Om jag finge bestämma skulle ”välekiperad” betyda att man har rätt, välanpassad klädsel, inte att den nödvändigtvis är så himla fin. Men så får jag ju inte bestämma. Och ”välutrustad” känns lite hmmm upptaget, så… Äh. Jag får väl säga vad jag vill ha sagt, helt enkelt.

Är så himla nöjd med min vinterklädsel! Det är ull – merino längst in – från topp till tå, men utanpå 2-3 lager av ulltröjor har jag från och med denna säsong en riktigt käck, vindtät väst från Pinewood med många fickor, även en ryggficka. Jag blev kär när jag såg den och har verkligen inte ångrat mig – den skyddar bålen mot vinden när det behövs men är fortfarande luftig när man blivit varm…

Nytt för i år är också att jag går i tights! Yes, jag fick för mig att beställa ett par från Bergans, och nu finns det ingen återvändo, för gudars så skönt det är att gå i tights. Inget skärp, stretchigare går inte, och det bara känns härligt sportigt. Så fort jag hade börjat gå i dem beställde jag ett par till, precis likadana.

Var lite orolig att jag inte skulle kunna ha dem när det blev kallare, men det går ju – med ett par tunna merino-tights under. Älska ull!

Nu när det har kommit alldeles lagom med snö gör vi våra stigar i snön igen, och då åker de gamla snökängorna fram – finns absolut inget bättre när man ska pulsa fram i snö. Med ett par tjocka ullsockar (givetvis) innanför kan man inte frysa, oavsett hur snöig man blir.

Förra säsongen köpte jag ett par nya damasker, eller gaiters, om man inte vill associera alltför mycket till Kalla Anka. De har en rem som ska ligga under skon, vilket fick mig att tveka länge innan jag köpte dem, men de stör faktiskt inte alls – och har inte gått sönder som jag trodde de skulle. De passar extra bra nu, över tightsen som går ner i kängorna och riskerar att släppa in en massa snö annars, men inte med mina gaiters!

Så nu hoppas jag att den här vintern fortsätter som den börjat, med några få perfekta minusgrader och precis lagom med snö.

Det är inte många viner som får mig att välja bort mitt favoritvin Les Fumées Blanches (Sauvignon Blanc, finns även på box hos Systembolaget). Jag fick tipset att prova GW:s vita, men blev besviken.

Men efter tips på Cornucopia.se var jag självklart tvungen att prova det ukrainska vita vinet Koblevo Chardonnay, inte minst som det beskrevs som torrt. Jag är – surprise, surprise… – ingen vinkännare, men ETT vet jag, och det är att mina vita viner ska vara torra. (Och TVÅ: att mina röda ska kryddiga – det ska vara peppar, ekfat, svarta vinbär, smörkola etc.).

Så jag har beställt hem en flaska Koblevo Chardonnay inte bara en utan två gånger, och det kommer att bli fler. Någon beskrivning ska jag inte ge mig på, utan snor en från Munskänkarna.se, som säger:

Frisk doft av gröna äpplen, citronzest, krusbär och mineral. Frisk smak med pigg fruktsyra i lite smörig kropp. Och de ger vinet omdömet ”mer än prisvärt”.

I Systembolagets beställningssortiment kostar en flaska 140:-.

Oliver Ingrosso har kommit ut med en kokbok som heter Quanto basta, vilket betyder ungefär ”så mycket som du tycker passar”. Jag hörde ganska nyligen ett inslag på någon radiopodd där de pratade om en annan kokbok, Amanda Nordlöws Den sista kokboken – tolv metoder i matlagning att variera i oändlighet, som verkade vara inne på typ samma spår som den förstnämnda. Båda hamnar lätt på min måste läsa-lista.

Jag är nämligen en av norra Europas sämsta matlagare. Jag skojar inte. Eller vad sägs om: Femti bast och har svårt att få till en vettig pannkaka. Det är jag, det. Jag har gett upp och köper numera Kungsörnens utmärkta, frysta pannkakor (som jag upptäckte när jag letade lättlagad men god mat till pappa).

