Det är ett drygt år sedan jag bestämde mig för att sluta med, eller i alla fall dra ner ordentligt på, mitt godisätande. Det har gått bra! Eller i alla fall: jag är nöjd med hur det har gått. Några gånger har jag köpt smågodis, men det har gått flera veckor/månader mellan gångerna, vilket är en klar förbättring mot tidigare då jag nästan tvångsmässigt måste ha godis hemma, åtminstone varje helg…! Karamellerna jag har i bilen räcker länge, och jag skulle nog egentligen kunna plocka bort dem.

Häromdagen fick jag en stor chokladkaka av en kompis. 200 gram. En sådan som jag bukade köpa flera av typ varje gång det var extrapris – och det var det ofta… Sedan kunde jag ju ha dem liggandes ett tag, tills allt det riktigt goda godiset var slut. Nu har jag inte köpt någon sådan chokladkaka på drygt ett år. När jag fick den här chokladkakan försökte jag först tacka nej, men tänkte sedan att den kan jag ju ge till pappa, eller så.

Eller så äter jag den själv. Helt själv. 200 gram. Borta.

Så heter ett pass jag börjat ta på fredagar, i stället för styrketräningspasset som de nu tagit bort. ”Synd”, då unnar jag mig istället detta lugna yogapass med lite lagom utmanande stretch- och styrkepositioner – och även ren avkoppling – i en liten sal som är uppvärmd till 38 grader. När man blundar känns det som en riktigt varm sommardag.

När jag testade yoga i Luxemburg för några år sedan höll jag på att krypa ur skinnet, så jobbigt var det att hålla sig så lugn, andas på rätt sätt osv. – även om jag säkert behövde det som allra mest just då. Istället höll jag mig borta från yoga ända till för några veckor sedan.

Nu är det fredag, det är 5 grader och blåser halv storm ute. Perfekt för ett pass Hot power yoga.

Boken är en souvenir från Londonresan 2017, köpt på London Transport Museum. Jag började läsa den för länge sedan, men tröttnade snart då jag 1. fortfarande hade svårt att koncentrera mig och 2. hade förväntat mig att den skulle berätta mer om själva bygget, inte så mycket om finansieringen, ägandeförhållandena osv. Men sex år (…) senare var/är koncentrationsförmågan bättre, besvikelsen hade lagt sig och nyfikenheten tog över. (Och jag väntade på mina reservationer på biblioteket…)

Metropolitan Railway i London var världens första tunnelbanelinje, den byggdes med ”cut and cover”- metoden och togs i bruk 1863. Cut and cover innebär kort sagt att man gräver upp ett schakt, ofta i en befintlig gata, lägger spår etc. och täcker sedan över. Mycket störande för trafiken och invånarna, såklart.

Boken bjuder på massor med intressant information, samtidigt fick jag ständigt avbryta läsningen för att kolla platser, byggnader m.m. på bl.a. Google Earth. Som den här ”falska fasaden” vid Leinster Gardens. Bakom den döljer sig tunnelschaktet, som man ser tydligt på satellitbilden.

Vissa avsnitt får mig att vilja åka till London nu och bara åka runt och titta på olika tunnelbanestationer, stationshus och perronger. Som det här med att en mestadels helt överbyggd å, River Westbourne, flyter från Hampstead Heath, kommer till ytan i Hyde Park i form av the Serpentine innan den försvinner ner under mark igen tills den rinner ut i Themsen. Vid byggandet av District Line-stationen Sloane Square innebar denna å en utmaning, och den får nu helt enkelt flyta i en egen tunnel förbi perrongerna och spåren på District Line. Hur coolt!?

Eller det här: I London, vid Wapping, finns världens äldsta tunnel under en flod, Marc Brunel’s tunnel eller Thames Tunnel, som byggdes 1825-1843. Man förstår av det tidsspannet att det hann hända en hel del under byggandet av tunneln, bl.a. översvämningar och bränder. Men tunneln färdigställdes, öppnades först för gångtrafik, medan det första tåget gick genom tunneln 1869 och tunneln används än idag.

