Nu var det verkligen dags för ett besök på Bokmässan igen. Böcker högt och lågt, seminarier och intervjuer med intressanta personer – rena himmelriket.

Måste erkänna att det tog emot att betala en entréavgift på 215-255 kr för komma in på en marknadsplats. Skulle Ica ta entréavgift av sina kunder…? Nordstan? Nåväl, jag valde i alla fall att gå dit på söndagen, då seminarierna ingick i entrépriset – då säger jag inte så mycket om det.

Hade botaniserat i programmet redan innan, och hittat några samtal/intervjuer/seminarier jag ville se och höra. Jag fick skynda mig lite när jag kom in på Bokmässan, för att hinna till första punkten på mitt program: ett seminarium med Diamant Salihu, journalisten som bevakar gängkriminaliteten i Sverige – som ju tyvärr varit synnerligen hett ämne de senaste månaderna och dagarna. Har precis bestämt mig för att sätta mig bättre in i ämnet och har lagt till hans två böcker Tills alla dör och När ingen lyssnar på min minneslista hos biblioteket, och seminariet handlade om den sistnämnda boken i synnerhet.

Därefter ett seminarium om hälsosam, traditionell Medelhavskost från Cilento i Italien, med författarna till boken Den goda maten: Medelhavets smaker, livsstil & hemligheten bakom friskt åldrande. Kände faktiskt att min vardagsdiet stämmer ganska bra överens med den kosten, om man bortser från bönor och kikärtor (som jag tyvärr är allergisk mot). Och surdegsbrödet med gamla sädesslag. Och lite annat… Men annars så! 😆

Sedan letade jag upp Ingmar Skoog, lyssnade på hans tankar kring att 70 är det nya 50, som hans senaste bok heter, och fick äntligen tillfälle att tacka honom för hans kloka ord under pandemin, vilka indirekt är skälet till att vi har pappa kvar i livet idag, det är jag övertygad om. Ingmar var den av alla experter som sa att med tanke på all personal som äldre med hemtjänst eller på boenden träffar dagligen så kan man ifrågasätta att det skulle vara så farligt för dem att träffa en eller ett par anhöriga också. Vilket fick mig att efter fem veckor våga börja hälsa på pappa igen, vilket bröt hans fem veckor med halvsvält – trots tre hemtjänstbesök om dagen – som hade tärt hårt på pappas krafter och hälsa. Jag har tänkt så många gånger att jag ville skriva till Ingmar Skoog och tacka, men nu fick jag det sagt i alla fall.

Andra kändisar jag såg var Alexandra Pascalidou – hennes senaste böcker har också hamnat på min minneslista -, Martina Haag (såklart!), Jan Guillou (såklart!), Jonas Gardell (såklart!), Lasse Åberg och tack och lov hittade jag till slut montern där Lars Wilderäng – bloggmästaren på Cornucopia.se – just skulle intervjuas, så jag fick se och höra honom live för första gången.

Sedan kunde jag gå hem. Men innan dess hade jag också hört ett samtal med Kalle Lind och Henrik Jutbring, som skrivit en ny bok om Galenskaparna och After Shave som verkade intressant.

Det blev inga böcker köpta, jag köper ju inte ( eller knappt) några böcker längre – men en massa boktips till min minneslista fick jag med mig hem, så höstmörkret kan gärna komma nu!

Nu har jag i alla fall uppdaterat Skåne-inlägget med den sista delen av resan. Det kanske inte är så man ska göra, men nu blev det så. Fördröjningen berodde delvis på all äpplemos/äppelkompott som kokas dessa dagar, men nu är frysen full på riktigt!

Redan i våras kom jag på att jag verkligen skulle vilja se lite mer av Skåne. Jag har aldrig ens varit inne i Malmö, än mindre sett sydkusten eller Österlen. Men då, när jag fick idén och det hade kunnat passa, var det redan så varmt – 25 grader i skuggan – och jag visste att resan skulle förstöras av mitt nojjande över att ha med hundarna på stekheta stadspronenader etc. Och sedan var det skolavslutning och dessa ställen skulle väl översvämmas av turister. Så jag väntade.

