När dagens snösmocka var ett faktum kände jag mig först nöjd med att jag i alla fall inte var den som beklagade mig förra vintern när vi hade så lite/knappt någon snö. Nej, jag såg minsann det positiva i mildvädret och de låga elpriserna. Men så mindes jag: att jag i december faktiskt – attans! – beklagade mig över bristen på snö (=>och julkänsla), så ja, jag är medskyldig. Går man och önskar sig snö, så varsågod: här får du en snösmocka…
Vitt och fint och så vidare, men framför allt så får man skotta!
Det låg 20-30 cm snö och jag valde att skotta även där det inte var alldeles, alldeles nödvändigt. För ja, jag älskar faktiskt att skotta! När jag bodde i Lux kastade jag mig ut på morgonen de få gånger det hade snöat – för att få skotta rent och fint framför lägenhetshuset innan någon granne kom och gjorde det, eller ännu värre: kastade ut salt istället.
Skickar även många tacksamhetstankar till gymmet (och till mig själv, som tränat duktigt) för att min rygg (och hela kroppen) är så stark att så mycket skottning inte bekommer den det allra minsta. Bästa kvittot!
Efter att jag skrivit detta inlägg, men innan jag postat det, tittar jag ut genom fönstret och ser detta:
Det lär bli mer skottning inom den närmaste framtiden.
Så man blir ju ännu mer nyfiken på vad Mark Kelly sagt, och han har ju självklart sagt en massa bra saker, utöver att tala om för USA:s militärer att de inte är skyldiga att följa order som bryter mot lagen…
Hon tar avstamp i George Orwells 1984 (som jag inte har läst, men börjar känna att jag borde), och landar i att
”Far from making us more powerful, the pursuit of American dominance will make us weaker, eventually leaving us with no sphere, and no influence, at all.”
Eller som en venezuelansk kvinna säger i det extra-insatta avsnittet av USA-podden: Donald Trump no es un Messias – es un hombre malo, capturando a otro hombre malo.
”Having been based in Moscow until 2011, when he was expelled by the Kremlin for his critical coverage, and boasting a deep bench of sources in Russia and Ukraine, Harding is uniquely qualified to tell this story. He was in Kyiv when the invasion began and has spent much of the last year in the country.”
”Places that dominated headlines for days and then disappeared are brought back and developed in detail: Chornobyl, where Russian tanks rumbled in on the first day, even into the forbidden nuclear area; Snake Island, where a Ukrainian border guard declared ‘Russian warship, go fuck yourself’, inspiring memes on stamps, T-shirts and more; Mariupol, a place not many of us knew, virtually wiped off the map; and Bucha, a pretty suburb with green picket fences now a byword for war crimes.”
Boken är skriven 2022, med en ny utgåva från 2024, där ett kapitel lagts till. Från sista kapitlet, om Joe Bidens besök i Kiev i februari 2023:
”Biden och Zelenskyj besökte Sankt Mikaelskatedralen, klostret med guldkupoler i den gamla stadskärnan. När de kom ut och gick förbi en väggmålning av helgonet och hans änglar ljöd en luftvärnssiren. Jag hörde den där jag stod på min balkong. För invånarna i Kiev var det här precis som det brukade, men sirenen underströk den symboliska betydelsen av Bidens resa som försiggick strax före årsdagen av invasionen. Den avslöjade också något om den 80-årige presidentens beslutsamhet och mod.
Besöket var utan tvekan det mest betydelsefulla som någon amerikansk president gjort i ett europeiskt land sedan slutet av det kalla kriget.”
[…]
”Trump var konsekvent inom ett enda utrikespolitiskt område: i sitt hjärtliga och varma stöd för Ryssland. Som president träffade han och talade privat med Putin. Det blev möten, i Helsingfors och på annat håll, och ömsesidigt beröm. Trump hyllade Rysslands president och karakteriserade honom som ‘smart’ och som ‘en tuffing’. Efter sitt nederlag 2020 talade han om Putins fullskaliga invasion av Ukraina i gillande ordalag och kallade det för ett ‘genialiskt och intelligent drag’. ‘Jag känner Putin mycket väl och kommer bra överens med honom. Han gillar mig. Jag gillar honom’, förklarade Trump.”
Sweet. Och honom valde de till president igen.
