Göteborg
Uggla kom till Liseberg
Gårdagens absoluta höjdpunkt igen
Den absoluta höjdpunkten under Coldplaykonserten igår var Chris Martins nykomponerade sång om Göteborg och vädret… Det visar sig väl inte minst genom att mitt klipp har fått över FEMtusen visningar på youtube! Men här kommer nu ett klipp som fått många fler visningar – och många fler ”likes”… med all rätt! För Birgit Jensen har dels fått med början, där han verkligen nämner Göteborg, dels står hon ju mycket närmare scenen och får med hans ansiktsuttryck! Grymt klipp! I like!!
Coldplay @ Ullevi
I flera år har jag velat se Coldplay live, utan att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt för att kunna förverkliga det… Förrän nu! Biljetten köpte jag givetvis för flera månader sedan – kanske förra året?
Men igår var det dags – och som det regnade och som det blåste på vägen dit…
…men vad gjorde det när man skulle få uppleva en konsert med Coldplay?
Och så verkade de flesta tänka. För folk gick mest och garvade åt det eländiga vädret, och man köpte sig en plastponcho och ställde sig kanske och tryckte vid någon vägg medan de värsta kastvindarna drog förbi… samtidigt som någon sjöng du ska va välkommen till Göttteborrrrg… Haha.
I tät klunga stod vi vid ett övergångsställe och väntade snällt i ösregnet… när en bil körde förbi och gjorde en våg av en vattenpöl – ännu mera garv i klungan… 🤣
Väl inne på Ullevi höll vi oss varma genom att göra vågen… Stämningen var absolut fantastisk!
Och någonstans där slutade det regna och Coldplay inledde sin konsert…
Och vilken konsert! En av mina bästa konsertupplevelser. Fucking amazing 😉
Everglow (inkl politiskt budskap, filmat av någon nära scenen)
Och så fick vi ju denna bonus (så glad att jag förevigade den):
Through the rain – hyllning till den göteborgska publiken
Hymn for the weekend (liten snutt)
A sky full of stars (liten snutt)
A sky full of stars (hela, filmad av någon nere på planen)
Something just like this (liten snutt)
Vid halv tolv gick jag med en munter ström av Coldplay-fans mot Centralstationen – med ett fånigt leende på läpparna…
Min pappa Toni Erdmann
Jag var på Hagabion igår och såg Min pappa Toni Erdmann.
Inte fullt så bra som kritikerna menat, tycker jag, men klart sevärd.
Jag tyckte att skämten var sämre än själva historien, som var riktigt tänkvärd. Älskade slutet! Och visst är filmen som en karamell man vill suga länge på – ännu längre än de 2 timmar och 40 minuter den varade – även om nu upplevelsen är något smärtsam.
Kronhusbodarna m.m. (Göteborg)
Södra Hamngatan/Västra Hamngatan
Antikhallarna
Holländaregården
Drottninggatan/Korsgatan
Jul i stan
Åkte in till Göteborg och såg Kvinnan på tåget på bio, och gick omkring och kikade lite på julen i stan… Slogs av hur lite butikerna har julskyltat – vare sig i skyltfönstren eller inne i butikerna. Är det så butikerna vill konkurrera mot näthandeln? ”Vi anstränger oss så lite som möjligt så kommer nog kunderna.” Jag rekommenderar en studieresa till Tyskland!
Men… stan levererade ändå. Dvs ute på stan var det i alla fall juligt och fint.
Centralstationen
Nordstan
Gustav Adolfs torg
NK
Kungsgatan
Fredsgatan
Drottningtorget och Clarion Hotel Post
Laleh på Scandinavium
I fredags var jag på Scandinavium. Tog bilen till Älvängen och därifrån tåget in till stan. Har börjat gilla allt mer att ta tåget – det tar nog slut vid första förseningen… men än så länge har det alltid flutit fint.
Hur som helst kom jag fram i god tid. I lika god tid som många andra som var på väg in just då. Ändå skulle det hetsas och trängas. Det är sannerligen synd om människan.
Bakom mig såg jag att en taxichaufför hjälpte en man med (inte i) rullstol. När mannen väl var inne i kön stack chauffören – det är i och för sig förståeligt. Men mannen med rullstol hade inte helt lätt att gå med sin käpp och samtidigt köra rullstolen. Så jag frågade om han ville ha hjälp till sin plats och det tackade han inte nej till, sade han. Dåså!
Vi gick vägen som han kunde väl, den för rörelsehindrade – vid biljettkontrollen viftades min biljett bort, någon sådan behövdes inte som medföljande… Vi fick förklara att vi faktiskt inte kände varandra osv. Vidare upp mot rullstolsläktaren! Dit gick, vid sidan om den vanliga breda gången, en ramp med lite jämnare lutning. Där gick vi – men tror ni inte att det kommer en stressad tanta bakifrån och tränger sig förbi oss. Nej, jag kunde inte låta bli att påpeka att hon gick på en ramp för rullstolsburna…
Nåväl! Fram kom vi och jag lämnade den vänligen mannen där och gick ner till min egen plats. Riktigt bra plats hade jag ordnat denna gång.
Laleh var bra. Jag gillar inte allt hon gör men mer än hälften. Och om jag tidigare haft ruggigt svårt för hennes engelska, så körde hon nu några nya låtar på engelska som verkar rejält influerade av hennes nya bostadsort, LA, och jag diggade verkligen: Move on och Bark less wag more…
Här kommer några bilder från showen:
Bokmässa med hundig höjdpunkt
I fredags åkte jag in till stan och gick på Bokmässan – min första på minst 20 år.