Till i början av september, då allt bara stämde – inte minst var båda hundarna friska och vädret skulle bli kanon men inte för varmt. Jag bokade tre nätter på tre olika, noga utvalda platser i Skåne, och så drog vi.

Först åkte vi till Lund. Där hade jag varit en gång, men såg mest min kompis studentkorridor och diverse nattklubbar… Att Lund var en mysig stad gick mig helt förbi, men det fick jag uppleva nu istället. Vi var för all del inte där mer än 2-3 timmar, men jag tycker ändå jag fick se en del, lärde mig hitta hyfsat i absoluta centrum, åt en jättegod (och jättebillig!) Lundafalafel och shoppade ”souvenirer” i en te-butik. Lunda-blandningen var ju given, men sedan tipsades jag om en till när jag stod i kö och tjuvlyssnade på kunden framför…

Sedan tog jag den snabbaste vägen till Malmö, och nu började det dyka upp väderkvarnar längs vägen, vilket jag tycker är så gulligt.

I Malmö bodde vi på Jörgen Kock First Hotel, bara ett stenkast från centralstationen. Centralstation och gamla hamnkvarter – det brukar ju betyda lite ruffiga kvarter, men så var det inte här. För övrigt var det mesta av det jag såg i Malmö väldigt fint och prydligt – jag råkar gilla det i en stad, eftersom det signalerar trygghet. (Sedan råkade jag i och för sig köra rakt in i Rosengård på kvällen ett dygn efter att det varit upplopp där, med bilbränder och allt… – men vad gör man inte för att få tag i Malmös godaste falafel…)

Malmö stad var överhuvudtaget en rejält positiv överraskning, rakt igenom. Så fina och mysiga gågator där folk satt ner och åt glass i värmen, shoppingen såg ut att vara klart godkänd (stod dock inte på min priolista) och jag fick se både modern och äldre arkitektur som jag gillar. Det var lätt att köra med bil också – inga eller knappt några vägarbeten *ping Göteborg!

Sedan ska vi bara inte tala om de jättefina stadsparkerna Kungsparken och Slottsparken, Ribersborgsstranden med sin hundtillåtna strand och hela det nybyggda området längs havet från Ribban till Västra hamnen, inklusive strandpromenad (och några badplatser) längs hela havskanten. I det området ligger också Malmös stora stolthet, Turning Torso. Allt var så fint! Och visade sig givetvis från sin bästa sida i det vackra vädret.

Från Malmö drog vi till Falsterbo och passerade Höllviken som jag bara hört talas om då och då eftersom det var dit min familj först flyttade när de flyttade till Sverige (från Norge) långt innan jag var född.

Vi checkade in i vår stuga på Falsterbo camping Resort och drog sedan ut på stranden som leder ut på.Måkläppen. Tyvärr får man inte gå ut dit längre (av djurskyddsskäl), men man kunde i alla fall gå väldigt långt där på stranden och i vattnet. Delfi var i sjunde himlen ”Prisa Gud, nu kommer kompensationen för stads- och koppelpromenaderna!”. Men även Femma roade sig (såpass att hon tyvärr drog på sig vattensvans något dygn senare). Vi gick på västra stranden långt och länge i den sköna eftermiddagssolen – och eftersom det ändå var september slapp jag stressa över att exponera mig för solen så länge.

I Falsterbogrillen åt jag både lunch och middag första dagen (asgod Westernburgare + Fish’n chips) men höjdpunkten var ju när Mike Arvbloms pizzeria öppnade dagen efter. Inte konstigt att han vunnit tävlingar med den pizzan!

På morgonen hade vi tagit ännu en lång strandpromenad på Falsterbo strand, denna gång på sydöstra sidan, där vi hade störst glädje av morgonsolen.

Från Falsterbo åkte vi en bra bit läng med södra kusten, stannade till i Smygehuk och köpte lite mer ätliga souvenirer, därefter vidare till Ystad, ännu en skånsk stad jag ville se för första gången. Det blev verkligen bara ett snabbt besök i Ystad – jag hittade en skuggig plats för bilen och lämnade hundarna medan jag svischade genom gågatorna. Det såg i alla fall väldigt fint och mysigt ut.

Just dom vi körde in i Simrishamn på sena eftermiddagen blev det molnigt och förblev så under hela min vistelse på Österlen. Lite snopet, men det var ju fint ändå, såklart. Jag njöt verkligen av åsynen av alla fruktodlingar längs vägen. På ett ställe kunde man köpa frukt i ett obemannat stånd – gissa om jag gjorde det; plommon, päron och äpplen.

Vi bodde jättefint på Svabesholms kungsgård, eller snarare pensionatet som tillhör gården. Men jättefint, hur som helst! Hundarna gillade den stooora sängen – och som vanligt hade jag med mig det röda överkastet som alltid är med när vi sover borta. Nog för att man betalar extra för hundarna, men jag tycker det är rimligt att ta med eget överkast om man nu vill ha hundarna i sängen.

Det var fint att få se Simrishamn, men jag föredrog nog Kivik. Lite gulligare. Och med den allra bästa(ste) fisk- och delikatessbutiken nere i hamnen.

Bara ett par kilometer från Svabesholm ligger Stenshuvud nationalpark. Vi gick en kort morgonrunda där, sedan bokade jag en till natt på pensionatet – till min stora belåtenhet fick vi bo kvar i det fina rummet med eget badrum. Femma hade då fått vattensvans och även Delfi var sliten efter alla strandpromenader, så de fick stanna på rummet medan jag gick en ordentlig runda i nationalparken.

Gofika på ett helt vanligt café.

Vid frukosten på pensionatet hade jag träffat en konstnär(inna) som rekommenderade mig att åka till Haväng, som tydligen är populär bland Österlens besökare. På eftermiddagen hade båda hundarna återhämtat sig tillräckligt för en promenad vid Haväng.

Som kvällspromenad tog vi en runda ”hemma” i Svabesholm, på vägen mot Österrike…

Sista dagen på vår mini-resa i Skåneland (vid ett tillfälle, när jag skulle fråga om vägen och frågade ett par om de talade svenska svarade de att det gjorde de inte – de talade skånska) körde jag uppför kusten från Kivik till Åhus. Åhus! När hör man någonsin talas om Åhus? Jo, jag mindes bilderna som en vovverist (ni som vet, ni vet) visade i sin dagbok, från de fantastiska stränderna söder om Åhus. Jag har aldrig glömt Åhus sedan dess!

Och nu fick jag se dem IRL, och ja, de var verkligen helt fantastiska. Oändliga, med fin sand – och innanför stranden ligger en skogsremsa, absolut tillräckligt bred för att man ska få riktig skogskänsla, och riktigt trolsk skog.

Själva Åhus gjorde också gott intryck, mest tack vare den jättefina bryggan med sina mat- och glasställen – och ännu en jättefin strand norr om stan. Killen jag frågade om vägen till centrum må ha rätt, Åhus kanske är en liten håla, men en riktigt fin liten håla ändå.

Summering: Bara på denna lilla tripp hittade jag flera ställen där jag definitivt skulle kunna tänka mig att bo, anytime! Och framför allt tänker jag då på Malmö – längtar redan dit igen.

Det där är en slogan jag såg i någon reklam gör några år sedan (så det är inte särskilt nytt längre…) och jag gillade den skarpt. För vem vill vara smal utan att vara stark? Inte jag i alla fall.

Och det är mitt mål med träningen; att få bort onödigt fett, absolut, men framför allt bli stark så att jag kan göra saker, gärna sådant jag inte kunnat innan. Så var det med löpningen. Och de där armhävningarna, som jag nu med nöd och näppe klarar att göra på tårna, men om jag gör dem på knäna kan jag göra dem riktigt djupa, flera stycken utan något problem. Nu vill jag kunna göra tricepsarmhävningar också – det är en bit kvar dit…

Under sommaren har jag fortsatt att prova olika gruppass på gymmet – har även testat och fastnat för ett skitkul och skitjobbigt pass på ett helt annat gym – och jag känner mig starkare.