Efter den första skulle snart en ny tunnel byggas under Themsen, fast med en helt ny metod, som senare även började användas för att bygga tunnlar för nya tunnelbanelinjer, djupare ner under marknivån, dvs. utan öppna schakt. Tunnlar kunde nu även läggas under varandra istället för bredvid varandra.

Från början användes ånglok, vilket naturligtvis förpestade luften i tunnlarna. Men 1905 blev det allt vanligare med eldrivna tunnelbanetåg.

Tunnelbanenätet byggdes ut, och staden växte. Ofta köptes land upp i anslutning till att en ny linje drogs ut på landsbygden, i vetskap om att marken snart skulle bli mycket mer värd när folk skulle börja flytta dit.

De olika linjerna ägdes länge av olika privata bolag och förstatligades inte förrän efter andra världskriget.

När man på 1920-talet byggde om tunnelbanestationen vid Piccadilly Circus kunde trafiken flyta på som vanligt, medan Eros-statyn tillfälligt fick flytta till annan plats. Och så byggdes detta:

Jag kan inte säga hur imponerad jag är över vad man kan – och redan då kunde – konstruera under markytan. I min värld är allt detta rena underverket…! När den nya stationen stod klar lades den gamla ner, men avlägsnades inte förrän på 1980-talet, i samband med något nybygge på platsen. Några av de gamla tunnlarna finns dock kvar.

Design av tunnelbanesystemets stationshus, perronger, typsnitt, posters – allt detta främjades av tunnelbane-VD:n Frank Pick.

Under första, men framför allt under andra världskriget användes de djupliggande tunnlarna och stationerna som skyddsrum. Därnere anordnades filmvisningar, spelningar, och på 52 olika stationer fanns till och med bibliotek. På vissa stationer valde man styrelser som diskuterade frågor som fördelning av utrymmen, renhållning och underhållning.

Det byggdes även åtta nya deep shelters, varav ett ska ha använts som Eisenhowers kontor, bland annat inför och under självaste D-dagen, då en telefonlinje användes flitigt mellan Goodge Street och stränderna i Normandie.

Vissa djupliggande tunnlar som ännu inte tagits i bruk av tunnelbanan (som förresten fortsatte att fungera under hela andra världskriget) användes även för till verkning av krigsmateriel.

Efter kriget förstatligades all tunnelbane- och bussverksamhet.

Det finns massor med mer intressant att läsa och se om Londons tunnelbanesystem, men avslutar med detta: När man på 1960-talet byggde stationen Oxford Circus på Victoria Line lät man trafiken passera över byggplatsen på en ramp kallad ”umbrella”. Höjden på rampen vara bara någon meter, och under den pågick bygget av stationen. Film med byggandet av the umbrella.

Bonus: How they dug the Victoria Line (ca 40 min. film från BBC).

När pappa blev inlagd på geriatrisk avdelning efter sin höftfraktur i somras låg denna bok på ett skrivbord och jag tänkte att den där boken måste jag läsa. Så det har jag gjort nu, bitvis lite ”tung”, men mycket intressant. Jag hoppade över ett par kapitel – om cancer och hjärt- och kärlsjukdomar – men annars så.

Den riktar sig till (blivande) sjuksköterskor, men jag kan tycka att den innehåller information som är bra för alla att känna till. Vi ska ju alla – förhoppningsvis – bli gamla, vi har äldre anhöriga, grannar och bekanta. Och självklart! om man arbetar med äldre, oavsett om man är sjuksköterska eller ej.

För egen del fick jag vatten – massor med vatten – på min kvarn i frågan om nyttan av aktivitet, och framför allt fysisk aktivitet, för äldre. Ja, självklart är det gynnsamt för alla, men också för äldre, och inte minst för personer med demens som inte sysselsätter sig själva. Jag har länge hävdat att genom ett litet femminuterspass med enkla fysiska övningar varje dag skulle man bygga tillräcklig styrka och balans för att förhindra många fallolyckor och frakturer som kostar samhället massor och innebär lidande för patienterna. Varför gör man inte detta? Fem minuter, jag är helt övertygad om detta, då jag själv sett vad ett sådant litet regelbundet (inte ens dagligt) pass gjorde för min pappa. Han har aldrig varit pigg på att träna, men det här lilla passet såg han ut att uppskatta och han tog verkligen i och blev själv överraskad över vad han faktiskt kunde göra, bara någon tog initiativet och visade honom.

Vårt pass bestod i att lyfta på armarna så högt man kan och åt sidorna, ställa sig upp, gunga lite i knäna, gå på stället, ta ett steg åt sidorna och framåt/bakåt, svänga med armarna åt sidorna och framåt/bakåt, sitta ner (eller ligga ner) och lyfta ett ben i taget och sedan båda samtidigt, i korta eller längre intervaller, vicka på och cirkla med fötterna. Klart! Alla övningar gjorde vi tillsammans, och i de stående övningarna höll vi händerna så att han fick precis så mycket stöd som han behövde och samtidigt lite fysisk kontakt.

I boken tar författarna om och om igen upp vikten av fysisk aktivitet för äldre, bland annat i kapitlet kognitiv svikt och demenssjukdom, avsnittet exempel på några vanliga miljöåtgärder i demensvården:

Personer med demenssjukdom har samma behov av fysisk aktivitet som friska personer, men klarar i många fall inte att genomföra aktiviteter på egen hand. Fysisk aktivitet för att förebygga funktionsnedsättning kräver individuellt anpassade aktiviteter, instruktion och uppföljning. Det finns studier som visar att fysiskt anpassade aktiviteter kan reducera beteendeproblematik och depression hos personer med demenssjukdom. Dessa studier indikerar att äldre med varierande grad av kognitiv svikt, både i ordinärt (dvs hemma, min anm.) och i särskilt boende, kan ha nytta av fysisk träning. Träningen har flera fysiska och psykologiska effekter och de viktigaste målen är att upprätthålla hälsa, kommunikationsförmåga och förmåga att utföra dagliga aktiviteter.

Det var något som saknades. Jag har ju berättat att jag alltid har karameller i bilen, trots att jag egentligen slutat slentrian-äta godis, eftersom jag ibland blir akut trött under bilkörningen. Då hjälper en liten socker-rush och/eller smaken av en salt eller sur karamell.

Samtidigt har jag de senaste två-tre åren inte druckit kaffe till vardags, utan ersatt den dagliga morgon-koppen (= stora muggen) med en kopp te. Trivts med det.

Men på pappas boende bjuder de ibland på kaffe, och jag märkte att jag snabbt verkligen – verkligen – ville ha den där koppen kaffe. Så nu är jag tillbaka i kaffe-beroendet. En ordentlig kopp efter lunch, så är jag pigg resten av dagen. Kanske var jag aldrig kvitt beroendet egentligen, med tanke på den där tröttheten i bilen (som jag inte har längre).

Äh, någon last måste man väl få ha – vad är det nu man säger… ”Bliv vid din last”?

Med fyra löp-pass i benen (alla i september, dessförinnan inte ett enda sedan slutet av maj!) blev det som så, att när OK Alehofs inbjudan till årets Kvantumserie dök upp i mitt FB-flöde… ja, då anmälde jag. Avgiften är bara 200:- för sex lopp, jag gillade verkligen evenemanget förra året – och man är ju inte tvingad att delta alla gånger, eller ens en enda. Jag kan från gång till gång känna efter och in i det sista bestämma mig för eller emot. Me like.

I mot-vågskålen låg att spåret vi springer är riktigt backigt och jävligt. Efter en plan startsträcka kommer den första branta uppförsbacken och den suger en massa av den där hurtiga kraften man har i benen i början av en runda. Sedan går det för all del lite nedåt, men snart kommer nästa branta backe. Och nästa! Sedan går det mycket nedför under andra hälften av 2,5-kilometersspåret – härligt – men därefter är det dags för andra varvet med samma jävla backar igen… Men min hatkärlek till den här rundan är nog också lite av tjusningen med loppet.

I motvågskålen låg också att loppet är på samma kväll som mitt favorit-gym-pass i Kungälv. Men dit kan jag ju gå resten av året.

