Igår hade vi ännu en grå och regnig dag och trots att det var helg var inspirationen (nästan) noll – det enda vi gjorde i träningsväg klarade vi av inomhus: lite sitt-lämna-av-fasandummy-träning. Det gick fort.

Dagen idag började i samma stil – vad gäller väderlek och inspirationsnivå – däremot gjorde Delfi klart för mig, efter en morgonrunda med efterföljande lur på soffan, att hon ville göra något. Och det ville verkligen jag också! Inte minst som vädret blev allt bättre och till och med solen visade sitt vackra anlete. Ja, jag erkänner: Jag tränar hellre i vackert väder än i dåligt väder! Och kameran fick följa med!

Fasandummyn fick däremot inte följa med – den är för fin och kommer bara att få följa med ut när det är hyfsat torrt ute – där är vi inte än. Däremot fick de nya dummiesarna med de markeringsvänliga överdragen följa med – syftet var dubbelt: markeringsträning och ta lite actionbilder i solskenet.

Vi körde ett fullspäckat träningspass. Började med ett närsök med tennisbollar – och nu drog jag ner rejält på söksignalen jämfört med vad jag gjorde på filmen sist… Och så hade jag försökt att verkligen gömma bollarna ordentligt. Men det blev ändå väldigt lätt – det var därför jag tidigare valt att ”smyga” ut en boll efter ett tag, men som någon vänligt varnade mig på Facebook: risken är att hunden genomskådar övningen och bara låtsassöker fram till dess att bollen kommit ut. Den risken tror jag absolut är överhängande, och därför ska jag istället öka svårigheten på annat sätt… så att hon verkligen söker och söker noga när hon hört närsökssignalen.

Sedan vidare till ängen, där hundarna fick turas om att hämta markeringar  (och fotomodella). Praktiskt att kunna skicka dem med namnet i det läget – för de iakttar mycket noga även de markeringar som jag kastar för den hund som ska få vara aktiv… Nu kom jag på vad jag borde testa någon gång så småningom: att en hund sitter på spänn och väntar på att bli skickad, den andra sitter passiv snett bakom – och så skickar jag den bakre hunden i stället för den främre… Elakt! 🙂

Nåja, det blev några bilder i alla fall:

Hmm, jag klippte Piaf bara häromdagen – det syns ju inte!

Sedan riggade jag ett upplägg för Piaf. Egentligen borde jag väl fortsätta att harva med sid-dirigeringarna, men jag vill fortfarande testa lite olika upplägg och se var Piaf står. Jag har ju redan tidigare märkt att hon är ganska bra på att snurra runt – för att hämta bakåt – åt det håll som motsvarar den hand jag använder. Dvs. om jag skickar henne ut med höger hand (handen rakt upp ovanför huvudet) så snurrar hon åt höger. Det gillar jag! Så nu tänkte jag kolla av om hon även tar en dirigering snett bakåt. Det gick faktiskt väldigt bra.

Jag ska nu avslöja en liten dirigeringsdröm jag har… Tänk att kunna skicka hunden bakåt i den vinkel som man visar med armen..? Rakt åt sidan, rakt bakåt – och allt däremellan… Mumma 🙂 (Hur svårt kan det vara…?) Eller ska man kanske nöja sig och fila ordentligt på sidorna och bakåt istället…?

Även Delfi fick pinnträning – raka skick med inkallningar först. Var det förra gången som det faktiskt var lite svårt i början? (eller har vi gjort det ännu en gång sedan dess?) Nu är det där i alla fall inga som helst problem, inte heller med litet avstånd mellan henne och dummy och långt avstånd till mig. Plättlätt! Nu får vi hitta på något annat att försvåra med.

Tillbaks till Piaf! Kände mig riktigt inspirerad och skickade Piaf snett mot den bortre pinnen (grön dummy), och då var det lite svårt för henne att springa förbi pinnen med den röda dummyn. Det blev till att blåsa hårt i pipan vid första skicket 🙂 Men sedan satt det! Success has been achieved…

Vi tog ett närsök till – och nu tyckte jag att det var sådär igen: jag gömde verkligen bollarna noga… och hundarna hittade dem direkt. Äsch. De där som säger att de ”gräver ner” bollarna… gräver de verkligen ner dem??

Till slut ville jag testa hundarna på en riktigt lång markering vardera. Det blev minsann ingen success… Jag överskattade mina hundar – båda fick kallas tillbaka. Det positiva i kråksången var då att båda lät sig kallas tillbaka utan problem. Sedan gjorde vi om med lite schysstare villkor (som att inte ett backkrön skymmer nedfallsplatsen).

Det blev i alla fall ett ganska långt – och riktigt roligt – träningspass. Nöjd! Nu ser jag ännu mer fram emot vår, torrare väder och marker och mycket mer träning!

Här – på väg till bilen – går Piaf och hoppas att jag ska låta henne bära en av pinnarna… vilket inte kommer att hända *ser framför mig att Delfi blir spetsad på pinne*