Det såg ut att bli den sista fina septemberdagen på ett tag, med sol och drygt 20 grader, så den goda boken fick ligga på vänt medan jag åkte på dagsutflykt i Bohuslän – med hundarna, givetvis.

Strömstad

Vid E6:an i höjd med Tanumshede har det byggts en riktigt fin rastplats med utsikt över Tanumsslätten och mini-utställning. Mycket turistvänligt och det var också en hel del turister denna dag – ffa. danskar, tyskar och nederländare.

Världsarvet i Tanum

Hällristningar i Tanumshede

Fjällbacka

Ramsvikslandet

Souvenir

Det är verkligen inte min grej att fylla mitt hem med prylar, men… jag har sedan ett par år ”villhövt” ett keramikhus som lyses upp av ett värmeljus – jag har bara inte hittat ”det perfekta”. På Vitlycke museum (med de flesta och största hällristningarna) hittade jag det: ett litet rött hus som fick följa med hem som souvenir från denna dag. Kunde inte låta bli att tända det när jag kom hem, men sedan får det vänta till december. Kanske.

Det vackra septembervädret höll i sig, så jag flyttade fram datumet för årets sista dopp med två dagar. Definitivt rekord för mig.

Med vackert väder, och till och med ett  bad i sjön från min sida så sent som den 7 september – kanske årets sista… kanske inte!

Det är den lite motsägelsefulla titeln på Alexander Vindmans bok från juni 2025 (!). 

Alexander Vindman är född i Ukraina och uppvuxen i USA, överstelöjtnant i den amerikanska armén och har varit diplomat vid den amerikanska ambassaden i Moskva och i Kyiv, han har arbetat med Rysslandsfrågor på Pentagon och var chef för Europafrågor i Vita husets nationella säkerhetsråd. Mest känd är han för att vara visselblåsaren som rapporterade om det ökända telefonsamtalet som Trump hade med Zelenskyj innan valet 2020.

Det var intressant att läsa om USA:s och Västvärldens hantering av Ryssland(/Sovjetunionen) under kalla kriget och första tiden därefter, men riktigt intressant blev det från 2004 och framåt, då den orangea revolutionen satte Ukraina på kartan i mitt och nog många andras medvetande. Alla minns väl presidentkandidat Jusjtjenkos vanställda ansikte efter att han blivit förgiftad av dioxin, troligen av sin valmotståndare, Putin-favoriten Janukovytj, och att Jusjtjenko sedan vann presidentvalet stort i den tredje valomgången.

Putin hade öppet stöttat Janukovytj innan valet, och till och med berättat för Condoleezza Rice att han inte tänkte acceptera en ukrainsk president som distanserade Ukraina från Kreml. Sedan anklagade han USA för att ha påverkat valet – en typ av ”spegling” som blivit typisk för Putin (och flera andra auktoritära ledare… … …).

Vindman talar om att USA i sin utrikespolitik gentemot Ryssland (och Ukraina) har kunnat välja mellan i stort sett två olika geopolitiska strategier. En som utgår från ny-idealism (neo-idealism), där man ställer vissa, till och med hårda, krav på de stater man samarbetar med, exempelvis att man delar vissa värderingar vad gäller demokrati, mänskliga rättigheter, internationell rätt osv. Denna strategi gällde under det kalla kriget.

Efter järnridåns och Sovjetunionens fall gick USA (och Västvärlden) över till den ”realism” som nämns i bokens titel och som man fortsatt att följa under samtliga amerikanska presidenter, utom Trump. Med realismen som utgångspunkt är politiken kortsiktig, transaktionell, feg och naiv. Efter den 11 september 2001 fokuserade man på kriget mot terrorism, där Ryssland var en partner. Därför blundade man för Rysslands krig i Tjetjenien och Georgien samt annekteringen av Krym och kriget i östra Ukraina. Man fick bara inte provocera Ryssland…!

Den enda som under den här perioden istället hade en hållning som utgick från ny-idealism var Republikanernas presidentkandidat (mot Obama 2008) John McCain. ”Russian actions, in clear violation of international law, have no place in 21st century Europe. […] We must remind Russia’s leaders that the benefits they enjoy from being part of the civilized world require their respect for the values, stability and peace of that world.” (McCain, vars begravning Trump vägrade gå på.)

Trumps strategi gentemot Ryssland och Putin var och är å sin sida fullständigt katastrofal (”the most vulgar kind of grotesque transactionalism”), iom att han vill berika sig själv på bekostnad av Ukrainas och hela Europas säkerhet.

