I fredags var jag på Scandinavium. Tog bilen till Älvängen och därifrån tåget in till stan. Har börjat gilla allt mer att ta tåget – det tar nog slut vid första förseningen… men än så länge har det alltid flutit fint.

Hur som helst kom jag fram i god tid. I lika god tid som många andra som var på väg in just då. Ändå skulle det hetsas och trängas. Det är sannerligen synd om människan.

Bakom mig såg jag att en taxichaufför hjälpte en man med (inte i) rullstol. När mannen väl var inne i kön stack chauffören – det är i och för sig förståeligt. Men mannen med rullstol hade inte helt lätt att gå med sin käpp och samtidigt köra rullstolen. Så jag frågade om han ville ha hjälp till sin plats och det tackade han inte nej till, sade han. Dåså!

Vi gick vägen som han kunde väl, den för rörelsehindrade – vid biljettkontrollen viftades min biljett bort, någon sådan behövdes inte som medföljande… Vi fick förklara att vi faktiskt inte kände varandra osv. Vidare upp mot rullstolsläktaren! Dit gick, vid sidan om den vanliga breda gången, en ramp med lite jämnare lutning. Där gick vi – men tror ni inte att det kommer en stressad tanta bakifrån och tränger sig förbi oss. Nej, jag kunde inte låta bli att påpeka att hon gick på en ramp för rullstolsburna…

Nåväl! Fram kom vi och jag lämnade den vänligen mannen där och gick ner till min egen plats. Riktigt bra plats hade jag ordnat denna gång.

Laleh var bra. Jag gillar inte allt hon gör men mer än hälften. Och om jag tidigare haft ruggigt svårt för hennes engelska, så körde hon nu några nya låtar på engelska som verkar rejält influerade av hennes nya bostadsort, LA, och jag diggade verkligen: Move on och Bark less wag more…

Här kommer några bilder från showen: