det där någonsin igen. Ser verkligen framför mig hur folk tar saker och bara drar, eller så prutar de så jag blir förbannad och ber dem dra åt h—e. Mmm, det blir nog jättebra, detta.