Jag kan och jag vill… och jag kan!

Det underbara vårvädret fortsätter – idag såg jag våra första tussilago!

Tog en fin lunchrunda i vår storskog. Pick-up-västen används ganska flitigt numera – nu var den lastad med bara en dummy, en tennisboll och två mindre vattenflaskor…

Under promenaden smög jag då och då ut en dummy på stigen – dvs när hundarna sprang en bit framför mig – och skickade dem sedan tillbaka på linjetag. Den övningen kan de nästan lite för bra… De vet att om det var Delfis tur nu så blir det Piafs tur nästa gång – då går hon med ett halvt öra bakåt när jag försöker smyga ut dummyn 🙂 Men-men, vi har många bra raksträckor under just den promenaden, så några utsmygningar och skick fick vi allt till.

Mot slutet tyckte jag nästan att det var för varmt för att göra något mer – hade dessutom lite ont om tid :-/ – men hundarna verkade ändå rätt fräscha, så vi körde ett närsök också.

Stoppade ner bollen på några ställen och plockade upp den, rullade den lite i området, gömde den sedan ordentligt, tyckte jag. På det första skicket hittade Delfi bollen nästan genast. *snopen matte*

Piaf fick leta lite mer, men efter lite lagom tid tog hon den också.

Sedan ville jag ge Delfi ett sök till, eftersom det första blev fiasko – eller hur man ska säga… Det gick för bra?/Delfi  Så jag gömde bollen igen och nu tänkte jag ”gräva” utan att verkligen gräva ner den (är lite för rädd om naglarna för det :-P). Nöjd med mitt verk tänkte jag att nu skulle väl Delfi i alla fall få leta lite innan hon hittade…

Jag skickade Delfi, och hon letade. Och letade. Och letade… Lämnade området lite grann åt olika håll, men aldrig särskilt långt eller länge – tillbaks till området gick hon. Och fortsatte leta. Så småningom fick jag lite panik. För jag hade ju bara EN tennisboll med mig – jag kunde ju inte smyga ut en fet standarddummy utan att hon märkte det… Ett paket näsdukar, kanske? funderade jag en kort sekund. Ville inte heller stoppa henne och belöna med dummykast efter allt detta sökande – jag ville att hennes härliga vilja att hitta skulle belönas med att HITTA något i området, att sökandet skulle ge henne utdelning! Så stod man där och bad en stilla bön… igen… Man talar om tävlingsnerver, men varför talar ingen om träningsnerver??

Men så! såg man äntligen den stilla, krökta nacken i kombination med den välbekanta svansrörelsen… och upp dyker den bruna bruden med el tennisbollo! Snabbt som sjutton in till matte med den. Tror hon kände mattes beundran där 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s