Åkte så glatt till skogen, tänkte ta en runda och träna på en av ”våra” ängar. Men stannade vid ett skogsparti alldeles i början av promenaden där jag har tänkt att börja träna med pinnarna så småningom. Varför inte börja så smått nu…? Det är ingen svår mark (det är bokskog…) men lite lagom att börja med. Upp med de två pinnarna jag nöjt mig med att ta med… Men vi hann inte mycket mer än börja, förrän jag snubblade på en gren och gjorde illa knät – ett knä som tagit lång tid på sig att läka från en annan skada. Så snabbt kan det gå – nu är jag inte på ruta ett utan ruta -3… och det var därför tårarna kom.

Någon promenad var det nu inte att tänka på, och jag hade god lust att bara gå tillbaks till bilen och skita i det fina vädret, den fina skogen, de fina hundarna… Men jag kom på andra tankar. (Det är inte hur du har’t utan hur du tar’t)

Bättre tankar vet jag inte om det var – inte vet jag om det hade varit bättre att bara vila, men hur KUL hade det varit?

Så vi körde ett bra träningspass i alla fall. Fortsatte med de raka linjetagen mot pinnarna – inga enorma avstånd, men tillräckligt.

Film med Piaf

Film med Delfi

Och så körde vi lite närsök på det, där jag verkligen försökte att ”gräva ner” tennisbollarna. Gick väl sådär, tycker jag – jag lade ut sex bollar åt gången, och det var bara de två sista som de fick leta lite mer efter, så att det överhuvudtaget var någon sport. Men när jag skickade Delfi en sista gång – en boll kvar i området – tänkte jag blåsa stopp och belöna med bollkast istället… Bara det att just som jag blåste, så hade hon fått vittring på den där sista bollen… det var inte alldeles lätt att få henne att ta upp nosen då 😉 Men det gick – och sedan fick hon söksignalen istället. Jisses, matte… blåsa när jag precis lokaliserat bytet. *himla mig*/Delfi

Men om jag ska jämföra med den förra närsöksfilmen – där jag kastade ut en boll – så tycker jag nog att Delfi har fått ner nosen lite mer i marken nu, och det är mindre spring i benen. Eller vad sägs?

Film med Delfi

(fick sluta filma för att rädda situationen – eftersom hon hittade en boll medan hon hade en i munnen…)

Till sist en övning som är inspirerad från det allra första workingtestet jag någonsin gjorde, med min första flatte Ella (Beauraing, Belgien, året kan ha varit 2004 eller 2005): skicka hunden framåt på en rak stig… som svänger – eller delar sig i ett Y. Väldigt svårt för många hundar, som lärt sig att följa (raka) stigar eller andra linjer i terrängen. Nu tar jag också pinnarna till hjälp – det är bara att ta sikte på dem och inte bry sig om vart stigen svänger.

Tja, jag vet inte om jag behöver säga det, men det kändes bra mycket bättre efter detta träningspass. Inte i knät, men humörmässigt! 🙂