Ibland har man otur – och vad är då bättre än att den följs av en förbaskad massa tur! Så var det för mig idag:

Jag skulle hem till pappa och fira in påsken med smörgåstårta, men tänkte ta en sväng förbi Bruksklubben och träna lite avslappnat ”lite av varje” som vi gjort några få gånger i vinter – och det verkar ju ha haft en jättefin effekt på Piaf i alla fall: klubben är kul!

Närmaste vägen hemifrån mig till klubben går rakt genom bonnevischan på en smal och krokig väg, som bara för något år sedan asfalterades – dessförinnan var det en grusväg. Cirka tio minuter in på den vägen – och med ungefär lika långt kvar – hörs det plötsligt ett högt KLONK under min bil. Bilen fortsatte dessbättre att rulla som ingenting – tills nästa KLONK kom… Och nästa. Då stannade jag bilen och satte ut en varningstriangel.

Såg ingenting som hängde ner under bilen, men jag skulle hur som helst inte våga köra med den mer som den var nu… Så det kändes jätteskönt att veta att jag är medlem i Falck och kunna ringa dem. Det fick ju bli bärgning, helt klart…! Och sedan var det ju bara att säga byebye till alla helgens aktiviteter för jag skulle förmodligen sitta strandad med mina hundar eftersom ingen verkstad i världen – och verkligen inte Mekonomen i Nödinge, som var den enda verkstad jag kunde komma på att min bil skulle bärgas till – skulle röra min bil på hela påskhelgen. Jippppppi….

Just som jag hade blivit uppringd av en bärgare och försökte bena lite i vad det var som kunde ha hänt min bil, så kommer en liten bil och kör sakta fram bakom min bil och rutan är nervevad, så jag skyndar fram och frågar om han kan något om bilar (Notera den frågan!) och om han hade lust att kolla på vad som kunde ha hänt min bil.

Jajjemen, han ut ur sin bil, hittar inget men erbjuder sig att köra några meter med bilen för att lyssna på KLONKet. Jag sa till bärgningskillen att jag ringer senare, hoppade in i passagerarsätet och så körde vi. Det dröjde inte länge förrän det första (egentligen fjärde) KLONKet kom – han körde direkt in till kanten, kollade vid vänstra främre hjulhuset… Och där hittade han felet: fjädern till vänsterhjulet hade gått av! Det är liksom stål och ingen späd liten fjäder (ni kan ju kolla på era bilar), och den var AV.

Nu var det så himla tur att den hade gått av på ett ställe där den inte gjorde någon större skada, mer att den slog mot innersidan av hjulhuset när jag svängde lite. Leif sa att jag kunde köra bilen, men där och då lät det för bra för att vara sant, så jag frågade vad han själv hade gjort i min sits. Då kom det: Jag hade kört ner den till min verkstad…

Vaaa? Sådär bara klämmer han ur sig att det är en mekaniker som stannat vid vägen och hjälper mig!? Hur mycket tur får man ha!? En hel massa, tydligen.

Leif, som han heter, skulle till Nödinge på ett ärende, och jag skulle köra direkt till hans verkstad i Alafors, och jag fick också i uppdrag att kolla om Mekonomen hade en fjäder till min bil hemma. Det hade de! Så jag ringde Leif – som ju var i Nödinge – och bad honom hämta ut fjädern som jag lagt undan. Turligt nog hade han med sig kort eller pengar för att kunna pröjsa 975:-, som fjädern kostade… Återigen denna tur.

Sedan ringde jag bärgaren och avbokade hans tjänst – jag ba ”kan du fatta att det var en mekaniker som stannade medan vi pratade!” Och han verkade faktiskt riktigt glad och jag tyckte precis att han avslutade samtalet med ”kram”. Eller? Det gör man väl inte? Ny charmoffensiv? *ovan vid charmoffensiver* Eller så fick han en blackout efter att ha pratat med någon vän precis innan och så går han hem och berättar att han råkat säga ”kram” till en kund på telefon och känner sig sååå dum. Jag kom mig ju inte för att säga något gulligt tillbaka (om det nu ens var ”kram” han sa) men telepativägen kan jag i alla fall försöka säga att det kändes bra att han sa ”kram” 🙂

Nåväl. Det KLONKade till några gånger på vägen ner till Alafors, men Leif hade ju helt rätt i att det gick bra att köra annars. Och precis när jag kör in till hans verkstad, så kommer han också – med hämtad fjäder från Nödinge. Hirrejisses, vilket flyt. Ett tag trodde jag nästan att jag skulle hinna äta smörgåstårta med brorsan och pappa i alla fall, men så blev det inte.

Leif fick  kämpa ordentligt med vissa delar av arbetet och jag fick följa honom och titta när jag kände för det – säg den verkstad där man får det?? Hundarna fick kort rastning, men satt i övrigt mest och hade tråkigt – perfekt med lite extra passivträning 😉

Efter ca 2,5 timmar var det hela klart och jag var så oerhört tacksam över att kunna köra därifrån i min egna bil – min shitty car – som jag är så himmelens beroende av.

Sådan var min inledning på påsken – hur var din? 🙂