Mitt minne av Bokmässan var att det var hög volym och mycket folk – rätt jobbigt, helt enkelt. Men denna fredagseftermiddag var det ganska lagom mycket folk – däremot pågick ju seminarier/föreläsningar i var och varannan monter, med högtalare… Samtidigt måste jag säga att just dessa små seminarier var en stor del av behållningen från Bokmässan. I Kvinnojouren Adas monter lyssnade jag på en advokat som arbetar med vårdnadstvister där mamman blivit utsatt för våld av den man hon skiljer sig ifrån. Advokaten berättade om hur man i familjerätten oftast struntar i att göra den riskbedömning som man egentligen är skyldig att göra vad gäller riskerna för barnets bästa utifrån det man vet om mannens våldsbenägenhet, eftersom man prioriterar barnens rätt till båda sina föräldrar och verkar välja att blunda för riskerna. Viktiga frågor och säkert frustrerande, särskilt om man tycker att det inte går riktigt rätt till i alla led alla gånger.
På Bokmässan fanns även ett antal fina fotoutställningar.
På internationella torget fanns en scen där man nog hade kunnat sitta och lyssna på intressanta seminarier/presentationer hela dagen och helgen… När jag kom dit fördes ett samtal med två kulturprofiler från Vitryssland – de berättade om bristen på yttrandefrihet (som ju var temat för årets Bokmässa) i Vitryssland.
Vitryssarna är ju en minoritet i Vitryssland (!) och man riskerar till och med att bli gripen om man talar vitryska på gatan… Båda menade att det bästa sättet att hantera bristen på yttrandefrihet är genom humor och ironi.
Jag ville inte riktigt fastna på ett och samma ställe, så när detta samtal var slut reste jag mig för att gå vidare – men blev stående och satte mig sedan igen, när Jesper Söder från Trollhättan kom upp på scenen och berättade om sina upplevelser som soldat på kurdernas sida i kriget mot IS i Syrien.
Hans bok är säkert spännande, även om jag valde att inte köpa den där och då.
Köpte istället en bok med bilder från pressfotografernas viktigaste tävling, Årets Bild 2016, två rejäla kok-/bakböcker (priset 40:-/st var oemotståndligt) och en till…
När jag lämnade scenen på internationella torget berättades det nämligen att hunden Arthur och hans husse skulle dyka upp där senare – för sent för att jag skulle kunna vänta och få se dem. Attans!!! Historien om Arthur och hur han hittade sin husse och sedan kom till Sverige har berört mig – som så många andra – från början och jag kan fortfarande knappt höra talas om honom eller prata om honom utan att få tårar i ögonen. Galet.
När jag strosade omkring bland montrarna och började fundera på att dra mig hemåt hörde jag några skarpa skall genom högtalarljud och sorl. Var det Arthur!? Jag gick mot ljudet, frågade några personer, men ingen kunde säga var ljudet hade kommit från. Någon trodde att jag letade efter min hund som sprungit bort… jag såg väl lätt desperat ut 🙂
Skallen hördes inte mer och jag gav mer eller mindre upp – men så kom jag till en stor monter där boken om Arthur såldes – den ville jag i alla fall ha! Och när jag letade efter kassan… så såg jag folksamlingen och i mitten av densamma: Arthur 🙂 🙂 🙂 (Jaha, nu kommer tårarna igen!)
Så fin och välmående…
Jag fick boken signerad och fick prata några ord med husse Mikael, som berättade att det var en jobbig process med boken, han grät massor när han återupplevde det hela, och inte minst det avgörande ögonblicket, när Arthur valde att simma efter kanoten och Mikael bestämde att det bara inte gick att lämna hunden utan drog upp honom i kanoten…
Efter att ha fått ge Arthur en sista klapp på kinden svävade jag på små moln, ut från Bokmässan och hem till mina egna hundar.
Nästa morgon åt jag mycket tidig frukost framför tv:n och valde att se en repris av Go’kväll, och vem var med där, om inte Arthur och husse Mikael!? Då fick jag också höra talas om Arthur-stiftelsen som har till syft att förbättra levnadsvillkoren för hemlösa hundar i Sydamerika, tala med folk om respekt för djur etc.
Biobesök
Tre biobesök har det blivit den senaste månaden, ett av dem (En vansinnig idé) har jag redan berättat om och de andra två har haft några gemensamma nämnare, bland annat: dokumentär, gaykultur och – inte minst!- New York.
Först såg jag den här:
Mapplethorpe – Look at the pictures
Anledningen var att jag i våras läste Patti Smiths biografi, Just kids, som till stor del handlade om Pattis och Roberts liv som unga i 70-talets New York (de var till att börja med ett par, senare bästa kompisar och sambos, så småningom ”endast” själsfränder som levde sina liv på var sitt håll). De bodde på legendariska Chelsea Hotel och träffade/umgicks med otaliga andra konstnärer – och det var liksom inte något konstigt med det.
Det tog mig tid att läsa boken, inte minst som jag ideligen fick lägga ifrån mig den för att googla på händelser, personer och platser som hon nämner i boken. Inte lätt att vara obotligt nyfiken 😉.
Det finns några intervjuer med Patti på youtube, där hon berättar:
Patti Smith om hur hon och Robert Mapplethorpe träffades
När sedan filmen/dokumentären om Robert kom ut på bio kunde jag självklart inte låta bli att se den, och den var riktigt bra. Den gick både på Götabion och på Hagabion, på den senare visas den fortfarande, det såg jag när jag var där igår.
Igår såg jag nämligen en annan dokumentär, som de tipsat om på Nyhetsmorgon:
Filmen berättar om en subkultur som motarbetas men överlever, och som fascinerar mig. Dessutom fick jag se nya sidor av New York.
På vägen till och från Hagabion:
Och så själva Hagabion:
my flatcoats 