Money has never been the motivating factor for me, ever. The only real monetary goal I’ve had was the freedom that money gives you.

Tim Bergling (Avicii)

Bokmålet för 2024 var återigen satt till 24 (men det blev 30), och återigen väljer jag att lägga ut årets lista, då det är riktigt bra böcker, nästan allihop. Jag har dock insett att jag inte är särskilt förtjust i romaner – det känns liksom som slöseri med tid att läsa påhittade historier när det finns så mycket spännande facklitteratur. Ja, jag har ju bara drygt 100 böcker till på min vill läsa-lista, så det gäller att prioritera.

-Älskade bror: En rapport från gängvåldets Sverige; Lisa dos Santos (jan) Titeln syftar inte på en älskad familjemedlem som fallit offer för gängvåldet, utan på nära vänner som lurar varandra in i dödsfällor.
-Helvetet inifrån: Femton år i Sveriges största brottsorganisation; Lasse Wierup/Daniel Olsson (jan) En tidigare Hells Angels-medlem berättar om tiden som medlem i klubben strax utanför Göteborg.
-Från terrorns frontlinjer; Magnus Ranstorp (jan) Ger insyn i Ranstorps stora kunskapsbank på området terrorismbekämpning.
-Friends, lovers and The big terrible thing; Matthew Perry (jan) Måste-läsning för en Friends-lover. RIP, och tack för alla skratt.
-Den sista kokboken; Amanda Nordlöw (jan)
-Slava Ukraini! Kvinnors motstånd under Rysslands krig; Lisa Bjurwald (feb)
-Mordet på Ribersborg: En berättelse från gängvåldets Malmö; Therese Cederholm (feb) Historien bakom och efter mordet på småbarnsmamman Karolin Hakim.
-Svensk maffia; Lasse Wierup/Matti Larsson (feb)
-Svensk maffia, fortsättningen; Lasse Wierup/Matti Larsson (mars)
-Distraherad – hjärnan, skärmen och krafterna bakom; Sissela Nutley (mars)
-201 hälsohacks; Sofia Stål (mars)
-Putins vidriga krig; Nils Bildt (april)
-Det första vittnet – mannen som flydde från Auschwitz; Jonathan Freedland (april) Gripande berättelse om vistelsen i förintelselägret och flykten därifrån, ger insikt till referenserna om att ”ingen visste”.
-Martina-koden; Martina Haag (april)
-Arthur; Mikael Lindnord (april) Läste om boken inför filmen. (Boken är SÅ mycket bättre.)
-Colditz: Flykten från nazisternas fängelse; Ben Macintyre (april) Slottet i Colditz var ett fängelse för prominenta krigsfångar som kunde användas i förhandlingar, och därmed behandlades förhållandevis väl. Uppfinningsrikedomen för att fly därifrån var likväl stor.
-Omtyckta människor; Björn Hedensjö (april)
-Hönsboken; Östman/Jansson (maj)
-Världens vanligaste fågel; Per Jensen (juli)
-Dyrtider – så bekämpar vi inflationen; Elinor Odeberg (sept) Varför är det vanligt folk som får ta hela smällen för inflationen, medan företagens vinstmarginaler ökar? Odeberg föreslår en lösning.
-USA och Gud – Religionen och politiken; Karin Henriksson (okt)
-Solroseffekten: Att hjälpa krigets Ukraina; Lena Wilderäng (okt) Lena ger sitt värdefulla perspektiv och visar sin stora begåvning även i sitt skrivande.
-Presidentvalet 2024 och demokratin i Amerika; Hans Bergström (okt)
-How to age disgracefully; Clare Pooley (nov) Hade den inte utspelat sig i London hade jag nog lagt ifrån mig den, men jag lovade mig själv att det får dröja innan jag läser en roman igen.
-Åren går – ADHD består; Lotta Borg Skoglund (nov)
-Krigets vägar: Två år som volontär i Ukraina; Jonas M (nov)
-Skymning i Amerika: Berättelser om ett annat USA; Malin Ekman (nov) Boken som hade ett helt annat perspektiv än jag hade trott, och blev en ögonöppnare.
-Imorgon är jag långt härifrån – Ett avskedsbrev till USA; Martin Gelin (dec) Boken som gav mig Fran Lebowitz!
-Maffiapakten – När samhällets betrodda säljer sig till gängen; Lasse Wierup (dec) Upprörande!!!
-Honungsfällan – Historien om Swedbank, Ryssland och världens största penningtvättskandal; Lars Berge och Axel Gordh Humlesjö (dec) Se separat inlägg, så bra är den.
-Tunnelbanemiraklet – projektet som byggde den moderna staden; Pär Isaksson (dec) Torrt, men  intressant. Nu har jag beställt en bok om avloppssystemet i London (sant!).

Även i år har jag läst så många bra böcker – mer om det i ett senare inlägg – men det här kan mycket väl vara en av mina topp 10-böcker – och då menar jag av alla böcker jag läst.

Ämnet är ruskigt spännande, man blir såklart förbannad, men läsningen är samtidigt en njutning, för språket flyter och det är verkligen en bedrift av författarna att lyckas knyta ihop så många trådar, så att man förstår sambanden och ser att allt hänger ihop.

En liten del av historien intresserar mig alldeles speciellt, och det är den om den amerikanske advokaten och politiska strategen Paul Manafort, som hade anlitats av auktoritära ledare i bl.a. Filippinerna och Afrika, då han i Ukraina fick i uppgift att se till att den ryssvänlige presidentkandidaten Viktor Janukovytj återerövrade makten i Ukraina 2010. Janukovytj var impopulär efter förgiftningsskandalen mot hans motståndare, den västvänlige Viktor Jusjtjenko, i det föregående presidentvalet, och Manafort gav bl.a. Janukovytj rådet att elda på motsättningarna i det kulturkrig som länge pågått mellan det västvänliga Kiev och det rysktalande östra Ukraina – Manafort visste nämligen att oroliga tider och inre splittring brukar gynna populistiska och auktoritära politiker…

Manafort fick cirka 500 miljoner svenska kronor från Janukovytj-regimen som tack för politisk påverkan i Kreml-vänlig riktning. En del av detta hemliga arvode överfördes via Swedbank i Litauen.

När ukrainarna 2014 gjorde uppror mot den ryssvänlige Janukovytj, flydde han först till östra Ukraina och sedan vidare till säkerheten i Ryssland. Kort därefter inledde Putin annekteringen av Krim-halvön, vilket var starten på Rysslands krig mot Ukraina.

Manafort förlorade därmed sin mest lukrativa uppdragsgivare och var en hatad man i Ukraina för att ha hjälpt Janukovytj till makten. Manafort begav sig istället hem till USA, där han ledde Trumps valkampanj 2016, men dömdes 2019 till flera års fängelse i USA för bankbedrägeri, penningtvätt och korruption. 2020 benådades han av dåvarande president Trump.

Som sagt: många trådar små som bildar en väldigt intressant väv.

Ett annat extra intressant avsnitt handlar om den ryska subversionsmodellen (subversion = omstörtande), som består av fyra steg, där den första, utdragna demoraliseringsfasen kan pågå i decennier. Under denna fas vidtas s.k. ”aktiva åtgärder”, dvs. påverkansoperationer som går ut på att skapa konflikter i ett samhälle med syftet att gradvis demoralisera befolkningen. Enligt en avhoppare från KGB användes större delen av KGB:s resurser till att bekosta dessa destabiliserande operationer.

”Det kan handla om ekonomiskt stöd till inhemska terrorist-grupper som Röda armé-fraktionen i Västtyskland. Eller att sprida desinformation i västerländska nyhetsmedier. Exempelvis om att hivviruset har skapats i ett laboratorium av CIA. Man ger ekonomiskt bistånd till fredsrörelser i USA och Europa i syfte att elda på konflikter och skapa motsättningar inom den västerländska befolkningen.”

Man betalar helt enkelt ut stöd till aktiviteter som kan gynna Moskvas agenda.

Den första, långa demoraliseringsfasen går ut på att skapa misstro mot den rådande samhällsordningen genom att medvetet sprida lögner, vilket får till följd att begrepp som fakta och sanning inte längre spelar någon roll.

”Genom att plantera falska rykten och fejkade nyheter hoppas man kunna så inre splittring och politisk polarisering.”

Demoraliserade personer är oförmögna att ta till sig sanningsenlig information och oförmögna att förstå att de blivit utsatta för psykologisk krigföring. De blir helt enkelt hjärntvättade – och då är det dags för steg två i KGB:s subversionsmodell, som går ut på att försvaga samhällskritisk infrastruktur. Det kan handla om transport- och energisektorn, livsmedel och dricksvatten, och om att slå mot bank- och finansmarknaden.

