Jag orkar fan inte med alla nyttiga idioter där ute. Vi kan ju bara börja med den största, nyttigaste idioten av dem alla, han som -ursäkta språket- låter sig r*vkn*llas av Putin om och om och om igen och han fattar verkligen ingenting. Hur kan någon i den positionen vara så aningslös? Tack och lov verkar de flesta europeiska ledarna ha genomskådat Putin vid det här laget och står enade mot ondskan.

Vi har också vissa journalister och kanaler i svensk media. Jag har verkligen ingenting mot public service – tvärtom! Om vi ser motsatsen i det amerikanska medieklimatet så väljer jag public service ”alla dagar i veckan”. Men… särskilt i början av den ryska fullskaliga invasionen mot Ukraina – och med vissa återfall än idag – har det varit svårt att släppa på det där med ”opartiskhet”. Va? Hur kan man vara opartisk när ett land har invaderat ett annat och dess soldater har konstaterats våldta, tortera och skjuta ihjäl civila, upprättat filtreringsläger, kidnappat ukrainska barn, terrorbombat köpcenter, sjukhus, skolor, tågstationer, pizzerior…

Som när Ukraina-volontären och författaren Lena Wilderäng var gäst i Radio P4 Sjuhärad och kallade Putin för en galen diktator – och journalisten svarade att ”nu är ju inte Putin här och kan försvara sig…”. Herregud. Men det har blivit mycket bättre.

Men det finns fler nyttiga idioter därute. Jag har viss förståelse för ryssar som inte vet eller låtsas inte veta bättre, för vad tjänar det till för dem – är det värt tio års fängelse att säga vad man egentligen vet och tycker? Jag förstår deras politiska apati. Vlad Vexler har förklarat den så väl.

Men här i väst? Vi har verkligen ingen ursäkt att inte veta bättre. Så hör på nu, du som nyligen kände dig tvungen att hävda att ryssar inte är värre än andra som krigar. Lyssna inte på mig, utan lyssna på Magnus  Christiansson, lektor på Försvarshägskolan, i SR-podden Radiokorrespondenterna Ryssland (avsnittet från den 31 juli i år):

”Det vi vet är naturligtvis att rysk militär tradition och ryskt militärt tänkande är väldigt brutalt. Det här går tillbaks långt i tiden.”

Är det något du känner att du vill försvara och ursäkta, så dra åt helvete. Eller ännu bättre: flytta till Ryssland.

Utöver målningen av huset – som stått på paus under de varmaste veckorna och sedan på grund av dåligt väder – har ett annat sommarprojekt varit att bli av med några träd bakom huset. Dels har jag varit orolig att de största av dem skulle blåsa omkull (över huset), dels är det mycket bättre för husets väggar och tak med lite mer utrymme runtom.

Jag fick värdefull hjälp att ta ner träden.

Som ett resultat låg sedan en enorm hög med träd och grenar på min ödetomt, och där hade den ju gärna kunnat ligga… … …

Men jag kan ju också ta och såga upp den och ta hand om det jag kan. Själv har jag tagit beslut att inte skaffa motorsåg och all skyddsutrustning som behövs när man ska hantera en sådan. Däremot kan man ju såga för hand. Jag har förbrukat några stycken handsågar nu, sedan jag skaffade huset, och just i år satsade jag på en lite extra bra. Handsåg, alltså.

Och jag har klättrat, sågat, dragit, burit och kastat – och skapat ett nytt berg med grenar, fast på ett myyycket bättre ställe (pilen)…

När jag tagit det jag kan ska en granne komma med motorsåg och choppa upp lite till. Men just nu måste jag ta det lite easy med sågandet.

Jag är svin-nöjd med hur min kropp pallat allt sågande etc. Förra året sågade jag också en del, men kände av det i ryggen i synnerhet, men även vänster skuldra (”fasthållar-armen”). Men ett års styrketräning och även särskilda core-pass har tydligen gjort sitt, och det är det bästa träningskvitto jag kan få. Jag har inte blivit smalare – nixpix – men jag har bannemig blivit starkare!

