av Sören Wibeck har jag läst nu. Äntligen!

I alla år har jag slagit ifrån mig nyheter om Israel-Palestina för att den konflikten varit så himla svår att greppa. Många verkar ha så väldigt bestämda uppfattningar om vilken sida som har rätt och fel, och jag har verkligen inte haft en aning – och har inte ”orkat” ta reda på mer. Jamen, skjut mig då. Du som tänker ”Men va???” – har du koll på varenda konflikt i världen, eller ens alla som resulterat i folkmord?

När jag väl började få tid och tillräckligt med koncentration för att kunna läsa denna typ av böcker, så kom Rysslands fullskaliga invasion i Ukraina och stal hela mitt intresse för att lära mig mer om det kriget, ländernas historia osv. Det fick liksom räcka – men jag har också sneglat mot böckerna om Israel/Palestina och tänkt att det där måste jag bara ta tag i. Få en uppfattning. Kanske välja sida. Men inte nödvändigtvis. Få en uppfattning, åtminstone.

Varför begår man självmordsattacker mot bussar? Varför bryter man mot internationell rätt och terroriserar ett helt folk? Varför bryts alla fredsavtal? Varför väljer man att begå folkmord (om man nu inte, som Putin, är ondskan själv – eller det kanske man är)…?

Så vilken av alla böcker i ämnet skulle man välja? För mig var det viktigaste att, om jag nu skulle försöka förstå konflikten, läsa en bok där författaren inte väljer sida åt läsaren. Det vore för mig totalt bortkastad tid. Men jag hittade en, och det var den här, Ett land två folk.

Nackdelen är att Ett land, två folk kom ut 2009, och det har ju hänt en del sedan dess – men det hände också mycket innan dess, och jag vill ju först och främst lära mig om ursprunget till konflikten, så den här blev utmärkt.

Jag märkte snart att jag hamnat helt rätt med den här boken, men eftersom den utkom 2009 så började jag kolla om Sören Wibeck möjligen skrivit fler böcker i ämnet…? Men tyvärr gick Wibeck bort i december 2012, bara 61 år gammal.

Recension i DN

Flygarens bokblogg

Uppsala nya tidning

Tack vare Wibecks mycket läsvärda bok har jag i alla fall fått en uppfattning – och har en bok på vänt som enligt bibliotekarien också är/strävar efter att vara opartisk; Den perfekta konflikten (från 2021).

Jag skrev ju nyligen ett inlägg om min ”nyvunna” kärlek för talgoxarna – och de hänger utanför mina fönster och på min dörrkrans mer än någonsin.

Men så kom jag på att jag faktiskt tapetserade mitt läsrum (där jag aldrig är, eftersom jag vill sitta i vardagsrummet istället…) med en lite speciell tapet…

Nu regnar det, och säsongen har börjat för pussel och braskamin.

Nu är jag i ärlighetens namn ingen stor konsument – än mindre producent, haha – av filosofiska tankegångar. Snarare en wanna-be (konsument, alltså). En gång i tiden köpte jag boken Philosophy for dummies – och inte ens den tog jag mig igenom. Till mitt försvar hade jag köpt den franska versionen, ”La philosophie pour les nuls”.

Vlad Vexler är dock inte bara filosof utan även politisk analytiker. Jag hittade honom på Youtube i början av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022, troligtvis via Cornucopia.

Vlad har, sin skraltiga hälsa till trots, två youtube-kanaler – en ”chat-kanal” där han filosoferar och analyserar till vardags, men icke desto mindre otroligt intressant att följa. Här är ett av hans senaste inlägg i den kanalen:

America is Sleepwalking into Authoritarianism (Michael Ignatieff reading) (17 oktober 2025)

Och apropå det lite provocerande ordvalet ”sleepwalking” hade han för ett par månader sedan en ”rant” på temat The West is Sleepwalking into Putinism.

Sedan har han också sin ”ordinarie” kanal där han lägger ut mer genomarbetade, förklarande och illustrerande filmer – också klart sevärda.

Den senaste filmen där är:

Trump isn’t a Russian agent. It’s Worse (för en månad sedan). Men titta för all del gärna igenom hans äldre filmer. Jag har själv inte sett alla, och tänkte att det blir kvällens nöje idag.

Mycket nöje – eller vad man ska säga…

Nu har jag sett och älskat båda dessa herrar och allt de gjort (som visats på tv) så länge, så jag tyckte det var dags att gå och se dem live. Ge tillbaka lite uppskattning för alla goa skratt man fått genom åren – så tårarna runnit… Så självklart ville jag se deras stora finalshow på Scandinavium…!

Succé, såklart – Batra/Glans gör ingen besviken. Det blev en riktigt bra show, precis som förväntat.

Och dessförinnan passade jag – som vanligt när jag väl kommer in till stan – på att turista lite i ”min” stad (inte längre).

Gunnar Hökmark beskriver den så bra i Expressen:

”Vi som älskade dig mest USA, är de mest besvikna. Några av de andra säger bara; det var ju det vi sa hela tiden!

Du ska veta en sak, du kan bara vara riktigt stor om vi går tillsammans. Till dess får vi planera för att du är en förlorad vän.”

