Ibland – förvisso rätt sällan, men ändå – får jag lite Luxemburg-abstinens och vill lyssna på radiokanalen jag brukade lyssna på under mina år i Lux. Den allra första låten som spelades när jag surfat in på sidan den här gången var riktigt bra – och linedance-vänlig! Men jag fick bara höra några sekunder av den, innan de satte på Taylor Swifts Cruel Summer istället. Sedan tidigare visste jag att Eldo.lu postar alla spellistor löpande, så jag kollade direkt och hittade titeln: Feel alive, med Tim Kamrad (aldrig hört förut).
Så jag tänkte att den här låten skulle jag ju kunna hitta på en dans till – jag har hittat på två danser redan, men inte registrerat dem ännu. Men så slog det mig att så linedance-vänlig som låten var, så fanns kanske redan en dans. Och visst gjorde det det! Tre tyska koreografer har skapat en riktigt trevlig liten dans till den här dängan, och dansen dansas tydligen i Asien också. Så då lärde jag mig den. Easy-peasy, som vår linedance-instruktör brukar säga.
Nu har jag provat alla mina tre souvenir-teer från Skånesemestern i somras. Och jag rangordnar dem så här:
Alla tre var bland de godaste jag provat (har inte varit särskilt duktig på att prova nytt utan oftast köpt på Ica tidigare). Det översta smäller lite extra högt, tack vare den ljuvliga doften av mango och persika. Enligt Köpmansmagasinets FB går Smyge-teet bara att köpa hos dem i Smygehuk – en god anledning att åka dit, med andra ord.
Inget jag tar för givet, och för bara något år sedan såg det faktiskt ganska mörkt ut när lederna bråkade igen, men sedan i somras löser vi det och den bruna flattedamen studsar och busar och mår bra. Så då kör vi på. Jag är tacksam för varje stund jag får med den hunden, som har en alldeles speciell plats i mitt hjärta.
Ja, det blir definitivt en ny linedance-termin – det visste jag väl i och för sig redan efter halva första terminen. Då hade jag till och med tänkt att eftersom jag gick grundnivån då, så skulle jag väl upp i nivå ett kommande termin – och då bör man köpa sig ett par dansskor, hade vi fått veta.
Men så pratade linedance-kompisen R och jag om saken – och vi behöver ju inte alls gå upp i nivå ett än. Vi har än så länge ”fullt sjå” att lära oss danserna på grundnivån, och danserna byts ut varje termin, så man kan ligga kvar och harva på grundnivån år efter år, om man så vill. Det är i och för sig inte vår plan, heller, men vi ger oss i alla fall en termin till på grundnivån, sedan kan vi gå upp i nivå ett. Och känner vi oss understimulerade på grundkursen, så kan man alltid stanna kvar, för nivå ett-kursen hålls direkt efter vår lektion. Eller så kan man rent av byta när man vill. Allt är möjligt, och det är det riktigt fina med den här linedance-föreningen vi är med i.
Man kan dessutom gå grundkursen (och nivå ett) två dagar i veckan, och det har R och jag tänkt utnyttja lite mer nästa termin. Vi hade lagt märke till att några av våra kurskamrater på grundkursen var så duktiga och säkra – bra att titta på när man själv var osäker, med andra ord – och vi insåg varför när vi mot slutet av terminen bytte dag och plats – och träffade samma duktiga deltagare även där. Såklart att man blir duktigare och säkrare på danserna om man går två gånger i veckan i stället för en – så det kan vi ju också göra! Det är ju inte tråkigt, precis – tvärtom.
Men det bästa med linedance-föreningen vi är med i är att deltagarna – mest kvinnor – är så glada och stöttande! (Inte som R och jag – vi är nog så glada, men skrattar också gott och rått när den andre, eller vi själva, gör felsteg i dansen 😄).
Jag hade häromsistens lärt mig en lite längre dans själv hemma. Jag hade sett dansen på en film från en linedance-fest och jag älskade musiken och energin i dansen, så jag letade fram youtube-filmer som lär ut dansen (som heter Caribbean Pearl, ifall ni vill titta) – och en kall och blåsig januariförmiddag började jag traggla mig igenom den. Det tog några sessioner innan den satt hyfsat, men när jag sedan kunde dansa den på ett event första gången fick jag applåder! Så himla gulligt av dem, för visst fick jag koncentrera mig ordentligt – och visst sjutton blev det några felsteg också – men de visste att det låg träning bakom. Stöttande, som sagt.
