Femma har tagit sin tredje etta i öppen klass och blivit svensk viltspårchampion!

Femma hittade spåret snabbt och lätt och så bar det av… rakt genom det ena vildsvinsböket efter det andra… Jag var tvungen att fnissa åt det. Det var skillnad mot hur bortkollrad hon blev i sitt andra ökl-spår för några få veckor sedan.

Det var bra drag i linan mest hela tiden, och efter att ha ringat i andra och tredje vinkeln tog hon den fjärde vinkeln rakt av – det var den som hade en återgång… Snyggt!

Domarens kommentar efter detta spår blev: ”Grattis till championatet!”. Och så tyckte hon att jag verkligen bör fortsätta att spåra och tävla med Femma – så det passar ju bra att jag redan anmält mig till en kurs i avancerade spår. I och för sig är det Delfi som är anmäld till den kursen (eftersom hunden man anmälde måste vara champion), men jag hoppas ju att den ska få mig att vilja och våga fortsätta göra svårare spår åt båda två.

I protokollet, som kom några dagar efter provet, har domaren skrivit:

En mycket spårnoga tik som hundägaren kommer att få mycket glädje av.

Hade jag inte bokat två viltspårprov på en gång med samma domare, så hade jag kanske inte vågat gå ett nytt prov med Femma redan en vecka efter den senaste floppen. Samtidigt gick hon ju större delen av det spåret väldigt fint, så jag bestämde att Femma skulle få gå även det andra inbokade provet. Ett träningsspår fick hon däremellan, bara drygt 400 meter långt, men med två återgångar som hon tog fin-fint… så inte heller denna gång var jag särskilt nervös när det var dags för provet.

Och nu gick hon så fint! På sitt spårnoga sätt matade hon sig fram i spåret, sträcka efter sträcka. Redan den andra vinkeln hade en återgång – den ringade hon sig förbi, mycket fokuserat den här gången, och det var hur tydligt som helst när hon var på spåret igen. Underbart.

När Femma kommit fram till klöven och jag belönade henne som vanligt, kom då domarens kommentar: Det där gick ju bra!

Det blev en 1:a den här gången.

Samma kväll som Femma tog sin viltspår-etta ringde nästa domare för att boka in oss på ett nytt spår – bra tre dagar senare. Här går det undan. Nå, nu kändes det ju som att Femma hade koll på spåret, så varför inte? I och för sig skulle det regna rätt bra under det dygn som provspåret låg till sig, och spår i regn har vi inte tränat så mycket, men… då fick vi väl se hur det påverkar.

På väg till spårprovet noterade och fnissade jag åt en lite lustig skyltning på 190-vägen mot Sollebrunn:

Inför det här provet hade jag bestämt mig för att vara bättre på att hålla koll på vinden när vi skulle ta oss an spåret, och det funkade bra – Femma fick snabbt vittring på spåret och jobbade på sitt för labradorer ovanligt spårnoga sätt… till en början.

Efter ett par vinklar kom vi till en höjd och där var det även ett bök – där fick Femma problem och förlorade sig snart i andra dofter än spåret… Runt, runt, fram och tillbaka gick det och jag kunde bara hänga med och trassla upp linan (jäkla lina!) bäst det gick, för nosen var i alla fall på och rätt vad det var skulle hon väl hitta spåret igen. Så blev det också, och sista halvan av spåret gick riktigt bra. Även i detta spår stötte vi upp ett par morkullor, och det störde inte Femma det minsta, hon fortsatte som ingenting, fick sitt skott och spårade sig fram till klöven, där jag belönade henne, för jag tyckte ändå att hon varit duktig som hållit ut och kommit tillbaka så fint i spåret.

Så när domaren sa att ”det där gick ju inte så bra…” trodde jag nästan att hon skämtade, så kapitalt hade jag glömt snurrandet en stund tidigare. Det gjorde hon inte, tyvärr Redan före snurrandet på höjden hade Femma varit ganska långt från själva spåret, men hittat upp på höjden där återgången fanns, och där blev det som sagt… snurrigt och ofokuserat.

Så det blev ett tredjepris denna gång. Sååå surt! Men jag var ju där – och såg allt som Femma också gjorde bra, inte minst upphämtningen och den mentala uthålligheten.

De senaste två veckorna har jag lagt lite extra fokus på viltspåret för Femmas del, vilket iofs bara betyder ett-två spår i veckan, men det har fått styra den övriga planeringen.

Jämfört med anlagsklass innebär öppen klass i stort sett tre nyheter/svårigheter: hunden ska själv hitta spåret i en ”ruta”, återgång med bloduppehåll i minst en vinkel, och liggtid på 12-24 timmar. Den största tröskeln för att börja bli redo för öppen klass är att fixa spår som legat över natten – tänk bara allt som kan hända i spåret över natten om man lägger i en hyfsat vilt-tät skog…

När Femma väl hade klarat ett spår som legat över natt märkte jag att hon också slarvade allt mindre – hennes självförtroende i spåret växte och hon verkade älska viltspåret ännu lite mer.

När hon tagit sitt första 24-timmars-spår och gjort det med bravur, så ringde jag en domare och bokade tid – inte hade jag räknat med att få en tid samma vecka…! Men det oroade mig inte – särskilt inte, faktiskt, sedan domaren påpekade att ”allt kan hända på prov”… Ja, för så är det ju såklart.

Ett litet spår till fick hon ta före provet och det fick mig att känna mig ännu lugnare:

Sedan var det då dags för själva provet och det gick ju som smort – inga konstigheter alls. Efter första vinkeln flaxade en morkulla upp från marken. Femma såg den flyga iväg… och återupptog sedan sitt spårarbete. I den sista vinkeln märkte jag hur vi lämnade domaren en bit bakom oss, för att sedan återvända in åt det håll där han stod – det var såklart återgången, som Femma tog klockrent, rakt i spåret hela vägen. Varför krångla till det, liksom…?

Skott gick bra och klöven hittade hon i spårslutet, den vill hon ju inte missa!

Detta spårarbete gav Femma en 1:a med HP*, och domaren betonade att han inte ger HP särskilt ofta, detta var hans första i år.

* I SKK:s regler för viltspårprov står: ”Särskilt god prestation med första pris i öppen klass kan av domare tilldelas Hederspris (Hp). Ex. klarat viltstörning och i övrigt ett utmärkt spårarbete.”

Heja Femma, och nog syns det hur otroligt stolt hon är, där hon går och bär på sin klöv:

Jag måste verkligen påminna mig själv om hur Femmas självförtroende vuxit genom att träna viltspår – snacka om att känna sig som en superhjälte! Hon behöver absolut inte något stöd från mig i spåret längre, och det är så härligt att se henne in action. Särskilt under prov, då jag inte behöver tänka på att få ner snitslar under tiden – då kan jag bara gå och njuta av att se henne arbeta.

Protokollet kom samma kväll:

som fullständigt älskar att viltspåra. Idag testade vi att spåra helt utan blod, och det gick precis lika bra som annars. Nu kan vi börja träna ordentligt på öppenklass-spår.