Läs hela texten här (från 16 mars 2025).

Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare ledamot (M) i Europaparlamentet.

Det var ett tag sedan jag pratade om Timothy Snyder, men här är en riktigt bra intervju med honom från Toronto där han bor numera.

Recognizing the signs of fascism today.

Nu är jag inte först med detta – heller – men: Har ni också upptäckt hur skönt det är med fot/benkudde? Och inte någon hård eller skummig dito, utan helst en extra lös och mjuk huvudkudde – ta DEN och lägg de söta, trötta fötterna på den… ljuvligt. Eller ha den under knävecken om du sover på rygg – och mellan knäna om du sover på sidan  – hur skönt!?

Det andra tipset är gammalt som gatan: Det där med att ett gott samvete är bästa huvudkudden – det stämmer. Var snäll (mot de snälla).

Varsågod!

(Se där, ännu en boktitel som kunde handla om mig… fniss.)

Min favoritfågel här hemma är sädesärlorna, de är så himla sociala och verkar komma och visa sig och hänga i trädgården när man kommer ut. Visst hänger de där även när man kommer hem, men de flyger ju inte heller all världens väg när man kommer in genom grinden. Sötisar.

Inte är de särskilt rädda för hundarna, heller…

Hela sommaren samsas vi om gräsmattan, som jag håller extra kort för att passa deras små ben. Under några veckor, när de har sina nyutflugna ungar, är jag nervös över bilarna som kör förbi – sädesärlorna verkar nämligen tycka det är en bra idé att parkera sina ungar på grusvägen medan de hämtar mat. Dålig idé, visar det sig tyvärr ibland.

Men nu har sädesärlorna flyttat söderut för i år, och då brukar det bli så tomt… Men nu har jag fått upp ögonen för talgoxarna – och även ett par rödhakar som har hållit till här ett par år. Men talgoxarna har man ju mest tagit för givet; de är så många och finns överallt.

Men de är ju också sociala. Hör jag ett krafsande ljud på fönsterbläcket är det ofta en talgoxe som sitter där. När jag häromdagen hörde ljudet och tittade efter stod en planta i vägen mellan talgoxen och mig… och då flög den först högre upp och satte sig på spröjsen, men även där skymdes vi av plantan, och då flög den istället ut och satte sig i busken ett par meter från fönstret – och DÄR kunde vi ha ögonkontakt. Hur gulligt!?

Eller när jag satt och läste häromdagen   och i ögonvrån såg en – två – TRE talgoxar hålla på utanför min ytterdörr och sätta sig på min dörrkrans, de passade riktigt bra som dekoration…

Då gjorde jag slag i saken och lånade hem boken som jag såg på Bokmässan förra året, men som inte prioriterats – förrän nu.

En riktigt fin och lagom bok om både myter och vetenskap kring dessa charmiga – och smarta – fåglar. En riktig ögonöppnare.

Och jag skojar inte, men när vi går vår vanliga skogsjö-runda upptäcker jag ofta (numera) att någon fågel – ofta talgoxar – följer efter oss en bit, på lagom avstånd uppe i träden, såklart.

Däremot provade jag att gå ut med lite ost i handen för att försöka få talgoxarna i trädgården att komma fram och äta ur handen (står om det i boken att de gärna gör) – men det sket sig. Jag tröttnade iofs ganska snabbt och lade osten på ett fat istället – och där ligger den än. Så mycket för att vara Snövit som kommunicerar med fåglarna…

Trots vackert väder fick det bli ett besök på Bokmässan idag.

Det var så lång kö utanför att jag kanske hade åkt hem igen om jag inte hade köpt biljett redan… Men man avancerade så snabbt i kön att jag ändå bara missade ett par minuter av dagens första – och viktigaste – punkt på schemat.

Hurra, förresten, för Bokmässans hemsida där man kunde plocka ihop och spara sitt eget dagsschema med föredrag – önskar mig dock möjlighet att kunna filtrera bland de ”miljontals” programpunkter man måste skrolla igenom för att hitta go’bitarna. Exempelvis att kunna filtrera bort seminarie-punkterna om man ändå inte tänker lägga 2000:- på ett seminariekort… Eller filtrera bort punkter som  riktar sig till barn. Bara för att ta ett par exempel. Annars: toppen! Förra året gjorde jag mitt eget schema med klipp-och-klistra-metoden, så det här var ett klart lyft.

Historieprofessor Harrison beskrev fascismens huvuddrag; Manlig, personkult, eftersträvar de svagas (kvinnors, minoriteters etc.) underkastelse, handlingskraftig, populistisk, inte nödvändigtvis rasistisk utan man anpassar sig efter publiken, anti-demokratisk, söker konflikt med yttre fiender…

Enligt Harrison är Putin inte så fascistisk som man skulle tro. Totalitär? Ja. Diktator? Ja. Men inte fascist. (Är jag förvånad? Ja.)

Trump, däremot: definitivt fascist.

Jag stötte även på Dick Harrison senare på mässan, och bytte några ord. Och vi var heeelt överens. Sedan kom ett par tonårskillar och ville ta en selfie med Harrison. Gott så!

Några fler böcker som jag blev sugen på:

Sedan susade jag hem till det här: