Dubbelpremiär för mig, eller trippel, om man så vill: Axel har jag inte sett live förut, men som Mello-nörd är jag väldigt förtjust i hans första Mello-låt, När ingen ser. Den har ett sväng lite utöver det vanliga, och har förblivit en favorit.

Hade inte heller varit på Mimers teater i Mimers Hus förut, eller ens sett något evenemang alls i Kungälv tidigare. Men kul att gå på galej en kulen fredag i november, ju, och det var en trevlig och gripande föreställning.

Axels gripande berättelse varvades med musik, och även om jag inte fick höra ovan nämnda låt, blev jag glatt överraskad över att han gjort en svensk version av Coldplays Fix you (Allting går att laga), medan alla (?) mammor i publiken plockade fram sina mobiler och filmade när han sjöng Genom livet, som jag inte ens hört innan.

Det är verkligen helt otroligt vad Axel har gått igenom efter att han som nittonåring fick 16 000 volt genom kroppen… Idag turnerar han som föreläsare och artist, och har skrivit boken Bränd – en resa genom eld. Men allra stoltast verkar han vara över sin fina familj; sin fru och sina två döttrar. Näsduk, någon?

Så ska vädret bli i flera dagar framöver – lycka! Särskilt som jag för en gångs skull hade riktigt bra framförhållning, och fick bytt till vinterdäck redan idag.

I Luxemburg hade min granne en VW California – han körde omkring med den till vardags, men campade även med den ibland. Jag var mäkta avundsjuk, och jag drömmer fortfarande om min egen camping-bil. Just en sån ska det vara.

Passar mig perfekt att tjuvstarta med att ställa fram de nya dekorationerna redan nu. Tror inte att jag kommer att tröttna på dem – tvärtom! De kanske får stå kvar fram till påsk.

Häromsistens, när jag gick från Liseberg till Lorensbergsteatern (för att se Svenska Revyn) hade jag så gott om tid att jag gick och tittade upp på de vackra fasaderna och beundrade burspråken och balkongerna. En ren fröjd för ögat.

Brian Tyler Cohen .

Efter två-tre års motvilligt uppehåll – efter att jag plötsligt en vinter fick en råtta i huset, och där drar jag bestämt min gräns – så har jag startat upp fågelmatningen igen. Man kan ju säga att talgoxarnas charmoffensiv funkade mycket bra…

Men nu är de inte nöjda med det…! Nej, de sitter fortfarande på mina fönster – trots välfyllda fågelmatare – och dörrkransen har jag plockat ner, för fåglarna satt helt sonika och rev och slet i eternellblommorna. Ligister!

av Dick Harrison – en bok som raskt hamnade högst på min vill-läsa-lista när jag hörde Harrison tala om fascism på Bokmässan för några veckor sedan. Dessutom utkom den ut så sent som i september i år!

Jag ger den en 8:a, då den är klart läsvärd, i ett högintressant och högaktuellt ämne. Minuspoäng för att 1. boken är kort (den väl tilltagna fontstorleken lurar ingen) och 2. det är något som saknas. Dick Harrison nämnde själv på Bokmässan något som ”inte kom med” i den här boken – något som jag nog tycker borde ha kommit med. Men visst, någonstans måste en bok ta slut och jag förstår visst att man vill få ut en bok i detta ämne snarast.

Innan Harrison ger sig in på att förklara själva fascismen och därefter redogöra för dess spridning skriver han lite om hur begreppet kommit att användas; som ett skällsord för snart varenda företeelse som folk ogillar, inklusive meningsmotståndare. Vilket blir lite galet, såklart. ”Risken är att debattörerna lägger krokben på sig själva. Begreppet blir så urvattnat att det kan betyda nästan vad som helst”.

Syftet med boken, skriver Harrison, är att bringa reda i begreppen, för trots allt: ”En fascist är en fascist är en fascist.”

Historien om Mussolini och fascismen är väldigt intressant, och man hade ju önskat att den fick vara förpassad till det förflutna. Men, som Harrison påpekar:  medan det idag inte finns något kvar av vare sig Hitler eller nazismen, har Mussolini en grav och den italienska fascismen överlevde, om än under andra partinamn. Och runtom i Europa och världen inspirerades politiker av fascismen.

Harrison kommer med en varning: ”Om du låter din favoritpolitiker bli diktator måste du vara beredd på att han eller hon för in ditt land på en väg som leder käpprätt till helvetet. Du kompromissar bort din fria vilja och böjer dig för makten.”

Och han avslutar boken med orden: ”i grund och botten var Mussolini blott en frustrerad och tänkande individ som ville göra Italien stort igen. Sådana människor är farliga.”