Det är över huvud taget en riktig injektion av positiv energi att gå på linedance, och jag vill inte ens tänka på vilken abstinens jag hade fått om inte den bästa föreningen ordnat inte bara mellandagsdanser, utan också januaridanser – i väntan på den nya terminen. Jag har med varit på samtliga! Eftersom vi newbisar inte kan så många danser än har vi istället haft tid att prata och lära känna lite fler i föreningen. Vi har till exempel pratat med dem som dansat linedance i 9 och 18 år!
Dessa dansträffar har dessutom varit öppna för andra deltagare än just vår förening, så vi har fått träffa ännu fler linedance-nördar – vissa hade åkt från Helsingborg till lilla Skepplanda.
Och sedan fick vi höra om alla linedance-event som ordnas runt om i landet, ja, runt om i världen! Shit, det här är en helt ny värld som öppnar sig…
Eftersom vi kan så himla få danser har vi även haft tid att iaktta lite – vi konstaterade till exempel nu senast att vi är de enda som tittar när de andra dansar. Så gör inte inbitna linedancare; de dansar, och när de inte dansar måste de hinna prata med vännerna. Och hihi, vi har noterat en riktigt typisk grej för linedancare – och i den bemärkelsen har vi redan sällat oss till den gruppen: Man kan vara mitt i ett riktigt intressant samtal, men hör man då att en låt spelas, som man kan dansen till, då lämnar man bara samtalet och går… och hittar sig en plats på dansgolvet. Ingen ursäkt eller förklaring krävs – alla vet! Men det kan se lite kul ut.
R och jag spanar också på skor. Kommenterar, undrar, frågar, känner på andras ursköna mockaboots och andra kanske lite mer praktiska dansskor (fast inte riktigt lika snygga!). Än så länge kör vi med gympadojjor. Vita, dessutom.🙄
Det gäller också att inte klä sig varmt för linedancen – man blir förvånansvärt varm av de där små stegen, faktiskt. Så det blir gärna tights och någon lätt blus eller t-shirt. Eller så har man en sån där urfiffig fläkt som en deltagare hade, som ser ut som ett par hörlurar som hänger runt halsen, men det är alltså en fläkt! Vill ha!
Annars är det inte så mycket man behöver ha för att dansa linedance. Vi är rätt så billiga i drift, kan man säga. Tittar man sig omkring på borden under ett linedance-event (även om det är på kvällen), så är det enda en linedancare behöver: kaffe, vatten, någon kaka, frukt och/eller godis. Och ändå, vet ni vad, så har vi de bästa festerna. Och de kommer att bli ändå bättre när jag kan lite fler danser.
Det kom ca en decimeter snö i natt, så jag har precis varit ute och skottat – bästa starten på dagen! Nu blir det mys med hundarna i soffan framför eld i kaminen och med årets sista bok, Tillåt mig tvivla (Stefan Einhorn, Folke Tersman), som också! verkar vara en riktig höjdare. Jag är inte bra på mycket, men tusan, vad jag hittar bra böcker att läsa!
”…åsikter skapar möjligheter, och samtidigt också konflikter.”
Sedan blir det besök hos pappa, och på vägen dit köpa skumpa som han kan bjuda sina kamrater på på nyårsafton. Därefter blir det antingen en längre promenad, eller – om vädret blir som prognosen säger – lite mer soffhäng med hundarna, innan kvällens öppna linedance-event. Älskar att bara ha en kvart/20 minuter att åka, men framför allt har jag kommit att älska linedance och de trevliga människorna där.
Det ser alltså ut att bli en riktigt bra mellandag – enda smolket i bägaren är att snön ska regna bort. Men jag hann i alla fall skotta först!
Bittert har jag ångrat att jag köpte årets julgran av en annan försäljare än den för tre år sedan. Den förra julgranen jag hade såg ut som ny när jag slängde ut den två veckor efter jul! Den här tog jag i och för sig in någon vecka tidigare, men den har också varit stendöd sedan innan Lucia. Jag började knacka på vattenmätaren – den som ska sjunka i takt med att granen slurpar i sig vattnet. Bara det att vattenmätaren stod stilla, och det berodde helt enkelt på att den här granen inte slurpade längre. It is no more. It has ceased to be.