Däremot har jag fått en irriterande arbetsskada i form av en tendens till låsning i högerhandens ringfinger, som enligt Dr. Google troligen beror på överansträngning – vilket i och för sig inte vore så konstigt. Så jag håller numera inte på flera timmar i sträck, utan nöjer mig kanske med en timme.

Ur den här vinkeln syns det lite bättre hur mycket som är ”borta”. Från början nådde högen ända fram till häcken till höger och stengrunden syntes inte alls.

Samtidigt så har det nu blivit dags att ta tag i husmålningen igen…

Det skulle kunna vara titeln på boken om mig och mitt liv, men det är ännu en bok om USA – den här kom ut redan 1991 och är skriven av Göran Rosenberg som var USA-korre på tv under andra hälften av 1980-talet. Rosenberg har ju också synts i en hel del andra tv-program, men själv fick jag upp ögonen för honom rejält när jag läste (eg. lyssnade på) hans bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (2012), en helt fantastisk bok.

Sedan 1991 har boken Friare kan ingen vara utkommit i flera nya upplagor med ett nytt, uppdaterat kapitel på slutet – så även i denna utgåva, som kom ut i september 2024.

Jag börjar med lite gnäll: Göran Rosenberg har ett fantastiskt språk, inte tu tal om den saken. Men jag tycker det är lite omständligt. Innehållet är högintressant – om tankarna och männen bakom USA:s konstitution och jämförelser med hur det blev 200-250 år senare. Men trots det blev språket för krumbuktigt för min uppmärksamhetsförmåga – eller förmåga, kanske, kort och gott.

Det vill säga fram till de tre sista kapitlen; Frihetens slaveri, Frihetens tro och det senast tillagda kapitlet 2024. Vid frihetens gräns, som var så bra, så genialiskt bra, att jag måste kopiera några sidor för att kunna läsa igen.

Med denna bok har Rosenberg verkligen grävt lite extra i ”en av Amerikas största paradoxer, hur en nation av slavägare kunde proklamera att alla människor var skapta lika”.

Bokens sista stycke lyder:

”‘Över den begynnande entreprenörskapitalismens tusentals tjattrande gråsparvar svävade republikens allseende örn’, skrev jag 1991. Idag vill jag lägga till att örnen är skadeskjuten och runt de tjattrande sparvarna slår vargen sina lovar.”

Tillägg: Göran Rosenberg var också värd för Sommar i P1 i början av juli 2025 – där talar han också om ovanstående och drar, så här ca ett år efter att han skrev klart boken, en ännu mörkare slutsats.

NU är det kul att göra en Delfi-uppdatering – nu, när hon precis tagit sig igenom ännu en av de där perioderna som jag tycker känns längre och tyngre för varje gång sedan vi var hos veterinär och fick konstaterat -typ- att det var något hormonellt som veterinären jämförde med kvinnors endometrios. Perioden börjar när hon går in i löp och slutar efter skendräktigheten.

Delfi, som knappt ens var skendräktig förut, bortsett från 3-4 dagars pipande och bärande på nallar. Nu kör vi med typ tre månader – mest i form av frukostvägran (om inte matte matar kula för kula…) och promenadvägran, framför allt längre sträckor och på förmiddagar. Annars är hon väl mest som vanligt här hemma. Men ändå.

Varje gång blir jag så himla orolig. Hon är ju ändå 12 år nu – är det här början på slutet? Eller är det bara den där perioden igen? Kommer hon att bli som vanligt och kunna följa med på längre promenader igen? Ja, det är ju bara och vänta och se när de där månaderna gått.

Och där är vi nu. Och visst vill hon gå promenader – inte bara de allra kortaste. Det märks på hennes steg att hon har en helt annan geist igen. Vi tar inte heller de längsta promenaderna, men det är ju varmt också, så jag begränsar till de roligaste rundorna till/vid någon av våra sjöar.