Dick Harrison har talat – och han är ju ”bara” professor i historia och har skrivit över hundra böcker, medverkat i tv och radio m.m. Förresten: Får du chans att höra honom föreläsa, så ta den.

Vilken stjärna! Det här var sannerligen något av det finaste och mest glädjande jag läst på länge. Snälla Carina, åk på turné runtom i vårt avlånga land och inspirera alla som arbetar med äldre. Det är inte så lätt att hitta passande aktiviteter för alla, men omöjligt är det inte – och det finns mycket som är bättre för personer med demens än exv. frågesport…

Reportage på SVT Nyheter Örebro

– vadan och varthän? av Hans Bergström.

Hur provocerande titel…? Det sista kapitlet heter dessutom ”In the Era of Trump”. Men nyfikenheten bjöd hem även denna bok, och den är väl värd läsningen, en klar 9:a av 10.

Boken kom först ut 2024, med titeln ”Presidentvalet 2024 och demokratin i Amerika”, medan den nya utgåvan kom ut i februari 2025, med tre helt nya kapitel – den senaste referensen i boken är från den 1 februari 2025, då Wall Street Journal hade en huvudledare med rubriken ”The dumbest Trade War in History”. I fråga om Kanada missade Bergström precis att få med Trumps utspel om Kanada som den 51:a delstaten och ”governor Trudeau”…

Hans Bergström har själv bott i USA i 20 år, vilket märks på hans perspektiv. Det märks också på hur han helt sonika struntar i att översätta många begrepp, vilket jag kan tycka är befriande och faktiskt ger ett bättre flyt när det handlar om amerikansk samhällsdebatt som man kanske ändå mestadels följer på engelska. Möjligen lite i överkant ibland, men jodå, även detta funkar:

”… många förlät Trump och rentav delade hans deklarerade uppfattning att ”the election was stolen”.

Befriande är också hur Bergström lyckas undvika onödigt fikonspråk när han går igenom konstitutionen, olika politiska partier och deras väljarbasskiften över tid, politiker som lämnat stora avtryck, lagar/ rättsfall som det talats om lite extra osv. Rakt och enkelt, utan att missa detaljerna som krävs för att se sambanden.

Som att Ronald Reagan har förblivit en ikon i det Republikanska partiet och att inte ens Trump vågar säga något negativt om honom, utan snarare har gjort falskt anspråk på att verka i Reagans anda. (Vilket gör det lite extra kul med Ontarios annons nyligen där just Reagan hörs tala om tullars negativa inverkan på ekonomin…)

Jag gillar att Bergström får med de gamla citaten som idag känns som spådomar, som när USAs grundlagsfader George Washington varnade:
”The disorder and miseries which result gradually incline the minds of men to seek security and repose in the absolute power of an individual, and sooner or later the chief of some prevailing faction, more able or more fortunate than his competitors, turns his disposition to the purposes of his own elevation on the ruins of public liberty.”

Jag gillar också att Bergström petar in sina referenser i brödtexten, inte i fotnoter, och att han har massor med bokreferenser (som ”man” hade kunnat grotta i om ”man” inte redan hade haft hundratalet böcker på sin väntlista…):

”Att spela rollen av ‘victim’ är ett återkommande fenomen hos ledare med auktoritär benägenhet, visar historikern Ruth Ben-Ghiat i boken Strongmen (2023). Följden [av åtalen mot Trump] blev ökad uppslutning kring Trump från Republikanska väljare, inte den förväntade motsatsen.”

Trots att jag nu läst en och annan bok om USA, så tycker jag att Bergström förklarar mycket av den amerikanska politiken och samhällsdebatten på ett outstanding (…) sätt.

”DeSantis kampanj sökte profilera sin kandidat som ett starkare och yngre konservativt alternativ till Donald Trump. Vad den inte förstod var att kulten kring Trump inte handlade om konservatism utan om något annat och mörkare.”

Om och om igen bjuds läsaren på spännande referenser och detaljer, som när han berättar om David French, som är evangeliskt kristen, veteran från Irak-kriget och fram till 2019 framstående skribent i den konservativa idétidskriften National Review, som skrev i The New York Times i januari 2024: ”….The salient characteristic of the Republican Party wasn’t ideology or integrity, let alone both. Rather, it was animosity. And nobody models animosity better than Donald Trump.”

Här är en riktigt bra recension av boken, på bloggen Filmitch. Sammanfattningsvis: ”När jag slår ihop boken inser jag att den är en guldgruva om man vill förstå hur amerikanerna resonerar.”