Och ja, där är vi ju nu.

För Vindman är det självklart att USA bör stötta Ukraina som delar USA:s och västvärldens värderingar (utifrån ny-idealism). Att bygga strategiska relationer, även med Ukraina, är bästa grunden i konkurrensen mellan stormakter.

Boken är bra, den rekommenderas, dvs. tiden är väl spenderad. Personligen fick jag kämpa lite med första hälften av boken. Min (passiva) engelska är väl okej, men inte så bra som jag skulle önska, och de nya orden – och begreppen, även på svenska – var några. Men… nyfikenheten vinner, som vanligt.

I vanlig ordning länkar jag till andra som är bättre på att skriva recensioner än vad jag är.

The Guardian.

Journal of Baltic Security.

Jag är i alla fall tillbaka på gymmet efter att ha ”hemma-gymmat” med målning, sågning, vedklyvning m.m. och samtidigt gett min spruckna stortå några veckors ”vila”, vilket gjort susen. Den överansträngda handen börjar det också bli ordning på – mindre värk och mindre låst finger. Ett trött knä var det sista som behövde relativ vila i form av endast hundpromenader.

Så nuuu kör vi!

Planen för den kommande säsongen är att lägga in åtminstone ett pass på just gymmet i veckan. Det är absolut roligare att köra grupp-pass, men det är bra att hålla uppe rutinen på att kunna genomföra träningsprogrammet som jag lagt upp i mobilen. Bra att ha i reserv när pass ställs in, när tiderna inte passar osv.

Tidigare har jag förresten hållit mig långt borta från den här delen av gymmet, den med alla vikter. Men nu har jag ju varit på en hel del styrke-pass och lärt mig tekniker för att träna med skivstång och lösa vikter, så nu ingår de även i mitt träningsprogram.

Det kändes nästan som om jag hade varit där, så många bilder och inlägg jag sett efter att andra varit där. Själv har jag inte kommit mig iväg till Kinnekulle  – förrän idag.

Det var en fin sensommardag – eller den blev i alla fall fin lagom till att vi (hundarna och jag) avverkat den tråkiga transportsträckan på E20 upp till Götene.

Götene. HUR tråkigt låter inte Götene? Men icke – det ligger ju precis intill vackra Kinnekulle!

Strax efter Götene stannade jag vid en liten charmig kyrka – Skälvums kyrka. Den var från 1100-talet! och fin på det sätt jag gillar. En kyrka som fick mig att sätta mig ner i en bänk och känna tacksamhet. Vad man har det bra ändå. Tänk att få vara här.

En liten lunchmacka plus paj blev det på Cafét på Klostret (Blomberg).

Sedan blev det inte många fler bilder tagna, då mobilbatteriet tog slut, men utan att ha planerat något för dagen tyckte jag att jag fick se mycket; utsiktsplatser, vackra torp och gårdar, skogar, fruktodlingar m.m.

Delfi drogs med ett jobbigt sår på en tass, så vi tog inte många steg under dagen – det fick bli en ren bilutflykt.

Sommarens kanske bästa köp (bortsett från husfärgen, då) var den lilla vedklyven + släggan. Shit, så många träklabbar jag klyvt i sommar, och inte är det tråkigt, heller.

Nu har jag bara en liten hög kvar att roa mig med om jag har lust, men annars är årets ved-jobb klart och ”veboa” full med ved. Jag behöver inte precis snåla med veden i vinter.

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Där är vissa saker jag aldrig tänker acceptera, men visst gör man klokt i att välja noga var man lägger sin tid och sitt engagemang. Jag ska absolut försöka lägga mindre tid på att förfasas över vad som händer i det förlorade landet USA och framför allt på att göra inlägg om det. Ni som ännu inte fattat vartåt det barkar och inte hittat de kanaler som jag länkat till här: jag accepterar att jag inte kan påverka er.

Mitt fulla stöd går fortsatt till Ukraina som kämpar för oss alla som vill ha demokrati och frihet. Till våra europeiska ledare; de som inte är Putins tillgångar och som vet att det finns en god och en ond sida – en vän och en fiende – i Rysslands invasionskrig mot Ukraina och vet vem som är vad. Till de poddare, bloggare och journalister som rapporterar, ibland med livet som insats. Till hjälporganisationer och aktörer som kan påverka i allra högsta grad.

Färgåtgång:

Jag är duktigt trött på målandet nu, kan jag erkänna, men efter första strykningen på baksidans undersida är jag också duktigt nöjd med resultatet – även om jag tyvärr måste köpa mer färg. För den andra strykningen.