I morse tänkte jag att vi skulle inviga en av våra nyupptäckta ängar med lite svåra markeringar, så bollkastaren fick följa med på morgonrundan… Liksom EN tennisboll.

Men ängen ligger först en bra bit in på promenaden och jag kunde inte hålla mig ända till dess… När vi kom förbi en spännande skogsglänta nedanför en slänt så fick hundarna varsin markering där. Delfi först. Det ska sägas att det var en utmanande markering – nedför en backe, med kastare, mellan träden och ut i högt gräs. Det blev ingen spik, men hon jobbade sig snabbt fram till rätt ställe. Success, som Keith Mathews skulle ha sagt 🙂

Så Piaf. Markeringen var – tyckte/trodde jag – lika svår som Delfis. Men när Delfi jobbar sig fram till bollen så verkade Piaf bara jobba sig längre bort från den… Det är som om hon, på kaxig flattetiks vis, tycker att det räcker att hon sniffar lite lätt på ett område för att veta om det finns något där – och hittar hon inte genast så finns det inget där  – alltså jobbar hon sig bort därifrån. Nej det är inte kaxigt, det är slarvigt. Vad gör vi med detta? Tål att funderas på. Tennisbollen fick ligga där den låg – efter så lång tid som Piaf hade jobbat på sin markering så ville jag inte skicka Delfi – och ärligt talat hade jag själv tappat bort markeringen… Den nya ängen får vi alltså inviga en annan gång!

Efter några timmars vila var det dags igen. Slarvig matte hade glömt dummyväskan hemma, men tack vare oredan bland alla hundsaker som ligger och dräller i bilen, så kunde jag där rota fram ett par standarddummys och ett par tennisbollar – och de nya vita pinnarna ligger alltid redo i bilen, så vi hade allt vi behövde. En shoppingpåse fick tjäna som dummyväska.

Vi klarade oss med ett par pinnar idag – tänkte egentligen bara köra enkla, raka linjetag mot en pinne. Så blev det också för Delfi, inte minst som hennes avlämningar började tjorva lite, så körde vi bara riktigt enkla uppgifter. Skickade från ett par olika håll och ökade avståndet till pinnen.

Men Piaf!? Morgonens sketna markering var glömd och förlåten (förlåten?? /Piaf) – nu fick hon glänsa. Hon fick ta linjetag från flera olika håll – vi ökade avståndet snabbt – mot en och samma pinne, och det funkade så pass bra och lätt, även i kombination med markeringar, så vi utökade med en pinne till och varierade med stopp+dirigering åt sidan. Eftersom Piaf verkar ha fattat grejen med pinnarna, så ser man direkt att hon tittar efter dem när jag ger tecken – NU kan vi börja jobba!

När vi är ute varvar jag träningen med Piaf och Delfi. Piaf fick alltså som vanligt vila medan jag tränade Delfi… men så växte hornen plötsligt i pannan på mig. Rätt vad det var, när jag hade lagt ut en dummy vid en pinne och Delfi väntade på att få bli skickad – så gick jag i stället och ställde mig några meter framför Piaf (som låg ner men hade följt oss noga med blicken) – bad henne sätta sig och gav henne en dirigering (som nu blev ganska lång) åt sidan. Success 🙂

Mycket nöjd matte gick så småningom till bilen med sina två flattar.