Den har bara varit så vänlig att stå kvar och inte tappa alla barr på en gång och därmed hållit uppe skenet av att vara en levande, slurpande julgran precis över julen.
Så i morgon, den 27:e december, åker den ut. Åh, vad jag inte ser fram emot att klä av julbelysning och alla dekorationer medan barren rasar ner på golvet.
Jag fick verkligen flyt i läsandet i år, och bortsett från juli månad så har (låne)böckerna legat uppradade och bara väntat på sin tur att bli lästa.
Målet för i år var att läsa 2 böcker i månaden – i snitt, för några av dem skriver jag anteckningar till, och det tar givetvis lite längre tid. Hur som helst har jag kommit upp i 30 böcker, eventuellt blir det en till innan året är slut. Och blir det inte det, så är det ändå helt okej. Höstens läsprojekt är inte heller helt klart – det är också okej.
Putins krets (slutet) (jan) Rysslands historia, Martin Kragh (jan) Det fallna imperiet, Martin Kragh (jan) Tsaren, Bill Browder (feb) The Gates of Europe, Serhii Plokhi (feb) Out of this world (Muse), Mark Beaumont Varför har ingen berättat det här för mig? Julie Smith (maj) Jag lämnar ekorrhjulet, Åsa Axelsson (maj) Olyckliga i paradiset, Christian Rück(maj) Nödrop (roman), Grethe Bøe(maj) Alla mina ryska vänner, Johanna Melén (maj) Närheten (roman), Katie Kitamura (juni) Det är något som inte stämmer(roman), Martina Haag (juni) Separationen(roman), Katie Kitamura (juni) Hotet från Ryssland, Oscar Jonsson (aug) The war came to us, Christopher Miller (aug) När hjärnan sviker, Hedvig Söderlund (aug) Geriatrisk omvårdnad (sept-okt) Det förlorade året i New York, Per Bjurman (okt) Underground to everywhere, Stephen Halliday (okt) Fjollornas fest(roman), Jonas Gardell (okt) Familjen,JohannaBäckström Lerneby (okt) Mammorna, Alexandra Pascalidou (okt) Var är papporna? A. Pascalidou (okt) Gangsterparadiset, Lasse Wierup (nov) Sorl (roman), Petter Sundkvist (nov) Svensk gangsterrap, Emil Arvidsson(nov) Ett ord för blod, Faysa Idle (nov) Tills alla dör, Diamant Salihu (nov) När ingen lyssnar, Diamant Salihu (dec) Metropolis, Ben Wilson (dec)
Tror det var två år sedan som jag satte målet på 15000 steg om dagen – som jag når upp till långt ifrån varje dag. Så det duger fortfarande gott som mål. Vad jag däremot kommer upp till på månads- och oftast även på veckobasis är tillräckligt många steg för att med gott samvete kunna påstå att vi – hundarna och jag – snittar en mil om dagen.
Ända sedan jag började hålla koll på stegen har jag varit noga med att det är promenad-steg som gäller. Inte städning eller shopping (även om den senare nog kommer med i viss mån). Så aktivitetsklocka har varit helt ointressant. Det lustiga var att häromdagen skulle jag göra ett undantag, tänkte jag. Jag hade kommit upp i 14950 steg under dagens promenader, så jag greppade telefonen och tänkte faktiskt gå 50 steg i mitt enorma hus (hehe). Men!? Stegräknaren rörde sig icke – den verkar alltså bara vilja räkna steg som tas utomhus. Bra där! Och fy skäms på mig.
Nu är det mörkt på fälten framför huset, så jäkla synd att all snö försvann i ett nafs. Men vi fick i alla fall tre goda veckor med en eller ett par decimeter snö här uppe på åsen i Tjottahejti där jag bor. Hundarna och jag har snittat en mil om dagen, vilket med lite snö och backar känns riktigt gött i ben och rumpa – och även bålen – på mig. Ännu mer så de senaste två dagarna då det varit lite slaskigt och halt på vår skogsväg.
Men det lär vara slut på snöpromenaderna från i morgon, och jag skulle tro att musklerna kommer att sakna en extra ansträngningen.
När det var som kallast förra vintern skrev jag ett inlägg på Fejjan om att mina hundar valt att stå över promenad (det var runt -10) och någon skulle käcka sig om att det väl ändå är hundar och inga bebisar… Och så är det. De är hundar – och egna individer som ibland har ont i leder, tenderar att få kramp i tassarna vid sträng kyla – eller bara allmänt dåligt pälsad och frusen av sig.
