”Inte en tass fel”

I flera år har Piaf praktiskt taget inte fått röra vilt, detta då hon som ung flatte hade fått hård mun och till och med knäckte vilt. När jag började köra Delfi på vilt kunde Piaf någon gång få hålla ett vilt innan det kasserades, men eftersom jag hade så väldigt liten (läs: obefintlig) tillgång till vilt när vi bodde i Luxemburg, så ville jag inte offra vilt på henne… Jag såg det helt enkelt som kört. Hon fick såklart göra så mycket annat ändå – med dummies – men inget med vilt.

Efter vår flytt till Sverige förra året blev ju vilttillgången en helt annan – plus att jag från två olika tränare fick höra dels att hård mun högst troligt består på stress/konflikt i samband med vilthanteringen, dels att det inte behöver vara kört. Det fick mig att tänka om vad gäller Piaf och viltet. Hon fick börja att apportera vilt igen – väldigt sällan och fortfarande med stor försiktighet, men ändå: mer än tidigare.

Så jättemycket viltträning har det inte blivit, men jag har sakta men säkert märkt att hon blivit mer avslappnad i vilthanteringen – antagligen i takt med att jag också vant mig vid att vi faktiskt kan få tag på mer vilt…

Vid en av gruppträningarna tidigare i vår lät jag för första gången Piaf ta in ett helt sök  med olika sorters fåglar, plus kanin. Och jag blev nöjd med vad jag såg! Sedan dess har hon fått apportera lite vilt då och då här hemma, inklusive apporterat and och trut ur vatten – med avlämning i hand.

Igår fick Piaf göra ett inofficiellt jaktprov, som anordnades av SSRK Västra/gbg-sektionen, i Strömma. Härliga marker och ett väldigt trevligt upplägg: Först ett litet fotgående efter skytt – mot vatten. Jag hade haft en skön, lugn känsla hela dagen – inte alls den där nervositeten som man – läs: jag – kan ha ”när det gäller” på olika prov/tävlingar. Och jag satsade på att bygga på den känslan och låta Piaf känna att matte var lugn och nöjd. När jag hade tagit av kopplet och började gå bakom skytten berömde jag henne. Bra – nu går vi, du och jag.

Vi gick alltså bakom skytten Jan-Inge, och när han vände sig om för att visa mig var vi skulle stå utstrålade han sådan värme och uppmuntran att det bara plussade på min redan så sköna känsla inför det hela. No worry. Nu kör vi.

Först kom skott och en markering med kråka på land, och efter ännu ett litet fotgående mot vattnet kom ännu en markering som kastades i riktning mot vattnet och bakom en liten vall. Piaf spikade båda sina landmarkeringar och levererade fint till mig.

Nu stod vi alltså en bra bit från vattnet, och nästa markering kastades i precis samma linje som den föregående landmarkeringen, fast några få meter ut i vattnet. Det var schysst, med tanke på det kalla vattnet, att hundarna slapp simma så långt ut – men det blev svettigt för oss förare att få hunden att springa hela vägen från vattnet och lämna av fågeln innan de skakade av sig det kalla vattnet. Men Piaf… bortsett från att hon bättrade på greppet om anden vid strandkanten så släppte hon inte och stannade inte och skakade sig inte förrän jag hade fått fågeln i hand. Eller: om jag ska vara petig så var det väl lite panikartade avlämningar… Men inget vilt hamnade på backen, inte på hela provet.

Ännu en vattenmarkering blev det, därefter fotgående efter skytten upp till söket, som låg i en ganska smal remsa längs med vattnet och vi skickade alltså hundarna rakt ut mot vattnet… Jag gillade verkligen detta upplägg, med så mycket arbete intill vattnet 🙂

Jag svettades lite när Piaf kom med en duva och rullade den runt, runt i munnen… Men domaren sade senare att den duvan förmodligen var lite konstig, likstel eller hur han sa…

Hela tiden var känslan fin – jag fortsatte att berömma Piaf då och då under hela provet, men det var först när vi vände från söket och Jan-Inge sa ”tack för uppvisningen” som jag insåg att det inte bara var känslan som var bra – det hade verkligen gått bra 🙂

När domaren – goa glada Håkan Rosvall – skulle lämna kritiken inledde han med att säga att Piaf inte hade satt en tass fel under hela provet. Jippie – äntligen fick Piaf glänsa 🙂

image

Vi hade tagit oss över den där vilt-tröskeln och fick ett förstapris och ”domarens val” med oss hem.

image

Hihi, jag minns precis varför jag gjorde denna min: Jag hade inte hunnit hämta ut min hund till fotograferingen, och här stod jag nu och man kunde nästan tro att det var jag  som var ”domarens val”… 😜

Och ja, nu ska jag allt våga anmäla Piaf till ett officiellt B-prov också. Det kritiska är nu passiviteten… Men det får jag ta! Heja Piaf och heja vårt samarbete idag!

20160416_131704

Efter provet stannade vi till i Härskogen och gick en 5-kilometersslinga där – den gick delvis längs en jättefin sjö –  Stora Härsjön – med bland annat så här fina sandstränder! Gissa om hundarna passade på att bada 🙂

20160416_163551

20160416_163557

20160416_155840

20160416_161542

3 kommentarer

    1. Tack! Jo men sandstränder är det ju! Men ”värsta fina” var möjligen en liten liten överdrift… Tur att jag inte påstod att de var långa också… 😉

      1. Man blir ju glad för alla såna där snuttar i Göteborgstrakten. Piaf har väl inga större passivitetsproblem. Hon gör säkert succé i officiella sammanhang också. *cool*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s