Men! Även en blind höna finner korn… och jag tänkte faktiskt dela med mig av ett hemsnickrat recept – och kommer det från mig vet man att det blir superenkelt. Super-duperenkelt. Och enligt mig jäkligt gott!

Det är ju svamptider nu, dvs. dags att äta av den svamp man frös in under den gångna säsongen. Vilken otrolig lyx! Särskilt som svampen jag frusit in i år till 100% är Karljohansvamp. Kanske går det lika bra med champinjoner, ja, varför inte?

Nu en kommentar angående ”risotto”. För jag lagar ingen riktig risotto – det vet ju alla hur krångligt det är; det ska vara särskilt ris och det ska koka jättlänge och måste röras om precis hela tiden och bli krämigt, annars…! Och så ska det vara vin och parmesanost och vips blev det en ganska dyr middag.

Jag kokar två portioner ris, och kör numera bara med fullkornsris. Alltid. Dels för att det är nyttigare, men numera främst för att jag tycker det är så mycket godare! Lite längre koktid än vanligt ris, men det sköter ju sig själv medan jag fixar till resten.

Jag börjar med gul lök. För en sats tar jag typ 1-2 stora lökar. Jag gillar lök och tar gärna mycket – särskilt om den är billig… – men den får inte heller dominera helt över svampen. Skär löken ganska smått och steker den i smör+olja ganska länge och tar sedan i lite socker, så att den blir karamelliserad. Gott!

Vill jag piffa rätten med bacon, så steker jag det nu, ett paket som jag skurit i små bitar.

Spara löken (och baconet) i en skål bredvid och häll istället i den skivade (och ev. förvällda) svampen. När vätskan är nästan helt ute ur svampen häller jag på rapsolja och steker på ganska hårt.

Sedan sänker jag värmen lite och har jag egen persilja tar jag i den och sedan i med löken (och baconet) och en burk majskorn (eller två, om du gillar majs och/eller köper den billigt…) och sedan är det bara att blanda i riset när det är klart, och salta och peppra så mycket som du tycker. Fääärdigt!

En extra piff till den här rätten blir det med soltorkade tomater skurna i småbitar. Nu senast åt jag rätten – och tyckte den var jättegod – men kom sedan på att jag glömt tomaterna, och den får verkligen ett lyft med dem.

Sedan – om det är helg eller fest, eller man bara inte behöver tänka på kalorier överhuvudtaget – så är det självklart också jättegott att hälla på grädde och låta stå och puttra en liten stund. Hur mycket grädde? Quanto basta!

Det är ett drygt år sedan jag bestämde mig för att sluta med, eller i alla fall dra ner ordentligt på, mitt godisätande. Det har gått bra! Eller i alla fall: jag är nöjd med hur det har gått. Några gånger har jag köpt smågodis, men det har gått flera veckor/månader mellan gångerna, vilket är en klar förbättring mot tidigare då jag nästan tvångsmässigt måste ha godis hemma, åtminstone varje helg…! Karamellerna jag har i bilen räcker länge, och jag skulle nog egentligen kunna plocka bort dem.

Häromdagen fick jag en stor chokladkaka av en kompis. 200 gram. En sådan som jag bukade köpa flera av typ varje gång det var extrapris – och det var det ofta… Sedan kunde jag ju ha dem liggandes ett tag, tills allt det riktigt goda godiset var slut. Nu har jag inte köpt någon sådan chokladkaka på drygt ett år. När jag fick den här chokladkakan försökte jag först tacka nej, men tänkte sedan att den kan jag ju ge till pappa, eller så.

Eller så äter jag den själv. Helt själv. 200 gram. Borta.

Så heter ett pass jag börjat ta på fredagar, i stället för styrketräningspasset som de nu tagit bort. ”Synd”, då unnar jag mig istället detta lugna yogapass med lite lagom utmanande stretch- och styrkepositioner – och även ren avkoppling – i en liten sal som är uppvärmd till 38 grader. När man blundar känns det som en riktigt varm sommardag.

