Det är ”fuktigt” väder ute denna morgon, och mörkt när vi går upp, och när jag landar i soffan med en stor kopp rykande te tänder jag säsongens andra värmeljus, men först konstaterar jag nöjt att det knappt finns något stearin kvar i botten på det värmeljus som brann ut igår kväll. Icas värmeljus är uppenbart bättre än de från Gekås som jag inledde förra säsongen med – där var det alltid ca 20 procent kvar i behållaren när veken brunnit upp, och det har jag svårt att acceptera. Nu hittade jag en ekonomisk/snål/klimatsmart lösning på det, så att allt brann upp, men det var omständligt, det var det. Det får väl räcka med att man ska peta bort den lilla plåt-pluppen i botten av värmeljusen innan man skickar behållaren till återvinningen… Nej, värmeljusen från Gekås köper jag aldrig mer.

Enligt senaste numret av Råd & Rön är det förresten Ikeas värmeljus som är allra bäst – billiga och bäst i test, kan det bli bättre? Råd & Rön är, bortsett från de olika hundklubbtidningarna, den enda tidningsprenumeration jag har kvar och inte vill vara utan. Produkttesterna är ju den största behållningen, särskilt när de prickar in tajmingen riktigt bra med ens eget köp (inte som nu, när jag redan inhandlat mitt vinterförråd med värmeljus, även om Icas värmeljus klarade sig bra i testet…). Men jag gillar också att läsa om olika konsumenttvister och även andra läsares frågor och funderingar. Jag skickade in en själv en gång, det handlade om att tvättanvisningarna i vissa kläder, även dyra märkeskläder, blir osynliga efter bara ett par tvättar, och svaret blev att nej, det ska vi inte behöva acceptera. Personligen blir jag extra nöjd när tillverkaren har lyckats trycka tvättanvisningen på insidan av plagget, och den syns tydligt tvätt efter tvätt, utan att skava på något sätt.

Nöjda blev både hundarna och jag med sommarens inköp av RAUH-ben, tillverkade av älgskinn, utan några tillsatsämnen. Det har alltid känts ”sådär” att ge hundarna tuggben, grisöron etc. när man då och då läser om tillverkningsmetoderna – ännu mer så när Femma dessutom glufsar i sig tuggben på nolltid, och dessutom haft tendens att bli dålig i magen av dem. Så vi testade RAUH, och till en början blev de mest liggande – de var lite för hårda, tydligen. Men när tugg-behovet satte in så småningom – hundarna behöver ju det för sin berikning – så plockade de själva fram benen ur lattjolajbanlådan och rätt vad det var fanns bara små bitar kvar. Klart värt att prova igen, och nu köpte jag en storlek större; det blir mer tugg för pengarna… Benen kom igår och visst blev hundarna nöjda.

Igår blev ännu en dag med både apportering (närsöks- och linjetagssträning) på förmiddagen och lydnadsträning (ett litet pass i garaget på kvällen). Undrar om det är bättre att göra om planen så att det får bli så – särskilt med tanke på vintermörkret, då man kanske bara kommer att hinna med ett jaktträningspass på dagen, samtidigt som det återstår flera mörka timmar då man gott kan fila på lite lydnad i garaget. Hmmm, det tål att tänkas på. Vilken tur att planen inte är huggen i sten…