Såpass att jag – efter drygt tre månader – ville testa att springa igen. Jag har ju tränat både bål, ben och rumpa i gruppträningen, konditionen likaså, tekniken har jag med mig från tidigare- frågan är om jag fortfarande hade ”pannben” nog.

Valde min ”vanliga” 6 km-runda, men gjorde det klassiska felet att gå ut för hårt från början, och kroknade snart. Jag förvånades över hur svag jag kände mig – hade gymmet inte gett någonting!? Dessutom saknade jag ”pannben” och jag gick säkert en kilometer av det där passet, dvs. inte bara i de långa uppförsbackarna…

Efter två vilodagar – höll mig borta från gymmet – ville jag prova igen. Nu gick jag inte ut så hårt, klarade att lufsa uppför den första långa uppförsbacken och gick 50 steg i den andra, men joggade annars hela 6 km-rundan. Nu känner jag mig stark!

Jag har blivit starkare i bålen, rumpan och benen, kondisen är hyfsad, tekniken funkar – och jo, jag har faktiskt pannben också.

Den kommer jag att minnas för den otroligt korta badsäsongen. Vi fick ett par veckor i juni, men en av dem hade Femma sitt operationssår, så det var Delfi som fick följa med matte och simma långt och länge. Sedan tog det stopp pga regn och kyla – och det blev inget mer badande (för mig) förrän i september igen!

Istället blev det regn. Mycket regn – och mycket att skörda i naturen. Massor med skogshallon även i år. Sedan kom Karljohansvampen, otroliga mängder. Jag fick sluta plocka när frysen var full (i alla fall den hylla jag kunde avsätta för bara Karljohan) och jag ätit mig ”mätt” på svamp för den här gången.

Därefter var det dags att plocka blåbär, lingon och kråkbär. Blåbären blev sylt och lingonen fryser jag in för att göra rårörda lingon efterhand. Kråkbären blev också sylt – och en variant var att blanda dem med lingon, en riktigt lyckad kombination.

Tack vare vädret har det också avverkats böcker. För första gången på länge slank det ner några romaner, men även annat. Jag njuter av att kunna koncentrera mig tillräckligt för att kunna beta av böcker i ett hyfsat tempo – även om jag fortfarande måste googla alla platser m.m. som nämns…

Samtliga böcker ovan kan jag rekommendera främst de som inte är romaner – och allra mest de med Ryssland/Ukraina-tema. Galet bra, allihop.

I slutet av sommaren stod också alla stjärnor rätt; jag kände mig trygg med att pappa hade det bra på boendet, jag hade två friska hundar, jag tyckte mig kunna kosta på mig, och vädret skulle bli vackert, men inte för varmt (för hundarna). Och då reste vi till Skåne i några dagar – det blir ett eget inlägg om den lilla resan.

Det var så jag såg på det: jag skulle gå och se och höra Mando Diao live. Men egentligen var både The Sounds och The Hives också där. Dem fick jag på köpet…

Det hade varit skruttigt väder i flera veckor – så var ju juli i år – men just den här fredagen i början av augusti var det perfekt sommarväder, när jag med många andra gick över den nya Hisingsbron för första gången och tog trapporna ner till Bananpiren. Där åkte man bara förbi när man var liten, och visst var det där bananerna anlände till Göteborg- det stod Chiquita på alla de blekgula skjulen. Men kul att de gör något bra av dessa områden. Konsertområde, ja varför inte!?

Så har då även jag varit där, på Pilane.

Sedan var vi på Tjörns pärla, Klädesholmen, där jag faktiskt inte heller varit förut. Det var rätt mycket turister – en buss med japaner lämnade när vi kom och och en buss med amerikaner var där samtidigt med oss. Men det var bara trevligt, tyckte jag.

Till sist drog vi till mitt tidigare smultronställe i Skärhamn; utanför Akvarellmuseet ligger en ö med fin utsikt över båtleden om man klättrar upp till högsta punkten.

tenderar jag att i tanken kalla det som egentligen heter Prins Bertils stig. Där var vi även i år, i början av sommaren.