När jag testade yoga i Luxemburg för några år sedan höll jag på att krypa ur skinnet, så jobbigt var det att hålla sig så lugn, andas på rätt sätt osv. – även om jag säkert behövde det som allra mest just då. Istället höll jag mig borta från yoga ända till för några veckor sedan.

Nu är det fredag, det är 5 grader och blåser halv storm ute. Perfekt för ett pass Hot power yoga.

Boken är en souvenir från Londonresan 2017, köpt på London Transport Museum. Jag började läsa den för länge sedan, men tröttnade snart då jag 1. fortfarande hade svårt att koncentrera mig och 2. hade förväntat mig att den skulle berätta mer om själva bygget, inte så mycket om finansieringen, ägandeförhållandena osv. Men sex år (…) senare var/är koncentrationsförmågan bättre, besvikelsen hade lagt sig och nyfikenheten tog över. (Och jag väntade på mina reservationer på biblioteket…)

Metropolitan Railway i London var världens första tunnelbanelinje, den byggdes med ”cut and cover”- metoden och togs i bruk 1863. Cut and cover innebär kort sagt att man gräver upp ett schakt, ofta i en befintlig gata, lägger spår etc. och täcker sedan över. Mycket störande för trafiken och invånarna, såklart.

Boken bjuder på massor med intressant information, samtidigt fick jag ständigt avbryta läsningen för att kolla platser, byggnader m.m. på bl.a. Google Earth. Som den här ”falska fasaden” vid Leinster Gardens. Bakom den döljer sig tunnelschaktet, som man ser tydligt på satellitbilden.

Vissa avsnitt får mig att vilja åka till London nu och bara åka runt och titta på olika tunnelbanestationer, stationshus och perronger. Som det här med att en mestadels helt överbyggd å, River Westbourne, flyter från Hampstead Heath, kommer till ytan i Hyde Park i form av the Serpentine innan den försvinner ner under mark igen tills den rinner ut i Themsen. Vid byggandet av District Line-stationen Sloane Square innebar denna å en utmaning, och den får nu helt enkelt flyta i en egen tunnel förbi perrongerna och spåren på District Line. Hur coolt!?

Eller det här: I London, vid Wapping, finns världens äldsta tunnel under en flod, Marc Brunel’s tunnel eller Thames Tunnel, som byggdes 1825-1843. Man förstår av det tidsspannet att det hann hända en hel del under byggandet av tunneln, bl.a. översvämningar och bränder. Men tunneln färdigställdes, öppnades först för gångtrafik, medan det första tåget gick genom tunneln 1869 och tunneln används än idag.

Efter den första skulle snart en ny tunnel byggas under Themsen, fast med en helt ny metod, som senare även började användas för att bygga tunnlar för nya tunnelbanelinjer, djupare ner under marknivån, dvs. utan öppna schakt. Tunnlar kunde nu även läggas under varandra istället för bredvid varandra.

Från början användes ånglok, vilket naturligtvis förpestade luften i tunnlarna. Men 1905 blev det allt vanligare med eldrivna tunnelbanetåg.

Tunnelbanenätet byggdes ut, och staden växte. Ofta köptes land upp i anslutning till att en ny linje drogs ut på landsbygden, i vetskap om att marken snart skulle bli mycket mer värd när folk skulle börja flytta dit.

De olika linjerna ägdes länge av olika privata bolag och förstatligades inte förrän efter andra världskriget.

När man på 1920-talet byggde om tunnelbanestationen vid Piccadilly Circus kunde trafiken flyta på som vanligt, medan Eros-statyn tillfälligt fick flytta till annan plats. Och så byggdes detta:

Jag kan inte säga hur imponerad jag är över vad man kan – och redan då kunde – konstruera under markytan. I min värld är allt detta rena underverket…! När den nya stationen stod klar lades den gamla ner, men avlägsnades inte förrän på 1980-talet, i samband med något nybygge på platsen. Några av de gamla tunnlarna finns dock kvar.