Och i slutet av sista kapitlet, en intervju med Zelenskyj själv.
”Storbritannien har i motsats till större delen av EU rört sig mot vänster. Jag frågar Zelenskyj om han saknar Boris Johnson, en person som avskys i England men som fortfarande är en populär figur i Ukraina. Zelenskyj ler. Hans gester och armrörelser är uttrycksfulla: ‘Boris ger mig ingen chans att börja sakna honom. Han kommer hit hela tiden, säger Zelenskyj med komisk tajming, och tillägger med emfas: ‘Storbritanniens före detta premiärminister har verkligen hjälpt Ukraina. Jag vet att han har talat med Trump och försökt få honom att förstå att ett uteblivet stöd till Ukraina gör att USA:s internationella roll krymper.[…]’.”
De har slutat knacka och sitta på mina fönster nu, de små as… söta fåglarna – men så är jag också en duktig slav som fyller på fågelmatarna innan de står tomma. Det måste ju vara möjligt för mina småfåglar att vara många vid bordet samtidigt, särskilt nu när det är så kallt.
Ännu ett år, ännu en rad goda böcker lästa, och jag kan rekommendera så gott som alla, och i synnerhet de som markerats med * – ochi synnerhet! de som markerats med **…
-Rikslarm i Georgien – och andra berättelser om världen, Fredrik Segerfeldt (jan) -Om tyranni – tjugo lärdomar från tjugonde århundradet; Timothy Snyder (jan) * -Fascism – en varning; Madeleine Albright (jan) * -Den vita stormen – Rasismens historia och USA:s fall; Martin Gelin (feb) * -Autokrati AB. Diktatorerna som vill styra världen; Anne Applebaum (feb) ** -Sammetsdiktaturen; Anna-Lena Laurén (feb) * -De levandes stad; Nicola Lagiola (mars) -An underground guide to sewers; (mars) -Mitt ibland oss; Evin Cetin, Jens Liljestrand (april) -Kameleont – en dokumentär berättelse; Lena Einhorn (april) -Frankrike – En hat-kärlekshistoria; Fredrik Segerfeldt (april) -Där solen aldrig går ner; Henrik Brandão Jönsson (maj) ** -Imperiehunger; Johanna Melén (juni) * -Öar i Europa; Anders Källgård (juli) * -Friare kan ingen vara; Göran Rosenberg (juli) -Spelaren – Volodomyr Zelenskyj och kriget i Ukraina; Simon Shuster (aug) -The folly of realism; Alexander S Vindman (aug) * -Ingenting är sant och allting är möjligt; Peter Pomerantsev (sept) ** -Moskvas spioner; Wilhelm Agrell (sept) * -Vänstern i USA; Karin Henriksson (sept) -Smartast bland mesar; Anders Brodin (okt) -Ett land – två folk; Sören Wibeck (okt) ** -Trumps Amerika; Hans Bergström (okt) * -Fascismen; Dick Harrisson (nov) -Attentaten mot Hitler; Ulf Zander (nov) -Hur du blir din egen bästa vän; Stefan Ekberg (nov) -Den perfekta konflikten; Johan Berggren (nov) -Med öppen hand; Björn Natthiko Lindeblad (nov) -Historiens återkomst; Martin Kragh (dec) -Färganalys; Stina Lönnkvist (dec)
att passet bara råkade stå kvar på veckoschemat och att det definitivt skulle ställas in när de upptäckte det, eller
att det skulle bli typ tränaren och jag som var där – det har hänt mig en enda gång förut, och det var mitt i sommaren.
Men vi var ett tiotal deltagare som tränaren körde hårt med på juldagskvällen, riktigt välkommet och välbehövligt – inte minst som man kan känna sig lite ofräsch efter all julmat och allt julgodis…
För ett par veckor sedan hade jag riktigt jäkla ont i höften, och jag fruktade på riktigt att det var slut med träning för mig. För ska det va’ så ska det va’; allt eller inget. Men som jag hoppades var det inte dags för höftprotes än i alla fall… Kroppen skickade bara en liten varningssignal: Var rädd om mig, annars…!! Och nu känner jag mig stark igen, och njöt av ett hårt pass på juldagen med en proffsig tränare och bra musik.
my flatcoats 