Allt hänger ihop. Och förresten: alla som har talat med en hjärntvättad person förstår vilken makt som utövas på dessa hjärntvättade individer. Det är helt galet, och det är därför jag brinner lite extra för den här delen av berättelsen.

Recension av Honungsfällan i Göteborgs-Posten.

PS. Utöver de imponerande, djupa och långvariga efterforskningar som gjorts av Uppdrag granskning-teamet själva, hänvisar författarna även till en annan av ”mina” topp 10-böcker, Putins krets (orig. Putin’s people) av Catherine Belton, som jag läste över årsskiftet 2022/2023. Lite kul är också att min favorit-youtuber Jake Broe pratar om just den boken i sitt senaste Q&A-avsnitt. Han skulle säkert även gilla Honungsfällan.

Det blev julgran i år igen, men från rätt granhandlare, så det är en livskraftig och fin gran det här året. Och redan sedan några dagar står den där och bär upp mina julprydnader, tillika souvenirer från olika julmarknader i Heidelberg, Paris, Metz, Trier, Luxemburg, Haga, Malmö.

Nu är det kitsch-fest, kitsch-fest hela dan!

Vill verkligen tipsa om detta vin från Ukraina – samma vin som jag testade på restaurang Babusia för ett par veckor sedan. Att beställa ukrainska produkter är dessutom ett utmärkt sätt att stödja Ukraina, som i detta nu försvarar hela väst, allas vår demokrati, allas vår frihet. Men framför allt är detta, enligt mig, ett riktigt gott rött vin, och enligt Systembolaget:

Fruktig smak med inslag av fat, svarta vinbär, plommon, tobak, mörka körsbär och lagerblad.

Kan beställas från Systembolaget för 139:-.

Igår var jag för andra gången i livet på Lorensbergsteatern – Göteborgs kanske mest underskattade, bortgömda, bortglömda byggnad?

Det är bara några veckor sedan jag var där för första gången, och såg Magnus Carlssons show. Svängig schlager- och disco-underhållning helt i min smak.

Och igår, på Lucia (tillika fredagen den 13:e.. ), var det dags att se Pernilla Wahlgrens show Happy Ending. Riktigt kul, och även här med gott musikaliskt sväng med hela gänget på scenen. Det bästa inslaget var nog ändå Pernillas och Hanna Hedlunds finstämda sång om fyra generationer, från deras (i alla fall Pernillas) barnbarn till deras egna pappor som gått bort – och inte ett öga, i alla fall inte på mig – var torrt. Sedan blev det såklart mest flams och trams – men kul ju!

Think before you speak. Read before you think. / Fran Lebowitz

Fran Lebowitz är en helt ny bekantskap för mig, och just nu vill jag bara spendera så mycket tid som möjligt med denna New York-ikon. Lyckligtvis (?) finns mycket – både skrivet och filmat – material om och med henne, så kanske – kanske! – kan jag komma över det faktum att denna fantastiska, kloka och roliga kvinna var i min närmaste stad för bara en månad sedan…

Så nu fick det bli en fredagskväll med Fran Lebowitz på Netflix, i form av den flera avsnitt långa dokumentären Pretend it’s a city om och med Lebowitz själv, plus hennes vän och stora fan, Martin Scorsese.

Fran Lebowitz hos Jimmy Fallon måste också ses, liksom Lebowitz hos SalonTV. Mycket nöje 🙂

Tillägg: Såg en så bra kommentar under det här klippet med en intervju med Lebowitz i Australien 2018. Kommentaren är från 2021, men bortsett från detaljen om Bill Maher hade det kunnat vara jag som skrev den nu, tre år senare:

”I have to confess my ignorance of not knowing who Fran Lebowitz was until a week ago when I saw her on Real Time with Bill Maher and I became fixated with her wit, her intelligence and her comments. I have been watching several videos with her on Youtube and I’m so happy to finally find her. […]”

(Och lite Lund och Helsingborg.)

Det var noga planerat. Jag höll koll på hotellpriser och väderprognoser, och hundarnas och min hälsa. Och när allt stämde inför den första adventshelgen, så slog jag till och bokade en helg i Malmö.

