För att inte tala om antalet visningar på Youtube

så länge han får vara kvar… Leta, titta och tryck gilla!

The Late Show with Stephen Colbert

Se Jimmy Kimmel Live på Youtube.

Och glöm för allt i världen inte vad han sa den 6 november 2024:

”It was a terrible night for women, for children, for the hundreds of thousands of hardworking immigrants who make this country going, for health care, for our climate, for science, for journalism, for justice, for free speech.”

-och det gör jag. Svampsäsongen kom igång lite halvhjärtat i somras, men kom sedan av sig totalt pga torka. Jag hade faktiskt gett upp hoppet om att få plocka mer svamp i år; gick här och tänkte att jaja, det är väl inte så noga, egentligen, hur kul är det att smyga runt i skogen, krypa under granar, få barr överallt osv. för att inte tala om att stå vid spisen och ta hand om all plockad svamp sedan.

En fördel med att bo i en populär svampskog är att man ser när folk börjar vallfärda hit med sina svampkorgar i högsta hugg… då vet man att det är dags att börja kolla av sina ställen.

Och attans, vad lätt man går igång på den där ”jakten” på svamp – dopaminkickarna det ger är inte att leka med…

Och jag har hittat så mycket karljohansvamp – som jag förväller – och kantareller – som blir till kantarellsoppa – så nu fick jag starta den lilla extra-frysen i garaget igen. Same procedure every year.

Men det bästa av allt är att Delfi följer med oss på svampletarrundorna i år.

– Det nya Rysslands surrealistiska själ.

Jag fastnade för bokens titel, då något av det mest frustrerande jag vet är när folk vet – eller borde veta – att de lyssnar på lögner och verkar välja att tro på dem för att de vill att det ska vara sant. Men det kanske inte är så enkelt…?

Boken råkade vara från 2015, men titeln känns mer aktuell än någonsin. Och inte bara vad gäller Ryssland – vi har ju några wannabes också. Hade boken varit betydligt färskare hade den ju dessutom  kunnat syfta på hela AI-grejen: ”Ingenting är sant och allting är möjligt”…

Peter Pomerantsev är brittisk journalist,  född i Kyiv, och arbetade på en rysk tv-kanal i Moskva under 00-talet.

Pomerantsev berättar om de ryska lögnerna, deras skapare och deras offer.

Han berättar om TV-kanalen Ostankino som ljuger skamlöst, hyr in statister som ”ögonvittnen” som berättar vad ”fascisterna” i Ukraina gör med ryska barn osv. Även Pomerantsev tycker till slut att det är svårt att ständigt påminna sig att de ljuger; de ljuger så skamlöst att man börjar nästan tro dem.

DN:s recension (från 2016) ”Peter Pomperantsev ger många absurda inblickar i den ryska verkligheten. De bästa avsnitten gäller just medier och makt, men slutsatsen är inte nödvändigtvis den gamla vanliga, att propagandan alltid syftar till att övertyga och trumma in budskap, snarare är taktiken att förvirra och beslöja, att skapa intrycket att sanningen är mångtydig och förhandlingsbar.”

Recension på literature connoisseur (från 2017) ”Allt och alla framstår som spelpjäser i handen på makten, där en pjäs kan flyttas fram när det passar och offras när det passar, ackompanjerat till en foglig media som vinklar nyheter och fakta efter behag.”

Min enkla åsikt är att det är en läsvärd bok, definitivt! Minuspoäng för 10 år gammal bok, men ändå. Och nu vill jag även läsa Pomerantsevs andra bok, från 2020: Det här är inte propaganda.

PS. Ett par ord om översättningen av Helena Hansson och Djordje Zarkovic, som är så bra att det känns som att jag läser ett svenskt original. Texten bara flyter, och inte en enda gång stannar jag upp och undrar vad det stod i originalet, egentligen.

Brian Tyler Cohen

Före showen fördrev jag några minuter vid Götaplatsen:

Sedan blev det ögon- och örongodis på Lorensbergsteatern:

Det blev en känslosam föreställning. Mycket tårar för min del. Linus tog upp sin pappa Hans som gick bort förra året, något jag gripits av flera gånger redan – dels när hans sjukdom skildrades i Wahlgrens värld, dels när han gick bort – sedan en gång till när han gick bort i Wahlgrens värld. Han verkade vara en så fin, rolig och snäll människa, den gode Hans. Och nu fällde jag tårar över honom ännu en gång, medan Linus sjöng Tomorrow från musikalen Annie, som Linus växte upp med, från kulisserna, medan Pernilla och Hans stod på scen.

Viktor tog upp sin barndomskamrat Kristian Gidlund, som gick bort i cancer för tolv år sedan. Även hans bortgång berörde mig mer än de flesta kändisars, och även om det var ett tag sedan det rörde mig till tårar, så blev det kört igen, medan Viktor sjöng Guldet blev till sand.

Linus och Viktor krånglar inte till det, utan förmedlar mycket känsla. Som extranummer sjöng de dessutom en av de vackraste låtarna från min älsklingsmusikal Les Misérables, fast på svenska: Led hans väg (Bring him home).

Showen var självklart inte bara sorglig, utan innehöll också skratt och bra musik. Men ändå: oväntat mycket tårar.

så är det det andra. Lite så har det varit med Delfi under sommaren. Först hade vi den långa hormonperioden med tidvis mat- och promenadvägran. Under somrarna tampas hon med allergibesvär – klåda – från gräs och gråbo. Sedan började hon lukta URK, och jag tog henne till veterinären för misstänkt analsäcksinflammation, vilket det var. (Första gången jag har en hund som drabbas av det.)

När väl det gått över upptäckte jag att hon hade en böld och rodnad mellan tårna – försökte först behandla det själv, men när jag inte tyckte det läkte snabbt nog fick det bli veterinär igen, som även denna gång bekräftade min misstanke; det var en furunkel, en djup hudinfektion som är känd för att vara svårläkt.

Vid båda besöken har dock också Delfis artros kommit på tal. Hon är ju väldigt stolpig och stel, främst på morgnarna. Och ofta väljer hon bort promenad på förmiddagen – hon är alltjämt BÄST på att visa om hon vill följa med eller ej, det är SÅ tacksamt!

Med tanke på de besvär som hon ändå hämtar sig från, och att hon fortfarande är i fin fysisk form med sina nätta 22 kilo, så har jag nu bestämt att ge min fina flattetant en Cartrophen-behandling. Igen.

Men senast det begav sig hade hon fortfarande problem med en handled – och det kunde ju inte Cartrophenet råda bot på. Men vi provar igen.