Det är för mig en ovan och obehaglig känsla att vara beroende av läkemedel. Gillar inte ens att äta kosttillskott. Sover gott om natten utan några piller. Efter knäoperationen 2014 kom sköterskorna med smärtstillande trots att jag inte ätit de tidigare leveranserna. Det var käckt att känna hur smärtan avtog, och snabbt gick det.

Men… Efter visdomstandsdragningen – och lite borrning i käkbenet för att få loss det sista av tanden – pilade jag illa kvickt iväg till apoteket och hämtade ut både receptbelagda och icke-receptbelagda smärtstillande. En av den ena och två av den andra skopades in ungefär var sjätte timma, om det så var mitt i natten. Kunde jag vänta åtta timmar så var det en vinst, men så fort smärtan smög sig på kastade jag mig över mina smärtisar. Så ljuvligt att de finns ändå!

Någon gång blev jag dum i huvudet: förberedde de nya tabletterna, men bestämde mig för att jag nog kunde vänta lite till med att ta dem. Sedan började Melodifestivalen, och det började så sakteliga göra riktigt ont i käken – hur det nu var möjligt, för jag hade ju precis tagit tabletterna? Eller? Efter någon riktigt smärtsam – dryg – timme gick jag ut i köket och såg tre vita tabletter ligga framme. Mina vänner! Där låg de och gjorde ingen nytta alls.

Ett par dygn till – utöver de förutspådda två veckorna – fortsatte beroendet, men helt plötlsigt fixade jag 13 timmar utan påfyllning, och sedan ett par dygn nu kan jag vara helt utan. Glad för det. Tacksam för det.