Eftersom jag i gårdagens blogginlägg påminde mig själv om det senaste träningspassets kassa linjer, så var jag bara tvungen att köra ett pass med just linjer – nu till pinnar – på förmiddagen. Fyra pinnar på hyfsat avstånd, men inte alltför stort avstånd från varandra. Tydliga punkter att skicka till, två apporter vid varje, två hundar att skicka. Vad kan gå fel? Båda hundarna gjorde fina linjer, vände bort från störningar och hämtade in sina störningar. Att hitta apporterna vid pinnarna var ingen utmaning alls – förrän i det sista skicket.

Det var Femma som skickades till en pinne där det skulle ligga en tennisboll, och jag hade för mig att det var lite högre och tätare gräs just där, så när hon inte hittade direkt var jag inte särskilt förvånad. Men hon brukar ju vara effektiv när hon letar, och jag höjde väl i alla fall på ögonbrynen när jag fick börja att stoppa Femma från att utvidga sökområdet och dirigera in henne igen. Om och om igen! Och Femma tog signal efter signal och letade och letade utan att hitta. Till slut fick jag stoppa henne – självklart fick hon rikligt med beröm för att hon varit en stjärna som tog mina signaler – och gick ut och tittade själv… Där var tomt. Jag tömde ryggfickan och räknade apporter och visst fattades en boll. Men hur säker jag än var på att det borde ligga en boll där, så var det t.o.m.t. Jag droppade en apport som Femma fick hitta istället, sedan tog vi lite härliga markeringar, samtidigt som jag hoppades att vi skulle springa över en borttappad boll som förmodligen trillat utanför fickan vid något tillfälle. Till sist gick jag och samlade ihop pinnarna för att gå in. Vid en av de andra pinnarna låg bollen i en grästuva. Joråsåatt…

Men hundarna hade i alla fall gjort ett riktigt bra jobb hela passet, och därmed kunde resten av dagens träning gå i lydnadens tecken, som planerat.

Men först skördade jag mina yngre basilikaplantor och gjorde ännu en sats pesto. Det ska bli intressant att se hur länge basilikan fortsätter att frodas i mina fönster – jag fuskar redan nu med att tillsätta näring i vattnet, men jag kommer inte att ge dem någon extra belysning eller värme, så det återstår att se, som sagt. Så länge de vill vara med tackar jag och tar emot.

Årets nya smultronplantor som stått i en odlingslåda på framsidan av huset har alldeles nyligen gett sina sista smultron, och har fått flytta ut till rabatten bakom huset. Där får de övervintra, så ser vi hur de trivs nästa år.

På eftermiddagen drog vi till klubben och tränade lydnad. Jag hade övervägt att Femma skulle få slutspurta fram till en tävlingsstart inom snar framtid, men insåg under detta pass att för mycket fattas för ett utförande som jag är nöjd med, och eftersom jag råder mina träningskamrater att i sådana fall backa och stegra kriterierna i små steg, så bör jag väl göra likadant själv. Det är egentligen så jag vill ha det, men det är lätt att få lite bråttom ibland.

Femma var på löpets allra sista dag(ar), och den här gången deltog vi i platsliggningen på samma plan som övriga hundar, fast på rejält avstånd. Visst blev halsen lång när hon hörde skotten, men hon låg säkert. Duktig tjejja.

Delfi fick också komma ut och köra lite olika moment från klass 1. Där saknas inte detaljer att fila på! Det är bara att skynda långsamt där med…

Denna kväll fick jag stifta bekantskap med den här vackra hunden, en åtta månader gammal östeuropeisk schäferhund:

Det är alltså en egen ras, men ägaren berättade att det bara finns en enda uppfödare av rasen i Sverige.