Fåglarna på fortet

Det här året har jag förälskat mig lite extra i sädesärlorna, och särskilt var det en som hade ett extra ljust huvud, som ofta höll sig i eller nära min trädgård i början av sommaren. Sedan har det varit flera stycken som, oftast parvis, hängt här till och från hela sommaren.

Nu i september börjar det bli dags för dem att flytta söderut och jag kommer att sakna dem! Faktum är att jag blev riktigt sorgsen häromdagen när det slog mig att jag inte sett dem – på hur många dagar? Hade de redan gett sig av? Tänk att de flyttar så långt som till Nordafrika medan jag går kvar här i min trädgård… Säkert kommer jag att se sädesärlor här nästa år igen, men kommer det att vara samma fåglar, samma individer? Enligt vad jag kunnat läsa mig till kommer de i alla fall tillbaka till samma trakt år efter år, och de kan visst bli 12 år gamla…

Dessutom fick jag en glad överraskning igår morse, när en hel grupp sädesärlor – många fler än jag brukar se på en och samma gång – gick omkring på min gräsmatta. En liten gruppering inför avfärd, kanske? På kvällen gick en ensam sädesärla på samma gräsmatta, och den flög iväg med en berg-och-dalbane-uppvisning och glada kvitter. Tänk om den har bestämt sig för att stanna här i vinter, det skulle ju också kunna hända… *hoppas*

Och när den ena fågeln ger sig av, så kommer nästa och knackar på fönstret… bokstavligen. En talgoxe satt på ett av mina fönsterbleck och pickade, och strax därpå kom den här talgoxen och slog sig bara ner och tittade in. Dem ser man inte mycket av under sommarmånaderna, men de börjar väl sakna den bekväma matserveringen, kan jag tro…

Igår var det spårdag för hundarna. Jag lade två kluriga spår, och ett blev dessutom lite längre än planerat, kanske 500 meter, medan det andra höll sig på ca 300 meter.

Delfi som ska gå aktiv på nästa spårkurstillfälle fick ta det långa spåret, och hon tog det som en liten gudinna. Den här gången fick hon också pinnar istället för tennosbollar som tidigare, och dem hittade hon och apporterade. Superfint jobbat, helt enkelt, och dessutom i det där underbara tempot…

Femma fick ta det lite kortare spåret. Typiskt nog hade en svampplockare med hund hunnit gå rakt över spåret under den korta liggtiden (jag satt bara 50 meter därifrån och såg det ske) och hon fick lite svårigheter just där. Man får tacka för den erfarenheten, för hon redde ut det till slut och tog det rätta spåret igen, hittade alla pinnar och var väldigt glad och nöjd med att hitta en tennisboll i slutet. Väldigt nöjd är jag. Häromdagen fick de varsitt ängsspår, och det gick också kanonbra. Därmed har vi gjort vår hemläxa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s