Fact check:

South Park is BEGGING Trump to sue them

New York Times ”Trump’s warm words for Ghislaine Maxwell: ‘I just wish her well’”

På Netflix ligger förresten en riktigt bra dokumentär om Maxwell, ”Ghislaine Maxwell: Filthy rich”. Jag hade nog döpt den till ”Ghislaine Maxwell: Ingen duvunge, precis”.

Det verkar inte finnas några gränser för hur många procent läkemedelspriserna  kommer att gå ner – i Trumps fantasivärld. 🤡🤡🤡

Jag kan inte säga att jag följt Darins karriär ända från början; när han slog igenom i Idol 2004 bodde jag i Lux och pappa hade ännu inte börjat spela in vartenda avsnitt och skicka det till mig – vilket han gjorde några säsonger senare, innan jag flyttade hem. Då kom en dvd-skiva så gott som varje vecka med något tv-program som pappa inte tyckte jag skulle missa – och jag var så tacksam. Han visste verkligen vad som gjorde dotra glad.

Men jag följde ju svenska pop-scenen såpass att jag visste vem han var – och i min cd-samling finns hans Lovekiller-album från 2010, med hitsen Viva la vida (Coldplays låt, ja), Lovekiller och Microphone. De håller fortfarande.

Det var säkert på en av tidigare nämnda dvd-skivor jag 2012 kunde se Darins dundersuccé i Så mycket bättre, och jag fullkomligt älskade – och gör det än idag – hans version av Olle Ljungströms dittills hyfsat okända låt En apa som liknar dig. Det var  överhuvudtaget, enligt mig, den absolut bästa säsongen där ju även Magnus Uggla presenterade sin ljuvliga tolkning av sin nyfunne vän Olle Ljungströms Jag och min far (gåshud, än idag!). Miss Li, som jag såg på Liseberg i fredags, var för övrigt också med den säsongen, och gjorde sin tolkning av Pugh Rogefeldts Här kommer natten – episk, även den. Efter det blev säsongerna av Så mycket bättre så mycket sämre, enligt mig. Nåväl!

Åldersmässigt verkar Darins publik sträcka sig från 25 år och uppåt, att döma av publiken på Ullevi igår. De äldre kanske gillar hans svenska och lite lugnare repertoar mer, medan de lite yngre (som jag, haha) kanske uppskattar upptempolåtarna mer. Ja, jag bara gissar.

Darin firade alltså sina 20 år som artist på vårt kära Ullevi, och det var nog långt ifrån fullsatt, men de som var där verkade verkligen älska Darin. Det applåderades, tjöts och dansades och var ett riktigt hyfsat hålligång även uppe på läktaren där jag satt.

Eftersom jag hade (kanske) brutit stortån några dagar tidigare uppskattade jag lite mer än vanligt att få sitta ner – men när Darin kom till refrängen i What’s the point (för övrigt även det en suverän version som Darin gjorde i Så mycket bättre, denna gång 2022, av Johnossis rockiga låt, som nu blivit en disco-rykare) då räckte det inte längre att sitt-dansa, utan alla reste sig upp.

Det var i och för dig långt ifrån första gången under konserten som folk stod upp på läktaren. Mitt under konserten kunde publiken inte hålla sig från att ge Darin en stående – och ihållande – ovation. Det var så mycket kärlek som flödade inne på Ullevi så jag har nog aldrig varit med om maken, faktiskt. Kan det vara för att Darin var så ung när han slog igenom, så alla får lite moders-/faders-/syskonkänslor för honom? Jag gissar igen. Men Darin och flera av oss i publiken rördes till tårar – det var fint.

Hur som helst blev det en riktigt, riktigt fin konsertkväll – det gjorde ju inget att det fortfarande var 25 grader varmt när konserten var slut strax före 23 också…

På Youtube finns ett timslångt sammandrag från konserten (så länge det nu får vara kvar). Men kul för den som vill se! Jag rekommenderar särskilt:

What’s the point ca 27:25

Stående ovation mitt under konserten 34:50-36:50 (och då är inte hela med)

Nobody knows (med fyrverkeri) ca 54:30