Första loppet i serien var igår och jag fixade att lufsa uppför backarna under första varvet, men gick ett par korta sträckor uppför på andra varvet. I slutet av loppet började det bränna i benmusklerna, men då hjälpte faktiskt gruppträningens intervallträning på gymmet, där jag vant mig vid att verkligen köra fullt ut under varje låt, för snart kommer vila och då kommer tröttheten snart vara glömd.

Precis som förra året kom jag med råge sist i min grupp, men hey, jag har ju fem chanser kvar att vinna klassen…! (Hahaha)

Jag har alltid tyckt att det ser så kul ut att dansa linedance, och till slut kom jag mig för att prova – och jag älskar’t!

På grund av omständigheter går jag i Kungälv (och inte i Skepplanda, som vore närmare), och vi är en riktigt stor nybörjargrupp, kanske 70-80 pers, som står i mer eller mindre raka rader och lär oss en ny dans nästan varje vecka. Och kul har vi!

Även om det inte ser ut riktigt såhär – än.

Nu var det verkligen dags för ett besök på Bokmässan igen. Böcker högt och lågt, seminarier och intervjuer med intressanta personer – rena himmelriket.

Måste erkänna att det tog emot att betala en entréavgift på 215-255 kr för komma in på en marknadsplats. Skulle Ica ta entréavgift av sina kunder…? Nordstan? Nåväl, jag valde i alla fall att gå dit på söndagen, då seminarierna ingick i entrépriset – då säger jag inte så mycket om det.

Hade botaniserat i programmet redan innan, och hittat några samtal/intervjuer/seminarier jag ville se och höra. Jag fick skynda mig lite när jag kom in på Bokmässan, för att hinna till första punkten på mitt program: ett seminarium med Diamant Salihu, journalisten som bevakar gängkriminaliteten i Sverige – som ju tyvärr varit synnerligen hett ämne de senaste månaderna och dagarna. Har precis bestämt mig för att sätta mig bättre in i ämnet och har lagt till hans två böcker Tills alla dör och När ingen lyssnar på min minneslista hos biblioteket, och seminariet handlade om den sistnämnda boken i synnerhet.

Därefter ett seminarium om hälsosam, traditionell Medelhavskost från Cilento i Italien, med författarna till boken Den goda maten: Medelhavets smaker, livsstil & hemligheten bakom friskt åldrande. Kände faktiskt att min vardagsdiet stämmer ganska bra överens med den kosten, om man bortser från bönor och kikärtor (som jag tyvärr är allergisk mot). Och surdegsbrödet med gamla sädesslag. Och lite annat… Men annars så! 😆

Sedan letade jag upp Ingmar Skoog, lyssnade på hans tankar kring att 70 är det nya 50, som hans senaste bok heter, och fick äntligen tillfälle att tacka honom för hans kloka ord under pandemin, vilka indirekt är skälet till att vi har pappa kvar i livet idag, det är jag övertygad om. Ingmar var den av alla experter som sa att med tanke på all personal som äldre med hemtjänst eller på boenden träffar dagligen så kan man ifrågasätta att det skulle vara så farligt för dem att träffa en eller ett par anhöriga också. Vilket fick mig att efter fem veckor våga börja hälsa på pappa igen, vilket bröt hans fem veckor med halvsvält – trots tre hemtjänstbesök om dagen – som hade tärt hårt på pappas krafter och hälsa. Jag har tänkt så många gånger att jag ville skriva till Ingmar Skoog och tacka, men nu fick jag det sagt i alla fall.

Andra kändisar jag såg var Alexandra Pascalidou – hennes senaste böcker har också hamnat på min minneslista -, Martina Haag (såklart!), Jan Guillou (såklart!), Jonas Gardell (såklart!), Lasse Åberg och tack och lov hittade jag till slut montern där Lars Wilderäng – bloggmästaren på Cornucopia.se – just skulle intervjuas, så jag fick se och höra honom live för första gången.

Sedan kunde jag gå hem. Men innan dess hade jag också hört ett samtal med Kalle Lind och Henrik Jutbring, som skrivit en ny bok om Galenskaparna och After Shave som verkade intressant.

