Förra lördagen var vi på kurs hos Katarina och Thomas på Kopparhult. Det var en löst sammansatt grupp av olika retrieverbekanta och första gången jag var på Kopparhult (de två tidigare kurstillfällena ställdes in pga vädret).

Med dessa osäkra faktorer tvekade jag in i det längsta vilken hund jag skulle köra denna dag – det säkra kortet, som jag ändå har tänkt att köra mycket mer på kurserna framöver, eller det ”osäkra” kortet som skulle riskera att få ”träna passivitet” större delen av kursen…? Nu föll valet på det senare alternativet, dvs Delfi. Det var nu hon skulle få sin dom vad gäller träningen framöver.

Kursen inleddes med fotgående – bra -, markeringar – sådär – och skott – inte precis vad Delfi behövde i början av ett träningspass… Missförstå mig inte, för det var inget fel på upplägget, och det var ju lika bra att jag fick ett kvitto på att vi inte klarar dessa retningar. Delfi må kunna sitta still på sin ända – knallar gör hon sällan – men hon eldar upp sig. Tyvärr!

Nästa övning var walkup med markeringar – Delfi och jag fick börja i främsta ledet. Men eftersom Delfi vid det här laget var så uppe i varv, så fick jag själv gå och hämta hennes markering. Inte precis därför man har en retriever, eller hur? Suck. Men det var bara att bita i det sura äpplet. Och sedan fick vi ju bra träning på att gå fot i de bakre leden i walkupen, se markeringar och inte hämta något alls.

Därefter varvades dubbelmarkeringar med skick bakåt mot ett närsöksområde – även där valde jag att själv hämta två av Delfis tre apporter. Det spelar ingen roll att varken tränare eller grannar på linjen hörde Delfis ljud – i mina öron var det som en hel liten orkester…

Jag kan väl säga att jag inte var på strålande humör under fikapausen. Och när planen för dagens sista övning bestämdes visste jag och kunde direkt meddela att vi inte skulle vara med på den – tre olika multi-apportkastare med skott. Jojo. *skrockar*

Dessförinnan fick Delfi och jag joina jaktlabradorerna (goldisarna bildade en egen grupp) och träna markeringar/linjetag till tre olika punkter med lite terrängövergångar som extra klurighet. Det blev en rätt bra övning för Delfi. Hon hade hunnit chilla ner lite under fikapausen och fotgåendena till och från fikaplatsen plus att en av hennes starka sidor är att hon har lätt att släppa den sista markeringen och istället ta linjetag åt annat håll. Något ska man vara bra på, också 😉

Sedan samlades hela gruppen, och medan ”fyrverkerierna” brakade loss och apporterna sprutade upp i luften (ja nu överdrev jag lite) så avlägsnade Delfi och jag oss, det kändes helt rätt och vettigt och blev riktigt bra.

Jag tog ut Piaf en kort sväng på egen hand, och lät henne  ta in några apporter också. Innan jag åkte från Kopparhult bestämde jag med Katarina att Piaf ska få gå en privatlektion på Kopparhult innan vi går kursen där senare i vår. För nu var det bestämt: Piaf ska få gå vårens kurser som Delfi också hade kunnat få gå om hon inte var så förjolat het.

När jag kom hem kändes det som en liten sorg i hjärtat ändå, för jag älskar ju att köra Delfi – men nu behöver hon mycket väl avvägd träning. Bara träning i lugna sammanhang där jag har kontroll och kan välja att skicka nu/snart/inte alls, vilket också var en anledning till att jag har strukit oss från guruträningen (med Keith Mathews) framöver. När det står ett tiotal ekipage – och en guru – och väntar går det liksom inte att vända runt och köra ett litet fotgående innan man skickar… Eller – herregud – gå ut och hämta själv…

Så nu blir det i alla fall av att ta tag i detta, som jag ju hade funderat på redan förra året, men så kom vi ju med på Keith-kursen och det var hur kul som helst att få vara med där, men jag är glad att jag tog mitt förnuft till fånga sedan (några månader senare).

Och Delfi ska inte få ligga och damma på hyllan! Hon ska får träna – oh yes – men med mycket mer fokus på att ha rätt känsla under arbetet. Vi ska ha rätt känsla i passiviteten, fotgåendet och dirigeringarna för att undvika att slösa en massa energi där. Energin behövs sedan i det självständiga arbetet – på de svåra markeringarna och i de stora och små söken.

På’t igen!