Mitt bland all apporteringsträning är det allt kul att bryta av med något annat – och eftersom båda hundarna, dvs även Delfi, numera är såpass säkra på sitt spårande är jag numera också mycket mer avslappnad inför att lägga viltspår själv och gå dem med hundarna. Det var en tröskel att komma över, kan jag säga…!

Vädret är nu varmt och torrt, vilket ju sägs försvåra spårförhållandena något, men vi kör ändå.

Jag minns förresten min första flatte, Ella, som var en riktig stjärna i viltspår från första stund och gick alla sina spår före anlagsprovet i torrt och varmt högsommarväder och oftast över mossbeklädda bergsknallar i den snustorra skogen på Ingarö.

Quiet Woods Riverdance Ella

Igår använde jag mig att Runkeeper, ett utmärkt hjälpmedel för att kolla hur man själv gått – och för att följa upp hur hunden gick.

Delfis spår såg ut såhär (mitt spår till vänster, Delfis till höger):

Piaf fick ett ordentligt tapp där hon fortsatte nerför en brant bergsknalle. Hon verkade också rejält påverkad av värmen, så jag pausade henne någon minut och lät henne sedan fortsätta – och då tog hon sig minsann direkt högre upp på bergsknallen igen och så fortsatte hon lika säkert som innan. Såhär blev jämförelsen mellan mitt spår och Piafs:

Och här har vi en duktig och mycket nöjd flattetant!

Flatterhaft God och Glad