Lunchrast, ingen ro…

Idag tog jag mig tid att åka iväg till vår storskog på lunchen, och ta en ordentlig runda där toppad med lite träning. Vi började med några linjetag på en lång, rak skogsväg. Sedan lade jag ut ett sök med två standarddummies, fyra små dummies och fyra tennisbollar – in alles 10 apporter i ett rätt stort område, och allt ”råkade” hamna långt ut i området. När vi tränar sök får hundarna turas om att jobba. Antalet dummies de får ta in i sträck varierar, såklart. Ibland (sällan) tar de in varannan, någon annan gång får kanske Delfi ta in 5-6 stycken på raken (om de inte är för svåra) och därefter får Piaf ta in resten. Kort sagt: det där gör vi lite som det känns för dagen. 

Idag tog de in 1-2 var innan de fick byta av. När det var två tennisbollar kvar tog det stopp för Delfi – och jag gjorde en sådan tabbe att jag rodnar vid tanken… Ville hjälpa henne genom att smyg-kasta ut en tennisboll som hon skulle få hitta istället… Men det blev ett fjuttkast som bara skulle lära henne att det lönar sig att söka nära matte när det börjar bli svårt (något jag redan befrämjat tidigare…). Så jag gick och plockade upp bollen – Delfi kommer dit… Sniff-sniff, här luktar det boll…! Tror ni att hon sökte nära matte när jag nu stod i ett område som skrek t e n n i s b o l l ? Nu var det bara att rädda det hela bäst jag kunde. Lät henne sitta och gick själv ut i området igen – nu fick jag koll på var det fanns boll. Och så skickade jag henne igen.

Och hon letade. Och letade. Och letade! Jag höll verkligen på att ge upp och kalla in henne, men hon var SÅ nära bollen och jag kunde inte fatta att hon inte hittade den – hon har världens näsa, och hon vill verkligen hitta, det finns inget annat! Men antagligen var hon väldigt trött… I alla fall så ville jag så gärna att hon skulle få belöning för detta arbete som hon nu presterade… snälla, låt henne hitta sin belöning! Och rätt vad det var gjorde hon sin vändning mot bollen och levererade. Success has been achieved 🙂 

Piaf fick ta in den allra sista tennisbollen, som låg precis intill ett träd. Det blev en liten rysare, det med (dock inte som den med Delfi!) – kul att se hur hon kände vittringen, men kom på fel sida om trädet några gånger innan hon löste det… Det är något visst med de stora söken, är det inte det?  

2 comments

  1. Usch, den där ångesten. Ska man kalla in eller ska man låta dem fortsätta, tänk om de ger upp innan man hinner kalla in, men tänk om de hittar… *ber en stilla bön*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s