Min pappa var verkligen en klippa för mig på många sätt när jag växte upp och även senare än så. Han var den som alltid ställde upp och körde både mig och kompisar hit och dit – när kanske andra också kunde ha eller borde ha…
När en förälder var i upplösningstillstånd över en skitsak var han där – som en klippa.
Idag är det pappa som behöver vår hjälp med lite av varje, så hundarna och jag är där 1-2 ggr i veckan. De trivs bra där, och passar på att vila sig. Femma har hittat egna platser att ligga på…
Nu senast åkte vi direkt från pappa… till Klippan.
my flatcoats 