När Femma var valp/unghund hörde jag en retrievertränare berätta att när hen har en valp/unghund badar hen varje dag med hunden, för att få huden att känna sig riktigt bekväm i vatten. Varje dag under sommaren, alltså, men jag har för mig att det även kunde inbegripa våtdräkt. Jag tänkte något i stil med ”ska det verkligen vara nödvändigt – med en retriever?”. Nu, två år senare, kan jag säga att jag aldrig har badat så mycket (utomhus) som de senaste somrarna – delvis på grund av att badtemperaturerna varit okej även för en badkruka, men bara delvis. Femma är underbar på så många sätt och (vägrar säga ”men”) ger mig även lite kluriga utmaningar, som linjerna, getingfobin och hennes känsla för vatten, som känns lite ovanligt sval för att vara en retriever.

Hon går i och för sig gärna ut och plaskar i vattnet hyfsat tidigt på våren – men att simma i kallt vatten (som flattarna gladeligen gör) skulle inte falla henne in. Hennes temperaturgräns för när det känns okej att simma verkar otroligt nog vara ungefär samma som min…! (I alla fall i början av badsäsongen.)

Och hon simmar helt klart mest när jag också går i vattnet, då kastar hon sig i plurret, simmar gärna med mig och ligger i både länge och väl. Simtekniken är det inte heller något fel på – utom när hon då och då leker och plaskar med framtassarna. Men när hon vill komma fram snabbt simmar hon som en liten gudinna.

Länge och väl kan hon ligga i, som sagt – men när hon väl avslutat badningen, då vill hon väldigt gärna bli torkad. Jag har då aldrig tidigare haft med mig handduk ut för att torka hundarna efter ett högsommar-bad… men nu får det bli så.

Det är helt enkelt tydligt att Femma inte gillar att bli/vara kall. Redan de första dagarna hon var hos mig, i februari 2018, visade hon det tydligt genom att, så fort hon kissat ute i snön, springa och sätta sig vid dörren för att bli insläppt – trots att övriga flocken roade sig i snön!

I slutet av förra säsongen var det också väldigt tydligt när hon tyckte att badsäsongen var slut – det var i och för sig slutet av oktober.

Men nu är vi igång igen!

Däremot är hon inte helt bekväm med att hoppa i för att hämta en dummy eller boll – kastar jag en boll några få meter ut i vattnet är risken stor att hon vägrar hämta den. Och om hon hämtar den är det lite si och så med avlämningen, vilket hon inte har det minsta problem med vid landapportering.  När hon kommer upp ur vattnet är hennes prioritering helt enkelt att skaka av sig vattnet i pälsen, och då får jag köra ”handbollsräddningar” om jag vill få bollen i hand innan hon ruskar sig… Så vill jag självklart inte ha det. Däremot vill jag inte heller tvinga henne att stå ut med kylan, om hon nu tycker den är jobbig. Då lär jag henne hellre att snabbt som sjutton lämna av och därefter få klarsignal att skaka sig.

Igår gick bara Femma och jag ner till sjön (Delfi ska helst inte simma i det här skedet av Redog-behandlingen) och nu hade jag med mig en lite extra rolig vatten-dummy (en som syns bra och dessutom ställer sig upp i vattnet). Vi gav oss ut i vattnet tillsammans och Femma fick hämta dummyn och leverera till mig i vattnet för att sedan få ett nytt kast. Jag var riktigt nöjd med hennes attityd, och nu verkade det vara helt okej att jobba vidare utan att gå upp ruska sig. Närhelst hon ville fick hon såklart gå upp på klippan, exempelvis om hon fått vatten i öron eller vrångstrupe, men sedan kastade hon sig ut igen. Vi körde även markeringar upp på land med leverering till mig i vattnet. Och så busade vi lite allmänt. Hon kändes helt klart bekväm i vattnet – då hade vi dessutom en vind som gav oss lite vågor i vattnet, men det bekom henne inte.

Men efteråt, då ville hon ha sin torkning…