Jag kan inte säga att jag följt Darins karriär ända från början; när han slog igenom i Idol 2004 bodde jag i Lux och pappa hade ännu inte börjat spela in vartenda avsnitt och skicka det till mig – vilket han gjorde några säsonger senare, innan jag flyttade hem. Då kom en dvd-skiva så gott som varje vecka med något tv-program som pappa inte tyckte jag skulle missa – och jag var så tacksam. Han visste verkligen vad som gjorde dotra glad.

Men jag följde ju svenska pop-scenen såpass att jag visste vem han var – och i min cd-samling finns hans Lovekiller-album från 2010, med hitsen Viva la vida (Coldplays låt, ja), Lovekiller och Microphone. De håller fortfarande.

Det var säkert på en av tidigare nämnda dvd-skivor jag 2012 kunde se Darins dundersuccé i Så mycket bättre, och jag fullkomligt älskade – och gör det än idag – hans version av Olle Ljungströms dittills hyfsat okända låt En apa som liknar dig. Det var  överhuvudtaget, enligt mig, den absolut bästa säsongen där ju även Magnus Uggla presenterade sin ljuvliga tolkning av sin nyfunne vän Olle Ljungströms Jag och min far (gåshud, än idag!). Miss Li, som jag såg på Liseberg i fredags, var för övrigt också med den säsongen, och gjorde sin tolkning av Pugh Rogefeldts Här kommer natten – episk, även den. Efter det blev säsongerna av Så mycket bättre så mycket sämre, enligt mig. Nåväl!

Åldersmässigt verkar Darins publik sträcka sig från 25 år och uppåt, att döma av publiken på Ullevi igår. De äldre kanske gillar hans svenska och lite lugnare repertoar mer, medan de lite yngre (som jag, haha) kanske uppskattar upptempolåtarna mer. Ja, jag bara gissar.

Darin firade alltså sina 20 år som artist på vårt kära Ullevi, och det var nog långt ifrån fullsatt, men de som var där verkade verkligen älska Darin. Det applåderades, tjöts och dansades och var ett riktigt hyfsat hålligång även uppe på läktaren där jag satt.

Eftersom jag hade (kanske) brutit stortån några dagar tidigare uppskattade jag lite mer än vanligt att få sitta ner – men när Darin kom till refrängen i What’s the point (för övrigt även det en suverän version som Darin gjorde i Så mycket bättre, denna gång 2022, av Johnossis rockiga låt, som nu blivit en disco-rykare) då räckte det inte längre att sitt-dansa, utan alla reste sig upp.

Det var i och för dig långt ifrån första gången under konserten som folk stod upp på läktaren. Mitt under konserten kunde publiken inte hålla sig från att ge Darin en stående – och ihållande – ovation. Det var så mycket kärlek som flödade inne på Ullevi så jag har nog aldrig varit med om maken, faktiskt. Kan det vara för att Darin var så ung när han slog igenom, så alla får lite moders-/faders-/syskonkänslor för honom? Jag gissar igen. Men Darin och flera av oss i publiken rördes till tårar – det var fint.

Hur som helst blev det en riktigt, riktigt fin konsertkväll – det gjorde ju inget att det fortfarande var 25 grader varmt när konserten var slut strax före 23 också…

På Youtube finns ett timslångt sammandrag från konserten (så länge det nu får vara kvar). Men kul för den som vill se! Jag rekommenderar särskilt:

What’s the point ca 27:25

Stående ovation mitt under konserten 34:50-36:50 (och då är inte hela med)

Nobody knows (med fyrverkeri) ca 54:30

Då och då funderar jag på att återuppta simningen. Herregud, jag inser just att det kan vara 20 (TJUGO) år sedan jag fick det där rycket i Luxemburg och lärde mig simma på riktigt och började simma ett par-tre pass à 1800-2000 meter i veckan, ofta före jobbet.

Simning kan vara den optimala motionsformen – hela kroppen får jobba, samtidigt skonsam mot leder. På minussidan ligger för mig att jag (i simhall) behöver ha simglasögon, nässtopp och öronproppar… och numera tycker jag också att simbassänger känns ofräscha – och även om det skulle åtgärdas av kemikalier; hur fräscht är det? Well, undanflykter finns det gott om, eller hur…

Men! Nu – sedan igår – är det sådär lagom temperatur i våra badsjöar, så jag kan simma långt och länge – helt underbart!

Tyvärr har jag ingen att simma med. Delfi vill inte simma så långt längre och Femma verkar besväras av att få vatten i öronen, så för henne blir det alltför jobbigt efter ett tag.

Så nu cyklar jag ner till sjön – utan hund!!! – och tar mina långa simturer. Sedan går jag ner med hundarna och badar lite lagom med dem. Hundarna verkar förresten uppskatta torkningen efteråt mer än själva badandet…

är titeln på en lite annorlunda, kul och nördig bok skriven av Anders Källgård, som kallar sig nesofil (ö-älskare), möjligen snudd på isloman (ö-galning).

Källgård går igenom och berättar bl.a. geografisk, historisk och kulturell kuriosa om närmare hundra öar runtom i östra, södra och västra Europa.

Det tog sin tid att följa med från ö till ö på Google Earth och Google bilder – men shit vad mycket fint och fascinerande man fått läsa och se. Jag har verkligen ”rest i soffan”, som det kallas i recensionen i Nya Åland.

Rekommenderas!

Det tog mig bara tio år (jag upprepar: jag har varit husägare i TIO ÅR!!!) att våga röra den där parabolen – men efter samråd med en snäll granne tog jag mod till mig och knipsade de där sladdarna och fick ner hela åbäket, som nu äntligen är borta. Lite spackel på fula hål – så är väggen klar för rengöring och målning när andan faller på.

Det är ju inte som att man inte blir motiverad när man ser skillnaden:

Bjuder man in Trump att dela ut ett riktigt fint pris får man räkna med att han tror att han är huvudpersonen.

FIFA:s ordförande försöker få med sig Trump bort från scenen, vilket misslyckas… Notera att bilderna och klippet är från Fox News.

Trump har nu fotoshoppats bort:

Och såklart:

Eller som vi säger numera: Gud hjälpe Amerika.