I fredags åkte jag in till stan och gick på Bokmässan – min första på minst 20 år.

Mitt minne av Bokmässan var att det var hög volym och mycket folk – rätt jobbigt, helt enkelt. Men denna fredagseftermiddag var det ganska lagom mycket folk – däremot pågick ju seminarier/föreläsningar i var och varannan monter, med högtalare… Samtidigt måste jag säga att just dessa små seminarier var en stor del av behållningen från Bokmässan. I Kvinnojouren Adas monter lyssnade jag på en advokat som arbetar med vårdnadstvister där mamman blivit utsatt för våld av den man hon skiljer sig ifrån. Advokaten berättade om hur man i familjerätten oftast struntar i att göra den riskbedömning som man egentligen är skyldig att göra vad gäller riskerna för barnets bästa utifrån det man vet om mannens våldsbenägenhet, eftersom man prioriterar barnens rätt till båda sina föräldrar och verkar välja att blunda för riskerna. Viktiga frågor och säkert frustrerande, särskilt om man tycker att det inte går riktigt rätt till i alla led alla gånger.

På Bokmässan fanns även ett antal fina fotoutställningar.

På internationella torget fanns en scen där man nog hade kunnat sitta och lyssna på intressanta seminarier/presentationer hela dagen och helgen… När jag kom dit fördes ett samtal med två kulturprofiler från Vitryssland – de berättade om bristen på yttrandefrihet (som ju var temat för årets Bokmässa) i Vitryssland.

Vitryssarna är ju en minoritet i Vitryssland (!) och man riskerar till och med att bli gripen om man talar vitryska på gatan… Båda menade att det bästa sättet att hantera bristen på yttrandefrihet är genom humor och ironi.

Jag ville inte riktigt fastna på ett och samma ställe, så när detta samtal var slut reste jag mig för att gå vidare – men blev stående och satte mig sedan igen, när Jesper Söder från Trollhättan kom upp på scenen och berättade om sina upplevelser som soldat på kurdernas sida i kriget mot IS i Syrien.

Hans bok är säkert spännande, även om jag valde att inte köpa den där och då.

Köpte istället en bok med bilder från pressfotografernas viktigaste tävling, Årets Bild 2016, två rejäla kok-/bakböcker (priset 40:-/st var oemotståndligt) och en till…

När jag lämnade scenen på internationella torget berättades det nämligen att hunden Arthur och hans husse skulle dyka upp där senare – för sent för att jag skulle kunna vänta och få se dem. Attans!!! Historien om Arthur och hur han hittade sin husse och sedan kom till Sverige har berört mig – som så många andra – från början och jag kan fortfarande knappt höra talas om honom eller prata om honom utan att få tårar i ögonen. Galet.

När jag strosade omkring bland montrarna och började fundera på att dra mig hemåt hörde jag några skarpa skall genom högtalarljud och sorl. Var det Arthur!? Jag gick mot ljudet, frågade några personer, men ingen kunde säga var ljudet hade kommit från. Någon trodde att jag letade efter min hund som sprungit bort… jag såg väl lätt desperat ut 🙂

Skallen hördes inte mer och jag gav mer eller mindre upp – men så kom jag till en stor monter där boken om Arthur såldes – den ville jag i alla fall ha! Och när jag letade efter kassan… så såg jag folksamlingen och i mitten av densamma: Arthur 🙂 🙂 🙂 (Jaha, nu kommer tårarna igen!)

Så fin och välmående…

Jag fick boken signerad och fick prata några ord med husse Mikael, som berättade att det var en jobbig process med boken, han grät massor när han återupplevde det hela, och inte minst det avgörande ögonblicket, när Arthur valde att simma efter kanoten och Mikael bestämde att det bara inte gick att lämna hunden utan drog upp honom i kanoten…

Efter att ha fått ge Arthur en sista klapp på kinden svävade jag på små moln, ut från Bokmässan och hem till mina egna hundar.

Nästa morgon åt jag mycket tidig frukost framför tv:n och valde att se en repris av Go’kväll, och vem var med där, om inte Arthur och husse Mikael!? Då fick jag också höra talas om Arthur-stiftelsen som har till syft att förbättra levnadsvillkoren för hemlösa hundar i Sydamerika, tala med folk om respekt för djur etc.