I august har jag gjort femton gruppträningspass (+ ett eget pass i gymmet), vilket speglar att det är gruppträningen som känns roligast nu. Rolig träning => träning som blir av.

Stämningen är riktigt bra, och vi är en liten grupp 50+”tjejer” som gillar att hänga lite före och/eller efter träning. God stämning som lägger till ännu mer positiv energi än den som själva träningen ger.

För det är konstigt. Med tanke på hur tung jag känner mig när jag tänker på att ge mig ut på en löprunda, så är känslan under ett gruppträningspass snarare att jag är en duracellkanin! Eller jag kör i alla fall hårt, hårt! så länge låten varar, sedan kreverar jag, dricker lite vatten – och är strax redo att köra igen: hårt, hårt! Musiken är viktig, speglarna gör sitt, alla andra som också kämpar är superpeppande.

Ibland kör jag två pass på raken, det går jättebra om det exv. är ett konditionspass följt av ett styrkepass. Ett par gånger avslutade jag med ett danspass, men det ser jag mest som en utdragen nedvarvning eller stretching.

Men jag tror detta är vad jag kommer att satsa på i höst/vinter. Inte löpning, inte ens linedance! Femton pass i månaden, det räcker.

Så var loppisdebuten avklarad, och jag är väl ganska nöjd med resultatet. Helst hade jag ju velat att jag fick sålt allt jag hade med mig, men jag hade nog med mig hälften hem igen. Men det var verkligen en stor loppmarknad på Backamo, och stor konkurrens om besökarnas slantar.

Men jag sålde lite av varje; tavlor, kängor, keen-sandaler, en spegel, ett par halsband, lite hundprylar m.m. Minst poppis var böcker, cd-skivor och dvd, men några få av dem gick ändå åt.

Mycket riktigt prutades det duktigt, och de gånger jag stod på mig i fråga om ett lite högre pris (dvs inte fullkomligt galet tokbilligt), så förblev varan osåld… Ja, det är väl bara att välja, för mig, alltså; sälja eller inte sälja. Och ta mig en funderare om jag kan få sålt vissa saker på annat sätt – eller hur gärna jag vill bli av med sakerna, egentligen.

För nu står resten av sakerna – plus ett gäng andra som inte fick plats första gången – redo att lastas in i bilen till nästa loppis.

I morgon ska jag göra något som verkligen ligger utanför min comfort-zone, och det är att stå på loppis och sälja mina saker. Jag ska skiljas från prylar som jag en gång i tiden lagt mina surt förvärvade slantar på och som jag länge har uppskattat – alldeles för mycket, faktiskt. Men de senaste tio åren, typ, har jag bara känt mindre och mindre för dessa prylar. Många av dem har stått nerpackade ända sedan jag flyttade hit från Luxemburg. Så mycket har jag saknat dem. Inte, nej.

En del har redan gått iväg till ”bytesboden” på återvinningscentralen, men nu när jag gjort en ordentlig utrensning tyckte jag ändå att det fick vara nog med att skänka bort alla mina ägodelar.

När jag flyttade från lägenheten i Lux fick Röda korset komma och hämta i princip hela möblemanget, som jag – bortsett från soffan – i och för sig hade haft i 15+ år, men var i gott skick. Shit, vad ångest jag hade haft inför vad jag skulle göra med den stora bokhyllan, men Röda korset skickade käcka killar som skruvade isär och tog med sig rubbet, wow alltså! Samma sak med den gigantiska 1.60-sängen. De fixade allt. De svepte in och svepte med sig möblemanget på väg ut… och borta var det. Otroligt smidigt.

Samma sak var det ju när pappa flyttade från sitt hus för ett par år sedan, och lilla jag skulle ha hand om hela flytten, såklart. Ångest igen. Men det finns ju jättebra företag som gärna tömmer huset åt dig, efter att de (under)värderat det som går att sälja och drar av det värdet på tömningen. Jag säger undervärdera, för det kan man ju räkna ut med lilltån att de gör sig en bra vinst på denna deal, men det är priset man får betala för bekvämligheten. Samma princip som när Röda korset kom. Men alla var nöjda, det är huvudsaken.

Men som sagt, den här gången kände jag att det fick räcka med att kasta iväg allt gratis, och det har ju blivit så himla poppis med loppis… hela sommaren har jag fått upp annonser för olika loppisar, och jag har lockats in i det allt mer. Men inte för att köpa då, utan sälja.

Så nu är bilen packad till bredden. Allt som jag rensat ut fick inte plats, men det allra mesta klämde jag in ändå. För gudarna vet om jag kommer att vilja göra det där någonsin igen. Ser verkligen framför mig hur folk tar saker och bara drar, eller så prutar de så jag blir förbannad och ber dem dra åt h—e. Mmm, det blir nog jättebra, detta.

Igår avvecklade jag årets salladsodling – jag har som mest haft 10 krukor med 2-3 sallader i varje – och har eftersått efter hand, så jag har kunnat äta hemodlad plocksallat och isbergssallad på daglig basis den här sommaren. Mycket nöjd!

Sötärterna odlade jag även i år, men de är i ärlighetens namn roligare att odla än att äta.

Bonusodlingen med vitlök har jag gett upp, i och med att hönorna demolerade allt som stack upp ovan jord… Men jag kanske skulle ta en kik. Måste bara samla mod först.

