Spruta – skrubba – spola – upprepa. Vilken skillnad det blir – dessvärre syns också (på nära håll) att utsprångets undersida nog behöver målas också. Vilken tur att färgen står redo i garaget.

Den avslutades med en promenad med bad för oss alla tre.

Ja, jag är kanske nästan klar med husmålningen för i år – för det finns en sista, oåtgärdad vägg som jag försöker ignorera. Men jag försökte ju även ignorera alla de övriga väggarna och det gick ju sådär 😆. Så vi får se. Jag har bestämt mig för att i alla fall tvätta den där sista väggen, sedan får nog vädret och min lite överansträngda hand bestämma.

Men jag känner mig riktigt nöjd med all målning som faktiskt blivit av i sommar. Och fint blev det.

Några tusenlappar fattigare blev jag ju, men så tillfredsställande att ha kunnat måla själv, utan hjälp utifrån (om man bortser från ovärderliga råd och tips från grannar, nätet och butikspersonal). Undrar vad det hade kostat att leja någon – det tre-fyrdubbla?

Så nu går jag här och myser och tittar på mitt nymålade hus – och på listan över alla moment som bockats av. Och så ger jag mig en klapp på axeln.

”Vad är det för jävla titel?” tänkte jag när jag såg boken med Zelenskyjs ansikte på framsidan, och vips, så hamnade den ganska långt ner på min prio-lista över böcker att läsa.

Jag tänkte självklart på Vita huset-debaclet där Trump säger/skriker till Zelenskyj ”You don’t have the cards!” och Zelenskyj svarar ”I’m not playing cards.” (Nej, han försöker rädda sitt lands befolkning och hela den fria världen från en terrorist och krigsförbrytare.)

Men boken är från 2024 och originaltiteln  är The Showman, vilket syftar på Zelenskyjs tidigare, mycket framgångsrika karriär i underhållningsbranschen… och hans förmåga att nå ut till folket som gagnade honom i både rollen och ämbetet som president.

Och boken är läsvärd. Hade den varit en bok med sida upp och sida ner av hyllningar hade jag nog inte ens läst ut den, den skulle sakna både trovärdighet och relevans. Jag blev i och för sig väldigt förvånad när jag första gången hörde att Zelenskyj troligtvis inte blir omvald i nästa val – för mig och många andra är han en hjälte av ofantliga mått – men det har såklart sin förklaring, och den sökte jag och fick i den här boken.

Boken beskriver Ukrainas inrikespolitik och Zelenskyjs väg in i den.

Men det var också intressant att följa journalisten och författaren Simon Shuster när han följde med och intervjuade Zelenskyj – och hans närmaste medarbetare, samt hustru  – i olika skeenden av det första året efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Livet i bunkern alldeles i början när ryssarna försökte inta Kiev, besök i det befriade Butja, Cherson, vid fronten, till FN och mycket, mycket mer.

Recension på Signum

Florence Vilén skriver: ”Genom sin natur är detta inte en avslutad skildring av ett pågående våld som hotar oss alla. Däremot ger boken en livfull bakgrund och en personlig bild av Ukrainas ledare. Det är de stora frihetsälskande idealen han står för, och dem tar han uppenbarligen på allvar.

För att de ska kunna förverkligas måste dock Ukrainas västliga partner enas och stärkas i sitt ekonomiska och militära stöd. Utan en verklig seger i kriget blir det aldrig en varaktig och rättvis fred.”

Efter olika fall av buffel och båg samt rena snuskigheter som det skrivits om och som verkar förekomma lite här och där i restaurangbranschen – den del av dito som inte utgör fine dining, i alla fall – har jag nästan helt slutat köpa hämtmat, pizza och annan snabbmat.

Däremot har jag ”upptäckt” det här med att göra egen pizza. Ja, HUR sist på bollen är inte jag? Men nu tar jag igen de förlorade åren med råge. Minst en helg i månaden har det vankats hemmagjord pizza de senaste månaderna.

Jag kör med pizzamjöl (som gör degen segare) och använder mjölpåsens recept när jag gör pizzadegen – 24-timmarsvarianten – och torrjäst som man alltid kan ha hemma. Numera har jag också alltid mozzarella hemma – åtminstone i frysen.

I frysen finns också alltid min hemmagjorda tomatsås – den som jag brukar passa på att laga när elpriset är lågt, eftersom den får stå på spisen i 3-4 timmar. ”Receptet” varierar, men den blir alltid kanongod. Jaja, skryt-skryt, men för någon som verkligen inte är särskilt bra på att laga mat får man glädjas över att i alla fall kunna få till en god tomatsås…

Rostbiff eller skinka brukar få vara med på pizzan, plus någon grönsak. Någon gång blev det Hawaii-pizza. Och så en masssssa oregano, givetvis.