Mycket passande rubrik, som jag lånar från NW:s insta, där jag även lånat bilden:

Jag har äntligen hittat ett nytt träningspass som uppfyller mina krav: det har en klurig, men inte för svår koreografi – och när man lärt sig den så man kan hänga med rakt igenom, då blir man också rejält andfådd. Exakt så vill jag ha det – dessutom är det ett dansigt step-pass, helt utan styrkemoment. Styrka tränar jag på andra pass – det här får gärna vara bara kul och flåsigt…

Jag får åka en bit för att gå på detta lördagspass, men det är det verkligen värt!

Hon är så himla duktig, den lilla Femman. Inte ett ord sa jag, mer än att berömma henne när hon vände och gick mot mig.

Och även Delfi var duktig, som gick lös bredvid mig och inte heller hade en tanke på att springa efter våra kompisar. Men det har jag inget bevis för den här gången.

Dubbelpremiär för mig, eller trippel, om man så vill: Axel har jag inte sett live förut, men som Mello-nörd är jag väldigt förtjust i hans första Mello-låt, När ingen ser. Den har ett sväng lite utöver det vanliga, och har förblivit en favorit.

Hade inte heller varit på Mimers teater i Mimers Hus förut, eller ens sett något evenemang alls i Kungälv tidigare. Men kul att gå på galej en kulen fredag i november, ju, och det var en trevlig och gripande föreställning.

Axels gripande berättelse varvades med musik, och även om jag inte fick höra ovan nämnda låt, blev jag glatt överraskad över att han gjort en svensk version av Coldplays Fix you (Allting går att laga), medan alla (?) mammor i publiken plockade fram sina mobiler och filmade när han sjöng Genom livet, som jag inte ens hört innan.

Det är verkligen helt otroligt vad Axel har gått igenom efter att han som nittonåring fick 16 000 volt genom kroppen… Idag turnerar han som föreläsare och artist, och har skrivit boken Bränd – en resa genom eld. Men allra stoltast verkar han vara över sin fina familj; sin fru och sina två döttrar. Näsduk, någon?

Så ska vädret bli i flera dagar framöver – lycka! Särskilt som jag för en gångs skull hade riktigt bra framförhållning, och fick bytt till vinterdäck redan idag.

I Luxemburg hade min granne en VW California – han körde omkring med den till vardags, men campade även med den ibland. Jag var mäkta avundsjuk, och jag drömmer fortfarande om min egen camping-bil. Just en sån ska det vara.

Passar mig perfekt att tjuvstarta med att ställa fram de nya dekorationerna redan nu. Tror inte att jag kommer att tröttna på dem – tvärtom! De kanske får stå kvar fram till påsk.

Häromsistens, när jag gick från Liseberg till Lorensbergsteatern (för att se Svenska Revyn) hade jag så gott om tid att jag gick och tittade upp på de vackra fasaderna och beundrade burspråken och balkongerna. En ren fröjd för ögat.

Brian Tyler Cohen .

Efter två-tre års motvilligt uppehåll – efter att jag plötsligt en vinter fick en råtta i huset, och där drar jag bestämt min gräns – så har jag startat upp fågelmatningen igen. Man kan ju säga att talgoxarnas charmoffensiv funkade mycket bra…

Men nu är de inte nöjda med det…! Nej, de sitter fortfarande på mina fönster – trots välfyllda fågelmatare – och dörrkransen har jag plockat ner, för fåglarna satt helt sonika och rev och slet i eternellblommorna. Ligister!

av Dick Harrison – en bok som raskt hamnade högst på min vill-läsa-lista när jag hörde Harrison tala om fascism på Bokmässan för några veckor sedan. Dessutom utkom den ut så sent som i september i år!

Jag ger den en 8:a, då den är klart läsvärd, i ett högintressant och högaktuellt ämne. Minuspoäng för att 1. boken är kort (den väl tilltagna fontstorleken lurar ingen) och 2. det är något som saknas. Dick Harrison nämnde själv på Bokmässan något som ”inte kom med” i den här boken – något som jag nog tycker borde ha kommit med. Men visst, någonstans måste en bok ta slut och jag förstår visst att man vill få ut en bok i detta ämne snarast.

Innan Harrison ger sig in på att förklara själva fascismen och därefter redogöra för dess spridning skriver han lite om hur begreppet kommit att användas; som ett skällsord för snart varenda företeelse som folk ogillar, inklusive meningsmotståndare. Vilket blir lite galet, såklart. ”Risken är att debattörerna lägger krokben på sig själva. Begreppet blir så urvattnat att det kan betyda nästan vad som helst”.

Syftet med boken, skriver Harrison, är att bringa reda i begreppen, för trots allt: ”En fascist är en fascist är en fascist.”

Historien om Mussolini och fascismen är väldigt intressant, och man hade ju önskat att den fick vara förpassad till det förflutna. Men, som Harrison påpekar:  medan det idag inte finns något kvar av vare sig Hitler eller nazismen, har Mussolini en grav och den italienska fascismen överlevde, om än under andra partinamn. Och runtom i Europa och världen inspirerades politiker av fascismen.

Harrison kommer med en varning: ”Om du låter din favoritpolitiker bli diktator måste du vara beredd på att han eller hon för in ditt land på en väg som leder käpprätt till helvetet. Du kompromissar bort din fria vilja och böjer dig för makten.”

Och han avslutar boken med orden: ”i grund och botten var Mussolini blott en frustrerad och tänkande individ som ville göra Italien stort igen. Sådana människor är farliga.”

Dick Harrison har talat – och han är ju ”bara” professor i historia och har skrivit över hundra böcker, medverkat i tv och radio m.m. Förresten: Får du chans att höra honom föreläsa, så ta den.