Det blev inga böcker köpta, jag köper ju inte ( eller knappt) några böcker längre – men en massa boktips till min minneslista fick jag med mig hem, så höstmörkret kan gärna komma nu!

Nu har jag i alla fall uppdaterat Skåne-inlägget med den sista delen av resan. Det kanske inte är så man ska göra, men nu blev det så. Fördröjningen berodde delvis på all äpplemos/äppelkompott som kokas dessa dagar, men nu är frysen full på riktigt!

Redan i våras kom jag på att jag verkligen skulle vilja se lite mer av Skåne. Jag har aldrig ens varit inne i Malmö, än mindre sett sydkusten eller Österlen. Men då, när jag fick idén och det hade kunnat passa, var det redan så varmt – 25 grader i skuggan – och jag visste att resan skulle förstöras av mitt nojjande över att ha med hundarna på stekheta stadspronenader etc. Och sedan var det skolavslutning och dessa ställen skulle väl översvämmas av turister. Så jag väntade.

Till i början av september, då allt bara stämde – inte minst var båda hundarna friska och vädret skulle bli kanon men inte för varmt. Jag bokade tre nätter på tre olika, noga utvalda platser i Skåne, och så drog vi.

Först åkte vi till Lund. Där hade jag varit en gång, men såg mest min kompis studentkorridor och diverse nattklubbar… Att Lund var en mysig stad gick mig helt förbi, men det fick jag uppleva nu istället. Vi var för all del inte där mer än 2-3 timmar, men jag tycker ändå jag fick se en del, lärde mig hitta hyfsat i absoluta centrum, åt en jättegod (och jättebillig!) Lundafalafel och shoppade ”souvenirer” i en te-butik. Lunda-blandningen var ju given, men sedan tipsades jag om en till när jag stod i kö och tjuvlyssnade på kunden framför…

Sedan tog jag den snabbaste vägen till Malmö, och nu började det dyka upp väderkvarnar längs vägen, vilket jag tycker är så gulligt.

I Malmö bodde vi på Jörgen Kock First Hotel, bara ett stenkast från centralstationen. Centralstation och gamla hamnkvarter – det brukar ju betyda lite ruffiga kvarter, men så var det inte här. För övrigt var det mesta av det jag såg i Malmö väldigt fint och prydligt – jag råkar gilla det i en stad, eftersom det signalerar trygghet. (Sedan råkade jag i och för sig köra rakt in i Rosengård på kvällen ett dygn efter att det varit upplopp där, med bilbränder och allt… – men vad gör man inte för att få tag i Malmös godaste falafel…)

Malmö stad var överhuvudtaget en rejält positiv överraskning, rakt igenom. Så fina och mysiga gågator där folk satt ner och åt glass i värmen, shoppingen såg ut att vara klart godkänd (stod dock inte på min priolista) och jag fick se både modern och äldre arkitektur som jag gillar. Det var lätt att köra med bil också – inga eller knappt några vägarbeten *ping Göteborg!

Sedan ska vi bara inte tala om de jättefina stadsparkerna Kungsparken och Slottsparken, Ribersborgsstranden med sin hundtillåtna strand och hela det nybyggda området längs havet från Ribban till Västra hamnen, inklusive strandpromenad (och några badplatser) längs hela havskanten. I det området ligger också Malmös stora stolthet, Turning Torso. Allt var så fint! Och visade sig givetvis från sin bästa sida i det vackra vädret.

Från Malmö drog vi till Falsterbo och passerade Höllviken som jag bara hört talas om då och då eftersom det var dit min familj först flyttade när de flyttade till Sverige (från Norge) långt innan jag var född.

Vi checkade in i vår stuga på Falsterbo camping Resort och drog sedan ut på stranden som leder ut på.Måkläppen. Tyvärr får man inte gå ut dit längre (av djurskyddsskäl), men man kunde i alla fall gå väldigt långt där på stranden och i vattnet. Delfi var i sjunde himlen ”Prisa Gud, nu kommer kompensationen för stads- och koppelpromenaderna!”. Men även Femma roade sig (såpass att hon tyvärr drog på sig vattensvans något dygn senare). Vi gick på västra stranden långt och länge i den sköna eftermiddagssolen – och eftersom det ändå var september slapp jag stressa över att exponera mig för solen så länge.

