Robert De Niro fick igår motta hedersguldpalmen på filmfestivalen i Cannes. Och han missade inte tillfället att lyfta vad det är som står på spel, inte bara i USA:

”In my country, we are fighting like hell for the democracy we once took for granted. That affects all of us here, because art is the crucible that brings people together, like tonight. Art looks for truth. Art embraces diversity. That’s why art is a threat. That’s why we are a threat to autocrats and fascists.” Talet fortsätter.

Robert De Niros tal på Youtube.

Läs (om) talet i The Guardian eller The Hollywood Reporter.

Märta Stenevi har kommit ut med boken Andas. Överlev. där hon bl.a. berättar om sin tidigare arbetsplats (på Miljöpartiet, men mycket av det hon beskriver gäller tyvärr många arbetsplatser).

Marcus Oscarsson tar upp boken i TV4:

”Man vet om att en människa mår dåligt, men det möts med tystnad. […]

Hon får inte ens veta ‘vad är det för något jag gjort fel’. Utan under lång tid och än idag hålls stora delar hemligt, hon får inte veta. Och det är ju klart att det är rena rama tortyren mot vem som helst. ‘Du är en jättehemsk människa, men vi ska inte tala om vem som tycker det. Det är någon här i rummet, och du har gjort hemska saker, men du ska inte få veta vad det är du har gjort.'”

TILLÄGG: Artikel i DN om mobbning på arbetsplatsen.

Film på Brian Tyler Cohens FB

Några sanningens från Rufus Gifford, tidigare USA-ambassadör i Danmark:

KAJ har redan vunnit. Mitt hjärta, Sveriges och Finlands hjärta. Europas hjärta. Bara bada bastu har toppat listor i flera olika länder och slog rekord som den mest streamade svenska låten under en dag på Spotify någonsin.

”‘Jag har aldrig sett ett liknande genombrott för en akt i Melodifestivalen’, säger Camilla Bjering von Zweigbergk på Warner Music.” Musikindustrin.se

Från det att KAJ vann svenska Mello och ända fram till nu när vi är i Eurovision-veckan är de en lågoddsare. De kan faktiskt ta hem hela tjottaballongen. Och Malmö har redan sagt nej till att i så fall arrangera Eurovision nästa år. Göteborg har sagt sig vara villig att ta det.

Själv ser jag först och främst fram emot att se dem möta Eurovision-publiken i Basel på tisdag, och förväntar mig en taklyftning i nivå med Käärijäs Cha Cha Cha, minst.

Heja, heja KAJ! 🇸🇪🇫🇮❤

(Och oavsett om ni tar hem Eurovision, eller ej, så ses vi snart i Göteborg.)

TILLÄGG: Det ryktas om att Céline Dion kan dyka upp under finalkvällen på lördag. DET blir i så fall en taklyftare, ojojoj.

Planen var att se även denna film innan den nya påven hunnit bli vald, men det var tydligen ett lätt val, så jag såg den i alla fall samma kväll…

Men vilken film! Båda huvudrollerna – som påve Benedictus resp. (blivande) påve Franciscus – var mästerliga, men min kärlek går ut till Anthony Hopkins. Herrrregud – ursäkta – vilken stjärna han är.

Recension i Vanity Fair

”But for non-Catholics, or anyone who hasn’t thought in awhile about why the Pope matters, the film is a fascinating proof of why the Church remains central to more than a billion people worldwide—in addition to being a very funny and entertaining double act between two old men with a lot on their minds.”

Och den nya påven, påve Leo, verkar vara ett bra val, av det jag hört hittills.

Efter att ha avslutat Kameleont av Lena Einhorn tänkte jag mig en mer lättsam bok och valde då Fredrik Segerfeldts bok Frankrike – En hat-kärlekshistoria (utgiven 2021). Den var faktiskt bra mycket mer intressant än jag förväntade mig.

Segerfeldt själv är ju svensk-liberal, och i ett kapitel går han igenom fransmännens relation till liberalismen – han menar att liberalism nästan betraktas som en svordom i Frankrike, och förklarar:

”Detta handlar naturligtvis delvis om hur olika ord uppfattas i olika kulturella och nationella sammanhang. I USA har liberal kommit att betyda vänster i allmän mening, medan det i Storbritannien kanske snarare är vänstermitten. I norra Västeuropa är det vanligtvis urban och kulturradikal högermitten som åsyftas. […] I Frankrike, slutligen, handlar det om en stark tro på marknaden, globaliseringsvänlighet och ett hot mot det franska undantaget, den franska livsstilen och den sociala modellen.”

Segerfeldt kommer i samma kapitel in på Montesquieu (1689-1755), en av liberalismens grundare.

”Viktigast ur ett liberalt perspektiv var Montesquieu när det gällde maktdelning. Han hade tagit intryck av det brittiska systemet och tryckte på att den offentliga maktutövningen måste delas upp i en lagstiftande del, en verkställande del och en dömande del. Det var enligt honom ett sätt att undvika maktfullkomlighet och despoti, det senare för övrigt ett begrepp han myntade. Det handlar om att den politiska makten ska vara bunden av lagar och att den inte kan agera hur som helst mot sina undersåtar.

[…]

Det går knappast att överskatta Montesquieus betydelse för det västerländska samhällets framgångar när det gäller sådant som att respektera mänskliga rättigheter, även om han som alla andra verkade i sin tid med de förutsättningar som fanns då. Hans tankar var helt avgörande för hur USA kom till och hur landets konstitution utformades. Han har kallats USA:s konstitutionella medgrundare, tillsammans med John Locke. Utan Montesquieu, ingen amerikansk separation of powers.”

Jag förmodar att Montesquieu vänder sig i sin grav i dessa dagar.

Fredagen den 2 maj på Pustervik: KÄÄRIJÄ som levererade finsk metal/rap/pop/klubbmusik inför en otroligt härlig publik där jag inte såg tillstymmelse till fylla eller bråk och som dessutom var närvarande och pepp och jublade så mycket efter sista låten – Cha Cha Cha, givetvis – att vi fick höra den igen. Bästa publikupplevelsen på länge!

Käärijä på insta:

Den här bloggen närmar sig förresten slutet, uppladdningsgränsen är snart nådd – och samtidigt närmar sig sommaren… Bloggnamnet är dessutom lite obsolet, så det kanske är dags att börja på ny kula. Eller inte, vi får se.

Tillägg: Tydligen gick det att frigöra utrymme genom att radera lite gamla bilder på bloggen, så… jag kör kanske vidare här. Eller inte.