På väg söderut på E6:an idag (på väg till jaktträning söder om stan igen) hade jag plötsligt en gul plåt bakom mig. Den dagen kommer väl då jag inte reagerar på gula plåtar – häromkring sitter de ju trots allt oftast på taxibilar eller holländska bilar – men än så länge sitter det i…

Och idag blev det bingo, minsann, för bakom mig hade jag faktiskt en luxemburgare! Eller mer troligt: en svensk boende i Lux och hemma i Svedala för att fira jul.

Och precis som jag under mina år i Lux måste vinka till svenskreggade bilar, så var jag nu tvungen att vinka till ”luxemburgaren” när denne åkte förbi. Bortanför min vilt viftande hand såg jag bara att föraren troligen var en man och att en flicka i yngre skolåldern satt i passagerarsätet fram.

Men! När gula plåten körde in framför mig blinkers-blinkade den så trevligt och jag blinkade med helljuset tillbaka.

Vi följdes åt ett tag – jag körde om igen men tittade på vägbanan istället för att spana in vem föraren var… När allt kom omkring: hur stor chans var det att det var någon jag kände och hur noga skulle jag behöva titta för att se vem det var? Vilket jag nu ångrar, för gula plåten körde om igen – och vinkade nu i backspegeln! Gah! Var det ändå någon jag kände? En tidigare kollega??

Snart blev det i alla fall dags för mig att lämna motorvägen och en känsla kom över mig. För första gången sedan jag lämnade Luxemburg kunde jag faktiskt känna en liiiitet liiiiten saknad. Osäkert efter vad, men mest var jag bara omåttligt nyfiken, och är det fortfarande… Ska jag någonsin få veta vem det var?

Mina egna gula plåtar har jag i alla fall sparat ☺

Mina luxemburgska plåtar, som en del trodde att jag specialbeställt med tanke på namnet på min hemsida/blogg… Nix, ren slump!