I Falsterbogrillen åt jag både lunch och middag första dagen (asgod Westernburgare + Fish’n chips) men höjdpunkten var ju när Mike Arvbloms pizzeria öppnade dagen efter. Inte konstigt att han vunnit tävlingar med den pizzan!

På morgonen hade vi tagit ännu en lång strandpromenad på Falsterbo strand, denna gång på sydöstra sidan, där vi hade störst glädje av morgonsolen.

Från Falsterbo åkte vi en bra bit läng med södra kusten, stannade till i Smygehuk och köpte lite mer ätliga souvenirer, därefter vidare till Ystad, ännu en skånsk stad jag ville se för första gången. Det blev verkligen bara ett snabbt besök i Ystad – jag hittade en skuggig plats för bilen och lämnade hundarna medan jag svischade genom gågatorna. Det såg i alla fall väldigt fint och mysigt ut.

Just dom vi körde in i Simrishamn på sena eftermiddagen blev det molnigt och förblev så under hela min vistelse på Österlen. Lite snopet, men det var ju fint ändå, såklart. Jag njöt verkligen av åsynen av alla fruktodlingar längs vägen. På ett ställe kunde man köpa frukt i ett obemannat stånd – gissa om jag gjorde det; plommon, päron och äpplen.

Vi bodde jättefint på Svabesholms kungsgård, eller snarare pensionatet som tillhör gården. Men jättefint, hur som helst! Hundarna gillade den stooora sängen – och som vanligt hade jag med mig det röda överkastet som alltid är med när vi sover borta. Nog för att man betalar extra för hundarna, men jag tycker det är rimligt att ta med eget överkast om man nu vill ha hundarna i sängen.

Det var fint att få se Simrishamn, men jag föredrog nog Kivik. Lite gulligare. Och med den allra bästa(ste) fisk- och delikatessbutiken nere i hamnen.

Bara ett par kilometer från Svabesholm ligger Stenshuvud nationalpark. Vi gick en kort morgonrunda där, sedan bokade jag en till natt på pensionatet – till min stora belåtenhet fick vi bo kvar i det fina rummet med eget badrum. Femma hade då fått vattensvans och även Delfi var sliten efter alla strandpromenader, så de fick stanna på rummet medan jag gick en ordentlig runda i nationalparken.

Gofika på ett helt vanligt café.

Vid frukosten på pensionatet hade jag träffat en konstnär(inna) som rekommenderade mig att åka till Haväng, som tydligen är populär bland Österlens besökare. På eftermiddagen hade båda hundarna återhämtat sig tillräckligt för en promenad vid Haväng.

Som kvällspromenad tog vi en runda ”hemma” i Svabesholm, på vägen mot Österrike…

Sista dagen på vår mini-resa i Skåneland (vid ett tillfälle, när jag skulle fråga om vägen och frågade ett par om de talade svenska svarade de att det gjorde de inte – de talade skånska) körde jag uppför kusten från Kivik till Åhus. Åhus! När hör man någonsin talas om Åhus? Jo, jag mindes bilderna som en vovverist (ni som vet, ni vet) visade i sin dagbok, från de fantastiska stränderna söder om Åhus. Jag har aldrig glömt Åhus sedan dess!

Och nu fick jag se dem IRL, och ja, de var verkligen helt fantastiska. Oändliga, med fin sand – och innanför stranden ligger en skogsremsa, absolut tillräckligt bred för att man ska få riktig skogskänsla, och riktigt trolsk skog.

Själva Åhus gjorde också gott intryck, mest tack vare den jättefina bryggan med sina mat- och glasställen – och ännu en jättefin strand norr om stan. Killen jag frågade om vägen till centrum må ha rätt, Åhus kanske är en liten håla, men en riktigt fin liten håla ändå.

Summering: Bara på denna lilla tripp hittade jag flera ställen där jag definitivt skulle kunna tänka mig att bo, anytime! Och framför allt tänker jag då på Malmö – längtar redan dit igen.