När det var så där kallt såg man hur tydligt som helst att exv. Femma gärna sprang ut för att göra ifrån sig – men sedan sprang hon också väldigt glatt till dörren för att bli insläppt igen. Man kan ju inte blunda när hunden så tydligt talar om vad hon vill. Eller jag kan inte det i alla fall. Så om jag då ändå vill gå mina promenader i kylan, då får jag väl gå själv, då.
Eller när det är som varmast på sommaren, då uppskattar särskilt Delfi att gå i närheten av vatten så hon kan svalka sig. Plus att vi då går våra lummigaste rundor, såklart. Jag har svårt att tänka mig att hon skulle uppskatta några längre promenader på het asfalt, om nu någon enda hund uppskattar det…
Hittills den här vintern har vi inte haft så kalla dagar att hundarna inte kunnat/velat gå med på mina promenader – vissa dagar har jag iofs lagt den första/enda promenaden lite senare på dagen. Delfi har också gått i snön utan i några större problem med vare sig leder eller isklumpar, både i lös snö och kramsnö. Men idag var det stopp. Skare, nej tack! sade den bruna skönheten så tydligt att hon hade inte kunnat skrika det tydligare. Så hon fick stå över, och Femma och jag gick själva. Femma verkar inte vara det minsta ömtassad, så vi knatar på.
Men! Så upptäckte jag att så fort vi kom till vår upptrampade stig uppe i skogen var det ingen skare – så efter promenaden tog Delfi och jag bilen upp till skogen och gick en egen sväng – alla nöjda och glada!
Så för att återknyta: hundar är hundar och de kan prata – om vi öppnar ögonen och lyssnar.
Den gångna hösten har inneburit några trevliga nyheter i mitt liv, framför allt lite nya vänner. Vänner som inte tillhör hundvärlden, men som ändå gillar hundpromenader och att göra andra trevliga saker tillsammans. Som att gå på julmarknad.
Förra helgen bestämde A-K och jag oss i sista stund för att gå hundpromenad i Floda i stället för att besöka någon julmarknad, men idag blev det av att vi tog tåget in till stan och gick på julmarknaden i Haga. Det var vi inte ensamma om; det var riktigt smockat med folk – men det var också väldigt juligt och hög trivselfaktor med försäljning av hantverk och rykande matstånd samt öppna butiker och fikaställen.
Och Haga är ju alltid Haga, vår lilla pärla i Göteborg. Vilken ”tur” att åtminstone den gamla stadsdelen fått stå kvar om inte orörd, så i alla fall tillräckligt bevarad för att ge en (uppsnyggad) bild av hur det sett ut en gång. Vi följde uppmaningen ”Välkommen in på vår bakgård!” och hittade en jättemysig bar, men framför allt var det verkligen en sådan riktig bakgård där alla hus runtom var av den riktiga gamla sorten.
När vi kände oss lite smått nöjda med besöket på julmarknaden satte vi oss på ett café. Hade jag inte haft sällskap hade jag inte gjort det, och om jag nu hade tänkt tanken hade jag tappat tålamodet så fort det blev lite väntetid i kassan – då hade jag skippat fikat och rusat vidare… Men jag har ju lärt mig ett och annat om mig själv det gångna året, så jag säger väl att tja, sån är jag, men jättebra att jag får anpassa mig efter någon annan, någon som faktiskt vill ha det där fikat! Gott och jättetrevligt, och för ovanlighetens skull höll konditoribiten, den väl tilltagna biskvitårtbiten, vad den lovade och det gjorde även A-Ks morotskaka, som i sanning var den godaste morotskaka jag någonsin smakat! Och väldigt goa samtal, som alltid med A-K.
Det enda vi shoppade var ett par saker till julgranen. Just i år ska jag ha julgran, och just den morgonen hade jag plockat in min gran från garaget – den skulle bara stå till sig lite över dagen innan jag började klä den. Ovanligt tidigt är det även för mig, men jag säger som så många andra: man kan behöva det där lilla extra som lyser upp när världen därute ser ut som den gör…
Så det blev till att klä granen när jag kom hem. Jag har inte haft julgran på två eller tre år, men det är alltid så mysigt att få återse souvenirerna från julmarknader i Luxemburg, Metz, Heidelberg, Paris. Och Haga!
my flatcoats 