Sedan avslutade vi på Skrea(s) Strand:

– och är faktiskt riktigt nöjd, vilket inte är så ofta man kan vara med det här barret…! Mina lockar gör sig mycket bättre i kort upplaga, skulle det visa sig.

Helt plötsligt var den där, bakom Femmas högra skuldra, inte ytligt utan en bit in. Den kändes inte som någon ofarlig fettknöl (som jag lärt mig känna igen då Piaf hade sådana), utan som något annat. Jag fick snabbt tid hos en klinik som är mindre- och närmare- än Blå Stjärnan men tillräckligt stor för att kunna genomföra operationer och inte skicka vidare till Blå Stjärnan så fort det blir något lite större ingrepp.

Veterinären gjorde samma bedömning som jag och vi beslutade att ta bort knölen snarast – vilket faktiskt innebar att jag kunde lämna Femma där på studs, då en veterinär fanns där som kunde operera genast. Ja, det var inget att spara på!

Några timmar senare hämtade jag en nyopererad Femma med ett igensytt sår. Självklart ordinerades hon koppelpromenader och inga bad ett tag framöver.

Såret såg ut att läka bra, och en vecka senare tog vi stygnen, enligt plan. Däremot hade Femma fått en ful infektion – liknande hotspot – i huden, som jag höll mer koll på än själva operationssåret. Därför fotograferade jag området varje morgon och kväll för att verkligen kunna se att det läkte, vilket det gjorde, sakta men säkert.

En dryg vecka efter att vi tagit stygnen tittade en liten bit tråd fram ur operationssåret, och den klippte jag bort enligt vets anvisning. Av vana tog jag ett foto av området efter att jag klippt tråden, och så gick Femma iväg i trädgården och tuggade ben. Jag softade på en solsäng, vilade inför kvällens Coldplay-konsert, som var ett fåtal timmar bort…

Eftersom jag tog den där bilden vet jag att det var tjugo minuter senare som Femna kom till mig – med ett operationssår som spruckit upp, uppifrån och ner, dvs. även där som det tidigaremsett helt läkt ut!

Jag fick mindre panik. Å ena sidan såg såret ”fint” ut, å andra sidan var det ju öppet och det stack ut en lång tråd ur det, som jag nu verkligen inte vågade klippa bort…! Å ena sidan skulle en tur in till Blå Stjärnan – det var lördag, givetvis… – betyda att jag högst sannolikt skulle missa kvällens konsert – å andra sidan skulle jag ändå inte kunna lämna Femma hemma med det här öppna såret utan att få veta att det var okej.

Så det bar iväg in till Blå Stjärnan, vilket kändes helt rätt, det var bara att bita i det sura äpplet helt enkelt. Vi behövde inte vänta särskilt länge, och under tiden fick jag mig en underbar mugg med kaffe från kaffemaskinen (i stället för den där vilan på solsängen).

På Blå Stjärnan fick vi träffa underbar personal som gav oss grönt ljus att åka hem utan någon åtgärd; såret såg även i deras ögon fint ut och det skulle bli sekundärläkning (nytt ord för mig).

Allt hade allt gått väldigt snabbt och smidigt, och jag insåg att konserten inte var helt rökt. Jag kollade tågtabellen och satsade. Så…

15:50 klippte jag tråden och tog foto

16:10 kom Femma till mig med öppet sår

17:45 var vi på Blå Stjärnan

18:20 fick vi visa upp såret för personal

19:10 hemma och lämnar Femma och hämtar konsertbiljett

19:40 sitter jag på tåget in till stan, och en dryg halvtimme senare sitter jag på Ullevi och ser det andra förbandet innan Coldplay börjar spela… Gissa hur nöjd jag är då!

Efter den här obehagliga incidenten läkte i alla fall såret riktigt fint, och efter någon vecka var ärret helt slutet.

Givetvis skickades den borttagna knölen på analys, och den visade sig vara ett sarkom som på den tre-gradiga skalan bedömdes vara av grad 1 (den minst farliga graden). Om det inte kommer tillbaka, för då var det grad 2…