Efter Delfis öppenklassdebut bröt jag ihop lite grann – ska vi någonsin våga oss ut på ett dylikt prov igen?? – men har kommit igen, mer peppad än någonsin. Inte minst efter att vi var med på en provapåjakt-dag (den har jag visst glömt att blogga om…) och Delfi var lös vid min sida under jakten och var om än inte helt tyst, så mycket tystare än på det jäkla provet… Eftersom det var en provapå-dag hade jag haft möjlighet att förvägra henne några apporter om hon hade pipit för mycket – jag hade förvarnat arrangörerna om detta – men hon förtjänade faktiskt sina apporter, den lilla damen.
Här är några bilder från den dagen:
Så det största problemet -pipet – som uppenbarade sig under provet har jag återfått hoppet om att få bukt med. Vattenmarkeringarna från båt, ja det skyller jag verkligen på orutin. Det jag har svårast att acceptera, det är att Delfi, som verkligen vill hitta apporter, inte sätter ner nosen och söker i sitt sökområde, utan skuttar omkring som en gasell tills hon råkar få vittring på något. För henne är inget område ”svårsprunget” och en annan vanlig ursäkt brukar vara att området är gropigt eller buskigt… Pyttsan, säger jag. Jag såg Ella (RIP, fina Ella) på fasanjakt följa löpor och hämta ut fåglar ur de tätaste buskagen – det fanns ingenstans där de kunde gömma sig. Är nosen på, så nog fasen hittar de. En hund ska ju för fasen kunna hitta ett bestämt sandkorn på en sandstrand – nog ska de kunna hitta en dummy på en äng, om än en gropig dito.
Planen har varit att jag ska träna sök med små dummies/tennisbollar framöver. Men igår hittade jag en riktigt fin sökmark, med högt gräs, rishögar, hallonsnår, vattenfyllda gropar… Jag gnuggade riktigt händerna 🙂 och när Eva hörde av sig för att planera kvällens träning var hon med på noterna!
Det blev ett fotgående genom skogen, och hundarna fick sitta gömda medan vi lade ut söket. Eftersom Delfi löper fick Viper börja ta in sitt sök, och Delfi fick sitta och titta, så som på öppenklassproven. Ett par skott avlossade vi också, innan Viper gav sig ut. Därefter samma procedur för Delfi.
I området hade vi åtta dummies, och samtliga låg lite klurigt till, för att undvika att hundarna skulle hitta något utan att behöva använda nosen ordentligt.
Jag var mycket nöjd med träningen. Det kan väl hända att Delfi fick hjälp av att ha sett Viper söka i området, men hon fick å andra sidan svårigheten att vara passiv utan att få springa av sig först – och vid ett kommande tillfälle kommer hon att få ta in sitt sök först. Vi ska göra detta grundligt, och både Eva och jag kommer gärna tillbaka till detta hygge igen. I mitt stilla sinne noterade jag de där vattenfyllda groparna – målet är att hundarna ska hitta dummies i sådana gropar… men det tar vi så småningom.
På kvällen kom ett oväder, och jag var glad att det inte kom en timme tidigare.
my flatcoats 