Det började med att jag lärde känna R på linedance-kursen. R, som har både får och höns, och som jag började köpa ägg av.

Ägg från lyckliga, på riktigt frigående höns som struttar omkring på en liten gård och lägger ägg med intensivt gul gula.

Från den stunden vill jag aldrig äta ”vanliga” ägg igen. Min äggkonsumtion har länge varit mycket liten, precis som min köttkonsumtion gått ner till ett minimum. Men, som sagt, ägg från lyckliga höns äter jag mer än gärna.

Mina ”tjoho-bullar” (med vit choklad som fyllning) blev också ett par snäpp bättre med ett par av dessa ägg i:

Och plötsligt en morgon vaknade jag och tanken på egna höns dök upp igen, som så många gånger tidigare sedan jag flyttade till mitt hus på landet, med ett så gott som färdigt ”hönshus” på tomten. Men den här gången såg jag inte bara nackdelar och hinder, utan jag kände att jag måste prova! Så jag satte mig och googlade, kontaktade sedan R, som dels gav mig några extra tips, men framför allt hjälpte hon mig under hela den dagen för att ro det hela i hamn.

Först åkte jag hem till R för att se hur hon ordnat för sina höns (och tupp), därefter åkte vi till en jättefin lanthandel, som var helt ny för mig, och köpte lite smått och gott som hönor behöver. Nu skulle det bli av!

Sedan bar det av hem till mig för att kolla in det tilltänkta hönshuset, och så började vi ställa i ordning och förbereda för de små liven. Slutligen åkte vi iväg till R’s kontakt som tyvärr inte hade några vuxna hönor att sälja (jag ville ju ha ägg!), men däremot fyra unga systrar av rasen Islandshöns. De var bara sex veckor gamla, så det skulle dröja två och en halv månad till – minst – innan jag skulle få några ägg av dem, men samtidigt gillade jag idén att de skulle få komma till mig i ung ålder och bo in sig, samt fortsätta vara tillsammans med sina systrar.

Islandshöns är en gammal lantras, som visst nog kom till Island på vikingatiden – och det lite roliga med dem är att ingen höna är den andra lik inom en och samma kull. Me like!

Efter bilfärd i en pappkartong fick de komma ut i sitt nya hem, hönshuset. Där fick de spendera sin första vecka i Kollanda. Eller nästan. För efter fyra-fem dagar instängda (med ett kompostgaller i dörröppningen så att de kunde titta ut dagtid) visade de tydligt att de verkligen ville ut. Någon gång hittade jag dem till och med utanför kompostgallret – men då var de inte så kaxiga och lät sig lätt fösas in i huset igen. Men en dag innan det planerande utsläppandet så fick de komma ut i det fria.

Planen är att hönorna ska få gå fritt i min trädgård. Där finns gräs, lövhögar, buskar, klippor, rabatter, sol, skugga. Stängsel finns också, men det är inte tätt. Det finns ingen voljär som skyddar mot rovfåglar. De kan – och har i skrivande stund också gjort det – gå utanför staketet och får i så fall själva hitta in igen. I gengäld har de ett underbart hönsliv, bara jag klarar att skydda dem mot räv och andra rovdjur.

Hundarna hjälper nog till skrämma bort eventuella rovdjur på dagarna, men vi är ju inte alltid hemma – eller ute. Samtidigt hör man ju då och då att rovdjur även tar sig in i täta hönsgårdar/voljärer och då har hönsen ännu mindre chans att komma undan.

Nu har det gått några veckor sedan de flyttade hit, och jag trivs verkligen med att ha hönorna struttandes omkring här. De håller ihop, de fyra systrarna, och än hittar man dem under en buske, än på andra sidan staketet, än uppflugna på den stora lastpallen (som min säng levererades på för nio år sedan) som kommer väl till pass.

Helst hade jag velat ha ”100-procentig” inkallning på dem – särskilt när de befinner sig utanför staketet – men de är ändå rätt sällskapliga och kommer kutandes när de ser att jag kommer gående. Så ser jag också till att ha med mig något gott till dem då och då, såsom kokt ris, solrosfrön eller vattenmelon.

Och hur går det med hundarna och hönsen, då? Över förväntan! Jag undrade framför allt hur Delfi skulle klara av att umgås med hönsen – under den första veckan stod hon gärna på andra sidan kompostgallret och flåsade. Men upphetsningen över hönsen avtog, särskilt när de väl kom ut på gräsmattan. Femma är A-barn som vanligt. Nyfiken, men lugn och sansad. Visst händer det att hundarna vill ta sig en lite väl nära titt på hönsen (titta, inte apportera! 😄) och när de ibland börjar busa med varandra på gräsmattan gör hönorna såklart bäst i att hålla sig undan. Men annars är hönorna riktigt sällskapliga även med hundarna.

Det är helt enkelt coola hönor, har jag märkt. Inte minst under den gångna veckans åskväder med ordentliga åskknallar, dunder och spöregn. På sin höjd lade de sig under en buske och väntade på bättre väder.

Runt klockan åtta varje kväll blir de fyra systrarna pömsiga och lägger sig ner en stund någonstans i trädgården – innan de finner för gott att gå in i hönshuset och lägga sig – och en stund därefter stänger jag dörren om dem. Det första jag gör på morgonen är att gå och öppna dörren för damerna, så de kan gå ut och göra vad hönor gör. När de kan.