Nytt för i år var odlingarna i stora baljor/kar som jag fick ta över från en granne. Jag vet inte riktigt vad det är för baljor, hörde bara att de kom från Saab innan jag tydligen slutade lyssna. Käcka är de, i alla fall! De är inte så tillgängliga för sniglar – och ruttnar inte så lätt…

Där satte jag omedelbums en efterlängtad rabarberplanta som jag fick av R, och sådde purjolök (lärde mig först senare att man nog ska förså purjo för att lyckas med den på våra breddgrader, så allt blir bonus där) samt vintermorötter som jag har större hopp om att få skörda. Drog upp en liten testmorot nu – och ja, de får nog stå fram till i vinter…

Basilika-odlingen frodas i vardagsrumsfönstren och kommer förmodligen att fortsätta att göra det in i oktober. Bara igår gjorde jag 12 portioner pesto som åkte in i frysen – än så länge har jag några portioner kvar från förra säsongen att äta först…

Bara 4,5 månader efter förra löpet började Delfi igen, och nu börjar jag se samma beteenden som jag noterade lite diffust i början av förra löpet. Stor skillnad nu när jag är medveten om det och skriver ner hur det yttrar sig  dag för dag.

Men det är verkligen lurigt, för ena dagen vill hon vara gå ytterst korta promenader, andra dagen går hon med oss runt sjön och badar och simmar glatt. Tredje dagen vill hon inte ens gå ner till sjön när vi är halvvägs där…! Sedan badade hon i och för sig gärna när vi väl var där. Men det där att hon inte vill gp ner till sjön… inte konstigt att jag trodde hon var dödssjuk i våras! Och någon ”vanlig skendräktighet” är det ju verkligen inte heller, eftersom det börjar bara några få dagar in i löpet.

Men nu ska jag dokumentera det här ordentligt, så jag har mer info till veterinären nästa gång vi ses.

Med betoning på lite – det är vad det blivit hittills den här sommaren. I snitt knappt en gång i veckan, och att det blivit såpass är enbart för att alternativet vore att lägga ner löpningen helt, och det vill jag inte.

Så för att inte nästa löprunda ska bli helt outhärdligt tung så blir det som sagt en löpning i veckan. Knappt. Om det inte regnar, eller om jag inte har vrickat foten, som hindrade mig de senaste 10 dagarna, men den foten vrickade jag inte under löpning, utan på gymmet.

En gång i veckan, det är väl precis sådär att man kan påstå sig löpträna regelbundet. Men det är inte tillräckligt för att komma upp i en nivå där det känns njutbart att springa, oh nej.

Det är för det första rena viljemätningen att ge mig ut och springa, och sedan känns det sällan lätt, inte efter den första kilometern i alla fall.

Dessutom måste jag springa 6 km för att det ska räknas i min värld. Många är jättenöjda med 3 km, och jag önskar verkligen att jag kunde vara det också, för då skulle väl chansen vara större att det kunde bli två pass i veckan, eller tre!? Men 3 km ser jag (förlåt!) lite som uppvärmning och nedvarvning.

Det jag ändå är nöjd med är att bålstyrkan är bättre än säsongerna 2022 och 2023. Det är benen som känns tunga…

Nu på sommaren får jag ändå bästa belöningen efter löpningen, och det är att gå till sjön och bada.

Jag hade redan märkt att jag inte passade som hönsägare, av flera skäl. Jag är ett kontrollfreak och blev stressad av att  hönorna inte höll sig nära huset utan gick på upptäcktsfärder bl.a. uppe på berget bakom detsamma. Skaffa hönsgård, då? Well, det ingick inte i min plan, och dessutom hör man alltför ofta hur hönor blir tagna en efter en när ett rovdjur tagit sig in och hönsgården då blir till rena dödsfällan.

Så jag gick och nojjade en hel del när tuppen och hönorna var utom synhåll, men rätt vad det var satt de i sitt favoritträd igen, där jag kunde se dem från mitt sovrumsfönster. Det bästa jag visste var när jag gick ut med något gott till dem, och de kom springandes från under någon buske. Puh, de är hemma!

Sedan fanns det många andra skäl att jag inte trivdes som hönsägare, men det var främst detta: att det hela tiden fanns en liten stress över risken att de skulle tas av räv, av rovfåglar, av mink… Jag ville ständigt gå ut och se hur hönorna hade det, ge dem något gott att äta för att de skulle föredra att hålla sig hemma… Jag läste knappt några böcker under den perioden  – eller jo två: om höns!

I två månader levde Posh, Polly, Mellan och Blondy det bästa hönslivet. Sedan togs Blondy av räven tio meter utanför min inhägnade tomt. Det blev droppen för mitt hönsägande och jag kontaktade en avlägsen granne som har höns sedan länge och som fick ta över de tre hönorna. Jag var bara glad att de överlevde de två dagarna det tog innan grannen kom och hämtade dem. Under de dagarna fick de ”plötsligt” lov att hänga med oss på altanen, vilket både de och jag gillade.

Nu lever de inhägnat, men i alla fall fortfarande tillsammans, de tre systrarna.

Det var länge sedan jag lade ut den här typen av bilder – vilket inte är konstigt, eftersom det var länge sedan vi var ute och tränade ordentligt, för att inte tala om hur länge sedan det var som båda hundarna var med – aktivt – på sådan träning, med sök, markeringar och blinds. Träningsglädje!