Design av tunnelbanesystemets stationshus, perronger, typsnitt, posters – allt detta främjades av tunnelbane-VD:n Frank Pick.

Under första, men framför allt under andra världskriget användes de djupliggande tunnlarna och stationerna som skyddsrum. Därnere anordnades filmvisningar, spelningar, och på 52 olika stationer fanns till och med bibliotek. På vissa stationer valde man styrelser som diskuterade frågor som fördelning av utrymmen, renhållning och underhållning.

Det byggdes även åtta nya deep shelters, varav ett ska ha använts som Eisenhowers kontor, bland annat inför och under självaste D-dagen, då en telefonlinje användes flitigt mellan Goodge Street och stränderna i Normandie.

Vissa djupliggande tunnlar som ännu inte tagits i bruk av tunnelbanan (som förresten fortsatte att fungera under hela andra världskriget) användes även för till verkning av krigsmateriel.

Efter kriget förstatligades all tunnelbane- och bussverksamhet.

Det finns massor med mer intressant att läsa och se om Londons tunnelbanesystem, men avslutar med detta: När man på 1960-talet byggde stationen Oxford Circus på Victoria Line lät man trafiken passera över byggplatsen på en ramp kallad ”umbrella”. Höjden på rampen vara bara någon meter, och under den pågick bygget av stationen. Film med byggandet av the umbrella.

Bonus: How they dug the Victoria Line (ca 40 min. film från BBC).

När pappa blev inlagd på geriatrisk avdelning efter sin höftfraktur i somras låg denna bok på ett skrivbord och jag tänkte att den där boken måste jag läsa. Så det har jag gjort nu, bitvis lite ”tung”, men mycket intressant. Jag hoppade över ett par kapitel – om cancer och hjärt- och kärlsjukdomar – men annars så.

Den riktar sig till (blivande) sjuksköterskor, men jag kan tycka att den innehåller information som är bra för alla att känna till. Vi ska ju alla – förhoppningsvis – bli gamla, vi har äldre anhöriga, grannar och bekanta. Och självklart! om man arbetar med äldre, oavsett om man är sjuksköterska eller ej.

För egen del fick jag vatten – massor med vatten – på min kvarn i frågan om nyttan av aktivitet, och framför allt fysisk aktivitet, för äldre. Ja, självklart är det gynnsamt för alla, men också för äldre, och inte minst för personer med demens som inte sysselsätter sig själva. Jag har länge hävdat att genom ett litet femminuterspass med enkla fysiska övningar varje dag skulle man bygga tillräcklig styrka och balans för att förhindra många fallolyckor och frakturer som kostar samhället massor och innebär lidande för patienterna. Varför gör man inte detta? Fem minuter, jag är helt övertygad om detta, då jag själv sett vad ett sådant litet regelbundet (inte ens dagligt) pass gjorde för min pappa. Han har aldrig varit pigg på att träna, men det här lilla passet såg han ut att uppskatta och han tog verkligen i och blev själv överraskad över vad han faktiskt kunde göra, bara någon tog initiativet och visade honom.

Vårt pass bestod i att lyfta på armarna så högt man kan och åt sidorna, ställa sig upp, gunga lite i knäna, gå på stället, ta ett steg åt sidorna och framåt/bakåt, svänga med armarna åt sidorna och framåt/bakåt, sitta ner (eller ligga ner) och lyfta ett ben i taget och sedan båda samtidigt, i korta eller längre intervaller, vicka på och cirkla med fötterna. Klart! Alla övningar gjorde vi tillsammans, och i de stående övningarna höll vi händerna så att han fick precis så mycket stöd som han behövde och samtidigt lite fysisk kontakt.

I boken tar författarna om och om igen upp vikten av fysisk aktivitet för äldre, bland annat i kapitlet kognitiv svikt och demenssjukdom, avsnittet exempel på några vanliga miljöåtgärder i demensvården:

Personer med demenssjukdom har samma behov av fysisk aktivitet som friska personer, men klarar i många fall inte att genomföra aktiviteter på egen hand. Fysisk aktivitet för att förebygga funktionsnedsättning kräver individuellt anpassade aktiviteter, instruktion och uppföljning. Det finns studier som visar att fysiskt anpassade aktiviteter kan reducera beteendeproblematik och depression hos personer med demenssjukdom. Dessa studier indikerar att äldre med varierande grad av kognitiv svikt, både i ordinärt (dvs hemma, min anm.) och i särskilt boende, kan ha nytta av fysisk träning. Träningen har flera fysiska och psykologiska effekter och de viktigaste målen är att upprätthålla hälsa, kommunikationsförmåga och förmåga att utföra dagliga aktiviteter.

Det var något som saknades. Jag har ju berättat att jag alltid har karameller i bilen, trots att jag egentligen slutat slentrian-äta godis, eftersom jag ibland blir akut trött under bilkörningen. Då hjälper en liten socker-rush och/eller smaken av en salt eller sur karamell.

Samtidigt har jag de senaste två-tre åren inte druckit kaffe till vardags, utan ersatt den dagliga morgon-koppen (= stora muggen) med en kopp te. Trivts med det.

Men på pappas boende bjuder de ibland på kaffe, och jag märkte att jag snabbt verkligen – verkligen – ville ha den där koppen kaffe. Så nu är jag tillbaka i kaffe-beroendet. En ordentlig kopp efter lunch, så är jag pigg resten av dagen. Kanske var jag aldrig kvitt beroendet egentligen, med tanke på den där tröttheten i bilen (som jag inte har längre).

Äh, någon last måste man väl få ha – vad är det nu man säger… ”Bliv vid din last”?

Med fyra löp-pass i benen (alla i september, dessförinnan inte ett enda sedan slutet av maj!) blev det som så, att när OK Alehofs inbjudan till årets Kvantumserie dök upp i mitt FB-flöde… ja, då anmälde jag. Avgiften är bara 200:- för sex lopp, jag gillade verkligen evenemanget förra året – och man är ju inte tvingad att delta alla gånger, eller ens en enda. Jag kan från gång till gång känna efter och in i det sista bestämma mig för eller emot. Me like.

I mot-vågskålen låg att spåret vi springer är riktigt backigt och jävligt. Efter en plan startsträcka kommer den första branta uppförsbacken och den suger en massa av den där hurtiga kraften man har i benen i början av en runda. Sedan går det för all del lite nedåt, men snart kommer nästa branta backe. Och nästa! Sedan går det mycket nedför under andra hälften av 2,5-kilometersspåret – härligt – men därefter är det dags för andra varvet med samma jävla backar igen… Men min hatkärlek till den här rundan är nog också lite av tjusningen med loppet.

I motvågskålen låg också att loppet är på samma kväll som mitt favorit-gym-pass i Kungälv. Men dit kan jag ju gå resten av året.

Första loppet i serien var igår och jag fixade att lufsa uppför backarna under första varvet, men gick ett par korta sträckor uppför på andra varvet. I slutet av loppet började det bränna i benmusklerna, men då hjälpte faktiskt gruppträningens intervallträning på gymmet, där jag vant mig vid att verkligen köra fullt ut under varje låt, för snart kommer vila och då kommer tröttheten snart vara glömd.

Precis som förra året kom jag med råge sist i min grupp, men hey, jag har ju fem chanser kvar att vinna klassen…! (Hahaha)

Jag har alltid tyckt att det ser så kul ut att dansa linedance, och till slut kom jag mig för att prova – och jag älskar’t!

På grund av omständigheter går jag i Kungälv (och inte i Skepplanda, som vore närmare), och vi är en riktigt stor nybörjargrupp, kanske 70-80 pers, som står i mer eller mindre raka rader och lär oss en ny dans nästan varje vecka. Och kul har vi!

Även om det inte ser ut riktigt såhär – än.