Femma gav dem långa blickar när vi kom ut på vägen i morse, de två kanadagässen som slagit sig ner inte särskilt långt från vägen. Det brukar komma ett fåtal varje vår och utmana tranorna om platsen på ängarna. För ett par år sedan var det många som ville vara just här, och jag var smått förfärad över oväsendet och de surt luktande bajskorvarna som låg överallt. Det påminde mig om parken i hamnen i Nyköping. Ursäkta Nyköping, men den enda gången jag varit där var det invasion av kanadagäss, och det luktade bara surt och man fick hoppa mellan bajskorvarna – och försöka få hundarna att inte frossa i detta himmelrike av godsaker… Nu blev invasionen av våra ängar kortvarig och det var snart bara ett fåtal kvar, som vanligt.

Årets två försts kanadagäss började för säkerhets skull vagga iväg när vi kom gående. Men de gick inte särskilt långt innan de kände sig tillräckligt säkra för att stanna och lägga sig igen. Femma fortsatte gå och släppte dem så småningom med blicken och fick ett lugnt beröm för det. Sedan kunde hon göra det hon kom ut för att göra. Ägnade dem inte den minsta uppmärksamhet mer – hon tänkte nog mer på sin tomma mage och frukosten som väntade.

Igår var vi ute på ängarna för ett ordentligt pass med dummiesarna. Jag fick verkligen feeling och gav både Femma och Delfi dirigeringsträning. Minnesmarkeringar för Femma och dels dolda skick till gamla målområden, dels skick på utställda vita dummies mitt på ängen för Delfi. Eftersom de klarade allt så bra som de gjorde får jag väl erkänna att jag inte spände bågen tillräckligt, men det var ett upplägg so omjag kommer att kunna utveckla och jag kan knappt vänta till nästa pass. Det enda som inte funkade så bra var Delfis fotgåendet, det eviga sorgebarnet. Fotgåendet, alltså, inte Delfi!

Delfi älskar jag – även nu när hon är skendräktig och går här hemma och piper. Hon adopterar och bär runt på illrosa pipleksaker och lurviga trasleksaker – och jag gömmer dem. Hon befinner sig mitt i de två-tre dagar som infaller några veckor efter löp, och som är de enda då man märker av hennes skendräktighet i någon större grad. Träna går bra ändå, och det ska ju vara bra att aktivera skendräktig tikar lite extra.

Utöver träningen blev det promenader runt Kroksjön.

Piaf tröttnade på att modella och gav mig det här: