Samma kväll som Femma tog sin viltspår-etta ringde nästa domare för att boka in oss på ett nytt spår – bra tre dagar senare. Här går det undan. Nå, nu kändes det ju som att Femma hade koll på spåret, så varför inte? I och för sig skulle det regna rätt bra under det dygn som provspåret låg till sig, och spår i regn har vi inte tränat så mycket, men… då fick vi väl se hur det påverkar.

På väg till spårprovet noterade och fnissade jag åt en lite lustig skyltning på 190-vägen mot Sollebrunn:

Inför det här provet hade jag bestämt mig för att vara bättre på att hålla koll på vinden när vi skulle ta oss an spåret, och det funkade bra – Femma fick snabbt vittring på spåret och jobbade på sitt för labradorer ovanligt spårnoga sätt… till en början.

Efter ett par vinklar kom vi till en höjd och där var det även ett bök – där fick Femma problem och förlorade sig snart i andra dofter än spåret… Runt, runt, fram och tillbaka gick det och jag kunde bara hänga med och trassla upp linan (jäkla lina!) bäst det gick, för nosen var i alla fall på och rätt vad det var skulle hon väl hitta spåret igen. Så blev det också, och sista halvan av spåret gick riktigt bra. Även i detta spår stötte vi upp ett par morkullor, och det störde inte Femma det minsta, hon fortsatte som ingenting, fick sitt skott och spårade sig fram till klöven, där jag belönade henne, för jag tyckte ändå att hon varit duktig som hållit ut och kommit tillbaka så fint i spåret.

Så när domaren sa att ”det där gick ju inte så bra…” trodde jag nästan att hon skämtade, så kapitalt hade jag glömt snurrandet en stund tidigare. Det gjorde hon inte, tyvärr Redan före snurrandet på höjden hade Femma varit ganska långt från själva spåret, men hittat upp på höjden där återgången fanns, och där blev det som sagt… snurrigt och ofokuserat.

Så det blev ett tredjepris denna gång. Sååå surt! Men jag var ju där – och såg allt som Femma också gjorde bra, inte minst upphämtningen och den mentala uthålligheten.