Jag har satt igång en brasa i kaminen denna morgon, det har inte behövts på några dagar, och egentligen hade det väl gått utan den även idag. Men det är ju så mysigt, och snart är den säsongen över. Mitt hus ligger i söderläge, med ett stort, ganska flackt, svart tak som suger upp en massa go värme under soliga dagar, dessutom har jag stora fönster på sydsidan också, så om inomhustemperaturen sjunkit till 17 eller strax under under natten så räcker det med ett par timmars dagsljus – med solsken, alltså – för att höja värmen med ett par grader. Elementen står på, men på väldigt låg värme. Och med ett välisolerat hus har det räckt med det den här vintern – kompletterat av lite stearinljus och/eller kaminen i vardagsrummet.

Jag träffade en granne igår som jag inte pratat med på flera månader. Vi bor ju inte inpå varandra härute, precis, och alla har sina egna liv och tider. Det var en trevlig pratstund, och vi kom in på våra hus läge i förhållande till solen, och han tyckte det var lite synd att vi inte har någon kvällssol, medan jag tycker det är perfekt. Okej, att man kan sakna kvällssolen under försommarkvällar och ljumma höstar när man vill kunna sitta ute och nyttja solen lite extra. Men enligt mig vägs det med råge upp av att slippa ett alltför varmt sovrum när det är som varmast på sommaren. Att sovrummet dessutom ligger på den sidan där kvällssolen hade legat om den inte skymdes av träd och berg… det gör att solen aldrig ligger direkt på sovrumsfönstret. Det kunde inte vara bättre!

I söderfönstren står även den lilla hemodlingen. Den är verkligen liten, den ska ju vara så i år, tänkte jag. Men… när jag nu inte ska odla tomater i år och har en massa lediga krukor, så skulle jag ju kunna satsa på något annat matigt, som sallad, eller kål. Jag har ju så sent som den här vintern upptäckt grönkål, och den ska vara tacksam att odla själv, så… Jag tror jag måste prova!

Vi tog ett träningspass på ängarna igen, och det blev lite olika dirigeringar för Femma – lyckades äntligen skicka henne bakåt/ut utan röstkommando, det satt hårt inne! Hennes träningspass var effektivt.

Sedan tog jag Delfi. Hennes pass tog sju gånger så lång tid, dels för att få ner aktivitetsnivån mellan skicken, dels för att jag än en gång bestämde mig för att ta tag i det där fotgåendet. De längre skicken mot nya områden var inte felfria, de heller, men vi redde ut det utan några konflikter, det njuter jag verkligen av. Stopp – in på linjen igen – och vidare i anvisad riktning. Och andra skick med luriga terrängövergångar eller genom tidigare målområden blev riktigt bra. Stopp-signal på väg ut i full kareta – nemas problemas!

Alla tre fick träna på vårt nya sök-kommando och det funkar rätt bra nu. Avslutade med boll-markeringar och även Piaf fick ta en, belöningen efter all väntan. Ännu en belöning för henne är att få bära bollkastaren, det har alltid varit hennes grej.