Den perfekta konflikten

av Johan Bergggren. Läst och rekommenderar starkt.

När jag lämnade tillbaka Ett land, två folk (av Sören Wibeck) på biblioteket var det med stor skam, då boken var så sliten att den under min läsning föll isär. Bibliotekarien sa inget om det (boken var kanske ända från 2009, då den kom ut?), men hon verkade lägga undan den, vilket jag beklagade högt, eftersom det var en ruskigt bra bok för den som vill ha en opartisk bild av vad konflikten handlar om. Då tipsade bibliotekarien om den här boken, utgiven 2021 och känd för att också vara opartisk.

Voilà!

”Detta blir den första skildringen av Israel-Palestina-konflikten, på svenska för en svensk publik, av en svensk diplomat  med insyn i och deltagande i förhandlingar och politiska processer.  Som rådgivare till Tony Blair och stabschef på Kvartetten arbetade Johan Bergggren med John Kerry och hans förhandlingsteam samt ledande israeliska och palestinska beslutsfattare och deltog intensivt i bland annat fredsprocessen 2013-2014.”

Anders Persson, statsvetare vid Linnéuniversitetet: ”Det är ovanligt numera att europeiska diplomater och andra praktiker skriver om sina erfarenheter i Israel-Palestina-konflikten. Johan Berggrens bok fyller därför en viktig lucka i forskningen om vad som hittills har gått fel och vad som fortfarande kan göras av det internationella samfundet och parterna själva för att nå fred i Den perfekta konflikten.”

Att som Berggren återge så mycket kunskap och så mycket detaljer om den här konflikten kan verkligen inte vara en lätt sak, och stundvis upplevde jag boken något rörig – jag var glad att jag hade läst den väldigt kronologiskt uppbyggda Ett land, två folk först. När jag läste Sören Wibecks bok skrev jag noggranna anteckningar över kronologin, men den här boken krävde min fulla koncentration på ett helt annat sätt. Om Ett land, två folk bildade pusslets ram, så lade Den perfekta konflikten ut en hel del bitar i pusslets innanmäte. De kompletterar varandra, helt enkelt, och ger tillsammans en riktigt hyfsad bild.

I förlagets egna intervju med författaren själv, beskriver Berggren vem han vill ska läsa boken:

”– Jag hoppas så klart att boken ska nå ut brett, till personer intresserade av historia, Mellanöstern och utrikespolitik, men kanske också till dem som inte känner till så mycket om Israel-Palestinakonflikten tidigare. Det vore särskilt roligt om människor som identifierar sig som tydligt pro-palestinska eller pro-israeliska läste den och förhoppningsvis fick en större förståelse för den andra sidan, och att deras svart-vita bild av konflikten möjligen blev lite mer nyanserad.”

Mig gav boken mycket. Äntligen fattar jag argumenten för (och emot) tvåstatslösningen – och när Berggren så tydligt benar ut de fem huvudfrågorna i konflikten – gränserna och bosättningarna, säkerhet, de palestinska flyktingarna, Jerusalem och Gaza – då blir det också tydligt att man på våldsammast möjliga sätt nu möjligen har löst en punkt i konflikten, den sistnämnda.

Korsord

Jag är ingen hejare på korsord, och ofta har jag lämnat dem halvgjorda och på dåligt humör… Sudoku och kakuro är verkligen mer min grej.

Men nu ska det bli ändring på det – jag ska skärpa till mig och lösa de där ordgåtorna, utöka mitt ordförråd och mitt tålamod och bli en helt ny människa, en som löser korsord!

Highlight of the week!

Mycket passande rubrik, som jag lånar från NW:s insta, där jag även lånat bilden:

Jag har äntligen hittat ett nytt träningspass som uppfyller mina krav: det har en klurig, men inte för svår koreografi – och när man lärt sig den så man kan hänga med rakt igenom, då blir man också rejält andfådd. Exakt så vill jag ha det – dessutom är det ett dansigt step-pass, helt utan styrkemoment. Styrka tränar jag på andra pass – det här får gärna vara bara kul och flåsigt…

Jag får åka en bit för att gå på detta lördagspass, men det är det verkligen värt!

Inget tjafs

Hon är så himla duktig, den lilla Femman. Inte ett ord sa jag, mer än att berömma henne när hon vände och gick mot mig.

Och även Delfi var duktig, som gick lös bredvid mig och inte heller hade en tanke på att springa efter våra kompisar. Men det har jag inget bevis för den här gången.

Axel Schylström på Mimers Hus

Dubbelpremiär för mig, eller trippel, om man så vill: Axel har jag inte sett live förut, men som Mello-nörd är jag väldigt förtjust i hans första Mello-låt, När ingen ser. Den har ett sväng lite utöver det vanliga, och har förblivit en favorit.

Hade inte heller varit på Mimers teater i Mimers Hus förut, eller ens sett något evenemang alls i Kungälv tidigare. Men kul att gå på galej en kulen fredag i november, ju, och det var en trevlig och gripande föreställning.

Axels gripande berättelse varvades med musik, och även om jag inte fick höra ovan nämnda låt, blev jag glatt överraskad över att han gjort en svensk version av Coldplays Fix you (Allting går att laga), medan alla (?) mammor i publiken plockade fram sina mobiler och filmade när han sjöng Genom livet, som jag inte ens hört innan.

Det är verkligen helt otroligt vad Axel har gått igenom efter att han som nittonåring fick 16 000 volt genom kroppen… Idag turnerar han som föreläsare och artist, och har skrivit boken Bränd – en resa genom eld. Men allra stoltast verkar han vara över sin fina familj; sin fru och sina två döttrar. Näsduk, någon?

Drömbilen

I Luxemburg hade min granne en VW California – han körde omkring med den till vardags, men campade även med den ibland. Jag var mäkta avundsjuk, och jag drömmer fortfarande om min egen camping-bil. Just en sån ska det vara.