På vägen dit besökte vi Lund, som jag också gillar, men… trots att stan är liten lyckas jag gå vilse om och om igen! Jag måste ideligen fråga någon, för jsg har verkligen ingen aning: Åt vilket håll ligger domkyrkan nu, jaha ditåt! Hopplöst!

Men Lund är mysigt, absolut. Och även denna gång åt jag en jättegod falafel.

Sedan drog vi till Malmö – min andra gång i staden, och jag hittar riktigt bra här (dvs i centrum) – även med bil, faktiskt. De grävde upp en gata i närheten av vårt hotell, så det gick inte riktigt att lita på GPS-en, men det gick bra ändå.

Mest gick jag ju till fots, vare sig hundarna var med, eller ej (jag ville ju shoppa lite också), men ett par små utflykter gjorde vi med bilen också – dels till Limhamn och Sibbarp, dels till den fina Scaniaparken och Daniaparken i Västra hamnen, här skulle jag gå ofta om jag bodde i Malmö.

Fredag på stan:

Fredagen avslutade jag med middag på den nyöppnade ukrainska restaurangen Babusia – äntligen fick jag smaka ukrainsk borsjtj, så gott! På middagsmenyn serveras borsjtj som en smårätt, men jag blev mätt ändå – och festade till med ett glas rött ukrainskt vin som till min stora lycka finns att köpa på Systembolaget, för gudars vad gott det var, Villa Tinta Odesa Black Premium.

På lördagen åt jag rödspätte-lunch på Limhamns fiskrökeri och middag åt jag faktiskt – igen – på Babusia. Denna gång blev det Kyckling Kyiv, som jag också var nyfiken på. Av de två rätter jag nu ätit hos Babusia skulle jag – om jag bara skulle gå dit EN gång – välja deras borsjtj. Inte för att det var något som helst fel på kycklingen, men soppan var 👌👌👌. Liksom brödet man fick till!

Jag hade förresten tur som överhuvudtaget fick plats trots att jag inte bokat bord – för Babusia har, trots att de öppnade så sent som i september, blivit väldigt populär. Vilket de verkligen förtjänar.

Efter söndagspromenad i solskenet och ett besök på Malmöhus slott och museum, där det var julmarknad och öppet hus just denna dag – vilken tur man kan ha!- så åkte vi hemåt, men stannade även till i Helsingborg på vägen hem. Där har jag inte varit på många herrans år, och det var väldigt fint – och knökat med folk denna första advent. Hundarna skötte sig exemplariskt, men nej, jag tycker inte att det är en idealisk plats för hundar att vara på.

Lite souvenirer handlades det, såklart, under denna Skåne-helg och utöver julgodis fick följande följa med hem:

Är det bara jag, eller är det fler som tänker på Disney när man hör ordet mamelucker? (Samma sak med damasker, en annan bra grej.) Och tänker man inte på Disney, så tänker man definitivt: tant!

Så då passar det väl utmärkt för en annan tant att skaffa sig ett par dylika mamelucker. För man vill ju verkligen inte frysa om rumpan. Var på väg att köpa ett par förra vintern, men började vänta in vinterrean och vips hade det blivit vår…

Men igår hade jag för ovanlighetens skull lite tid på mig i köpcentrat där jag ibland gymmar (i vanliga fall får jag springa uppför rulltrapporna för att komma i tid…) och passade då på att kika  inom min favoritbutik där, underklädesbutiken Evanette.

Jag handlar mycket på nätet, jag är skyldig. Men jag tänker ändå slå ett slag för att handla i fysiska butiker – om vi vill ha dem kvar. Och visst är det ändå rätt praktiskt att kunna känna och klämma (och prova) före köp. Framför allt underkläder (bh-ar, inte minst!) – och skor – men inte bara.

När denna fina underklädesbutik öppnade i Kongahälla köpcenter var jag faktiskt bland de första 100 (?) kunderna, och servicen är absolut tipptopp, och deras varor likaså. Note to self: handla mer hos Evanette!

Nu chansade jag och frågade om de hade varma underkläder och den vänliga butikskvinnan plockade i ett nafs fram tre olika alternativ, varav ett par provades i ett ännu snabbare nafs (ja, jag hade lite tid, sa jag), och dessa mamelucker inhandlades:

De är nu invigda och de höll allt som utlovades. Nu behöver tant inte frysa om rumpan mer.

En av få soliga dagar i november (hittills!). Klockan är lite över 15 och solen står lågt på himmelen.